Mellanrubriker, viktigare än man tror.

Lite mer för fotoboksproducentens fromma. När man sätter en text vill man gärna att ett nytt stycke ska synas. Ett nytt stycke är ju inte bara en paus, det kan också vara tankens ändrade riktning. ( En punkt är ett andetag, ett nyttt stycke är lika med att man lägger om benen i läsfotöljen. En mellanrubrik är något mer. En rubrik eller nytt kapitel är lika med att koka en kanna te eller en kopp kaffe.
    Fotoböcker har dock sällan såpass långa och omfattande sjok av text att sådana excesser behövs.
Men tankarna runt sättning av mellanrubriker kan kanske på något sätt belysa typograferingens djupaste tanke och avsikt. Att  skapa luft i tiden.
  (För den som arbetar med Word är förvalda format ingen nyhet. Och att Word tycks välja formatföljden per automatik är nog inte  alltid uppenbart.)
Exemplet här nedan är hämtat från boken Anna Danielsson ”En gruvans by” (ISBN 978-91-527-8822-6), en bokproduktion som jag arbetade med i höstas.
    Den övergripande formen i det här arbetet är att  grundrytmen är ett kapitel inleds med en bild och rubrik på vänstersidan av uppslaget. Högersida har en bild över minst en tredjedel av satsytan. Texten inleds med anfang (Jag brukar ofta sätta anfangen i det korresponderande sanseriftypsnittet, men av lathet skedde så inte här.) 

 Ett nytt stycke bör typografiskt innebära ny rad med ett indrag lika med samma bredd som typgraden (även om jag och många andra sätter bredden som käglets höjd, radavståndet.) Ibland gör  man en blankrad, därför att pausen ska vara lite längre, eller för att manusförfattaren önskar så. Efter blankrad ska det inte vara indrag inte heller om ett nytt stycke hamnar högst upp på sida eller i spalt. Om nu manusförfattaren lägger in en mellanrubrik bör den behandlas på följande vis. Detta för att mellanrubriken (mellis) inte ska ligga som ett lock på efterföljande stycke som det vore om mellisen ligger låst i samma baslinjeraster som övrig text.  Så här gör man. När man lagt in mellisen i texten markerar man den och i fönstret styckeformat ändrar man baslinjeförskjutningen till ett minusvärde, två snäpp brukar räcka. ( Nu arbetar jag med Adobe Indesign, samma gäller i Quark Express, för de som oförmodat jobbar i det programmet.)
   Man skapar naturligtvis egna styckeformat för dessa laborationer. Jag har själv ett antal kombinationer av styckeformat som jag tycker passar för olika publikationer. Rubrik, mellis, stycke, bröd, bildtext, noter och kanske några till. Min standard är idag: Adobe Garamond i brödet, för att den är en Open Type och ger mig tillgång till lite extra godis, ligaturer, gemena siffror, en och annan dekorativ. Till rubriker, bildtexter väljer jag Helvetica i lite olika varianter. I överenskommelsen med författaren låg att bildtexter skulle göras tydliga. Därför ligger det ett radavstånd mellan bild och brödtext, vilket kan tyckas vara mycket, men det finns en läsbarhetsaspekt i det också. Kolumntitel och pagina på vänstersidan, endast pagina på höger.
   Janson text är annars min favorit, gärna som även här i kombination med Helvetica, som med ett flertal varianter, täcker mitt behov.  
   Ett rubriktypsnitt som jag gillar är Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons. Amerikanskt med lite energi på nåt sätt. Funkar bra ihop med Baskerville. Jag har skapat mallar för det också, men har tråkigt nog sällan anledning att nyttja den.

Om bokform

Inte så mycket foto i det här bloggavsnittet. Men kanske lite grann om visuellt uttryck. På nåt sätt…En liten spoiler; det kommer nog  att handla en del om böcker och bokform framöver.

I min bokhylla har jag den här boken. Obsolet är bara förnamnet. Akke Kumliens ”Bokstav och ande”.

Akke Kumlien var en person  som hade väldig koll på det mesta vad gäller typografi och konst. Tråkigt nog inte alltid helt träffsäkert.  I oljemåleriets materiallära som sakkkunnig vid Konsthögskolan lutade han sig lite för mycket på källor som, i Europas trettiotal, och i detta fall inte med hänsyftning på trettiotalets politiska utveckling, i alla lägen inte borde setts som helt tillförlitliga. Hans syn på typografi och bokform var nog redan då aningen  daterad, eller obsolet för att använda ett vackert ord. En människa som levde utfrån sig själv, med bestämda uppfattningar om det mesta, men i alla stunder inte helt genomtänkta och ödmjuka. Kumlien var en sällsynt avart av de magnifika och då den lågmälda varianten. Men, nog är det ändå en intressant läsning. Boken är satt med ett av Kumliens egna typsnitt, cochin (utt. Kåschäng) ett rätt snyggt typsnitt om ni frågar mig. Alldeles oavsett det gemena kursiva d:et son har en alldeles speciell knorr ( så speciell att cochin blev en reklambyråernas favorit några år i tidigt tvåtusental.) Mitt exemplar av boken, utgiven 1948  på Norstedts förlag hittade jag på en loppis. Den lite mindre upplagan som är tryckt på lumppapper. Det visste inte loppishandlaren, därav priset.

Som sagt, det ska handla lite grann om bokform framöver, sannolikt interfolierat med naturbetraktelser i sann Barthels skärgårdsanda. Får se vilken bäring på fotografi det här kan ha.

Göra böcker

Häromdagen fick jag ett exemplar av den bok jag arbetade med någon månad eller så i höstas. Att hålla en ny bok, obruten i sin hand är nog ungefär samma känsla som när man tar  upp en kopia från sköljen och ut i dagsljus. Så blev den alltså.
En bok i genren "Gräv där du står".
   Bokformgivning särskilt fackböcker med en myckenhet av fotnoter, källhänvisningar och typografisk konsekvens är en speciell genre. Ganska pyssligt men ändå rätt roande. (Och lusten att göra en  fotobok dyker dessutom upp då och då även om den här boken inte är en fotobok i egentlig mening. Då handlar det väl först som sist att ha ett intressant material. Bra bilder, en berättelse, något angeläget. Nåt Jante i bakhuvudet inte alltid håller med om .)

Att göra fotoböcker är inte bara bild. Fotoböcker är en genre med litet av ett eget tänk. Det handlar så klart en hel del om typografering även om sidformatet är givet av tryckproducenten så har man rätt fria händer att disponera ytan efter eget förstånd. Bokform handlar ytterst om kommunikation och en överenskommelse med läsaren. Typografi handlar om att bringa reda i och göra text och bild förståelig. Och en upplevelse som " ej blott och bart är nöjsam läsning utan lika mycket en upplevelse i det sköna".
   Den första stötestenen i bokform är hur formatet ska disponeras. Här bör man tänka uppslag och inte sida. Böcker betraktas ju som bekant i uppslag, par av sidor.
   Hur man placerar satsytan, och alltså utformar marginalerna. Man vill gärna hålla ihop uppslaget, innermarginalen, eller buntmarginalen görs smalare än yttermarginalen. Yttermarginalen bör helst vara lika bred eller bredare än en normaltummes bredd, alltså minst cirka 25 millimeter. Gissa varför. Toppmarginalen (huvudet)  bör vara mindre än nedermarginalen (foten). Det här ansluter till passepartoutregeln, ytans mitt bör helst ligga i sidans optiska mittpunkt. Och var ligger den optiska mittpunkten? På en högersida drar man en diagonal från övre vänster hörn ner till nedre högra hörnet. Avsätt sedan sidans bredd från övre högra hörnet till sidans vänstra sida. Dra diagonalen och i skärningspunkten mellan de två diagonalerna ligger den optiska mittpunkten, det vill säga det som ögat uppfattar som mittpunkt (och märkligt nog faktiskt i många fall ganska långt från vad gyllene snittet stipulerar).

Bilder ska antingen ligga innanför satsytans gränser, den yta som begränsas av marginalerna. Eller vara utfallande, det vill säga utanför marginal och ända ut till papperskanten.
   (Att uppslagen har en balanserad linjering, sidans proportioner, marginalförhållande, satsbredd, radlängd, radavstånd (kägel), typstorlek (grad), styckeindelningar, och diverse typografiskt "lördagsgodis" är ett ämne som skulle bidra till ett femtiotal nya blogginlägg är förstås en karamell att suga på. Om någon här på FS har funderingar och tankar runt bokform går det bra att höra av sig till mig.)

(Omslagsfotografi okänd fotograf. Bilden är rastrerad i PS, en metod att  komma bort från oskärpa och litet omfång i en inscannad papperskopia genom att helt enkelt överdriva bristen.)

Paus i arbetet

Jag sitter och arbetar med en bokformgivning, ett stycke mikrohistoria om en by i Dalarna. Det är som man säger mycket hög upplösning på det hela, inget verkar förbises.
Min kund har gjort ett digert arbete, och det är ett resultat av folkbildning, studiecirklar med mera forskning på mikronivå som sedan stöpts om till vetenskapligt korrekt hanterad text. Men läsbart och med ett flyhänt språk. Och jag läser alltsomoftast fast arbetet än så länge handlar om montering och typografering. Att förvandla en Word-fil till ett tryckoriginal, i det här fallet med en uppsjö av fotnoter, bildtexter och inbäddade bilder (som gudskelov också levererats som separata filer). Och allt ska, på ett någorlunda smakfullt och läsbart sätt klämmas in i en grid med harmoniskt och samtidigt effektivt marginalförhållande. Med lagom storlek på brödtext och balans i förhållande till sidformat, mellanrubriker, bildtexter, citat och fotnoter. Man vill helst undvika justeringar mitt uppe i arbetet. För samtidigt som man vill ha luft i layouten gäller det att hålla ner sidantalet, då blir kunden som står för ekonomin nöjdare.
  Nästa moment, som kunden inte, hur väl korrekturläst manuset är, kan är att lösa avstavningarna i texten. Konsonantregeln eller sammansatt ord är huvudmetoderna (den som vill veta mer kan bläddra i Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden). Programvaran kan  inte läsa, men är väldigt bra på att räkna, bokstäver till exempel. Och det är i det här momentet man läser texten och (helst) förstår berättelsen.

Så går tankarna till min egen mikrohistoria. Har man ork att göra nåt av sin egen historia, alla har ju som bekant en sån. Och bildmaterial finns ofta, men sällan med källor. Alla dessa privata bilder utan "metadata". Vem var hon, han? Det är samtidigt spännande, som släktforskning.
   

Hos fotografen. Mitten av tjugotalet eller kanske några år senare. Familjen på fädernet.

Och en ung version av O.G. Magnusson,han straxt till höger på förra bilden, hemmansägare sedemera  kommunalråd ( i en liten, liten kommun i Sveriges minsta landskap.) Nåja han startade ett bankkontor också (Sveriges sannolikt minsta bankkontor alla kategorier.)  Så skrev han dikt också. Pekoral är bara förnamnet. Jo men visst finns det nåt att grotta ner sig i...

Vad det här har med fotografi kan man undra, bortsett från ett par nu publicerade bilder. Eller det att fotografer gärna vill skapa fotoböcker. Och att det finns ett och annat att tänka på när man skapar sådana.
Och att en del skjuter sig i bakfoten när de vill dra in anslag till folkbildning och studieförbund. För är det inte den här historien man vill ha berättad. Folkets mikrohistoria.
Men då får man vara beredd på att historien innehåller mycket oväntat, sånt som många gånger inte stämmer överens med den blåbruna diskursen. Men O.G. Magnussons historia går nog fri. Men det finns fler historier som sagt. Och om den är obekväm? 
(Morfar har jag klarat av. Men vad som hände sedan, där svävar mycket av nutidsmikrohistorien ut i en stor fråga. )

Och det där med AI-genererade bilder och förhållandet till historien, och det som faktiskt hänt. Nåt att återkomma till, som det heter.)