och hur det började

Det är svårt att låta bli att titta bakåt. Och hur det började. Återseendet. Tack vare fotografi. Fotografiets kanske främsta egenskap; bevarandet av tiden och ögonblicket. Jag såg en utomordentligt fin utställning på Stockholms stadsmuseum, Hatte Stiwenius bilder, Ebba Grön, Rågsved, punken det sena sjuttiotalet, åttiotalet. Stavas energi. Och köpte naturligtvis boken/katalogen. Snygg, välgjord och med en lysande repro. Duplex och frekvensmodulerat raster. Love it!
Nu var ju jag inte där riktigt i det sena sjuttiotalet. Där nånstans stod jag förmodligen med ena foten i ett ansvarsfullt vuxenliv. 

  Och om livet till en början var en adolescent blandning av konst, bild, fotografi, musik och i någon mån teatern som arena, kom det sig med tiden, som för de flesta, utvecklas i en, låt oss kalla det tradering, syn där vissa uttryck blir viktigare än andra. Känns det igen. Smaken för mångfalden kokar ner till ett mer uttalat intresse. Och vad som händer sen. Vad ledde det till? Och utan att göra ett bokslut, tiden är inte mogen för det, får man hoppas. 

För min del blev det en hel del musik. Sjuttiotalet är musik, fotografi, tecknande och försök att skapa nåt slags konstnärligt uttryck.

   Åttiotalet är illustration, fotografi, mestadels produktfoto. Egen ”multiateljé”. Bra norrljus, reprokamera en Eskofot med vacumbord och tre objektiv i revolver, ljusbord, Letrasetark i parti och minut, en inlånad Hasselblad, en Nikon F med mera och Rotringpennorna hängde även de in i denna tid. Tillvaron som frilansande i bland annat den lilla nischen produktfoto i kombination med  monteringsbeskrivningar. Där jag och kunderna i ödmjukhet insåg att den tecknade bilden i mycket trumfade fotografiet. Det är inte för inte Ikeas monteringsanvisningar inte är fotografi. Det blev också en hel del illustrationer i facktidskrifter, omslag, affischer, rätt många grejer som så att säga försvunnit ner i bildhistoriens bottensediment. Men jag tänker ändå med en viss värme i bröstet när jag ser Taxi Stockholms takskyltar. Jo, jag ritade monteringsanvisnngarna för dem. Bland annat. Och att jag i den tiden lyckades få till ett antal rent konstnärliga projekt…att man bara hann med. Samtidigt som att vara teckningsmajje. (men det får bli en egen historia.)

   Överhuvudtaget såg bildvärlden, såväl fotografiskt som den illustrerade helt annorlunda ut blott för tjugofem trettio år sedan. Både tekniskt som uttrycksmässigt. 

Och vart vill jag komma. Jo kanske, det den där insikten att evighet är fotografiets främsta egenskap, ögonblickets registrering, sparandet av ögonblicket, minnets alldeles egna teknik är fotografiets främsta och mest omedelbara funktion. Att helt enkelt göra ögonblicket till evighet. Detta oavsett att fotografiet därutöver är möjligheten till enorma möjligheter att skapa bild.

Ja, nu stod väl en liten essay om brännvidd och annat på tur, men det får anstå ett tag till.

Bild: I replokalen. Vad och varför det repas är oklart, kanske ett gig i Köpenhamn, en inspelning på Sveriges Radio, ett lir på Bullerbyn, ingen aning. Lika lite som vem som håller i kameran. Att det helst skulle låta som Clarence Clemons medans hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nikon F 35mm troligen beskuret. 

2024-04-04 00:17   Måns H

Spännande läsning! Reprokameran Eskofot med tillbehör låter som nåt att blogga om separat (eller har du gjort det?).

Som du skriver har mycket ändrats de senaste 30 åren. Kvantitativt så har väl hälften av jordens fossilbaserade energiförbrukning skett inom den perioden. Nåt liknande inom forskningen. Det lever fler vetenskapare nu än sammantaget alla tidigare generationer.

Svar från mombasa 2024-04-04 19:03

Ja, Eskofot, och andra reprokameror är kanske ett ämne för ett par bloggar. Det finns nog fler här på FS som pysslat med sånt här en gång i tiden. Dryga sjuttio kilo vägde den, på golvet. Det fanns så klart ännu större med horisontell linje, de krävde ett utrymme motsvarande ett garage. Jag fick köpa min för ett milt sagt kompispris. Problemet med reprofoto där man använder ortokromatiskt material var nog att enbadsframkallaren hade mycket kort livslängd, men dyr, så man fick se till att göra så många exponeringar som möjligt under samma vecka. Tja, kanske ett ämne för en blogg…
/Gunnar S

Måns H 2024-04-04 19:57

Jag minns lantmäterirepro där kartor fotades ibland med vakuum inblandat. Ibland var det flera lager polyesterplast som linjerades upp. Stansade hål i hörnen passade över metallstyrningar. Var det nåt liknande du höll på med ibland?

Svar från mombasa 2024-04-04 23:32

Nja, passmärken var ibland viktiga i processen. Det var sällan jag gjorde flerlagers bilder i repro. Man gjorde oftast bilder som med skalpell och lite annat pyssel blev ett original för vbf till tryckeriet. Eftersom jag var tecknare kunde jag göra mycket originalarbete med bra tuscshpennor. Men jag fraperas över hur mycket repro och originalteknik som förändrats under de här åren.
/Gunnar S

2024-04-04 08:27   per-erik åström

Fin text Gunnar!
Med vänlig hälsning/per-erik

Svar från mombasa 2024-04-04 19:07

Tack! Jag röjde i mina fysiska mappar och pärmar och upptäckte att så mycket var gjort under ett årtionde. Hur hade man ens tid? Att det gick att frilansa och dra in några spänn samtidigt som ett lönearbete i svensk skola. Och bägge gick bra, utan klagomål. Those where the days.
Ha det gott
/Gunnar S

2024-04-04 09:33   Fredrikpersson

Trevlig och intressant läsning!

/F

Svar från mombasa 2024-04-04 18:55

Tackar så mycket. Ett nedslag i den egna historien föregått av ett mindre röj i fysiska mappar och pärmar.
/Gunnar S

2024-04-04 17:14   pic-tor

Ögonblicket som aldrig kommer igen. Det gäller bara att se det – och fånga det. Det är fotografering i ett nötskal. Jag har också gått i samma tankar några dagar. Det hör väl åldern till förmodar jag.
/Torbjörn

Svar från mombasa 2024-04-04 18:39

Tackar. Jo det är nog så enkelt, det där med åldern…
/Gunnar S