Om foto och konst och professionalism.

 Inte sällan hamnar jag i samtal som snabbt blir animerade om huruvida fotografi är konst eller inte, vilket är en smula märkligt i början av 2020-talet. Foto som konst har varit vedertaget sen artonhundratalets piktorialistiska försök att efterlikna det hett eftertraktade stafflimåleriets position i det kulturella solskenet. Det är märkligt och kanske mer av ett bevis över att vetskap och kunskap om bildspråk, läs konsthistoria, inte är prio ett vare sig i det allmänna medvetandet som i svensk skola och undervisning.
  Men jag tror mig hittat ett spår, visserligen tunnt men med en viss betryggande sannolikhet; man blandar alltför ofta ihop begreppet konst med vilket material man väljer att uttrycka sig i. Produkt eller vad man har att berätta om. För naturligtvis kan man berätta om samma sak med akvarell, oljemåleri eller fotografi. Naturligtvis kommer materialets inbyggda konnotationer stöka till det lite grann i läsningen. Vi lever fortfarande i adertonhundratalets värderingsnormer. Men ändå.

Du fotograferar. Men vad är din berättelse? Du målar med oljefärger på duk. Men vad vill du säga?

Ett av bildhistoriens eviga motiv; Memento Mori, minns att du är dödlig. Som här i "skelettkyrkan" Sedlec Kostnice Ossuary i Kutna Hora, Tjeckien. Eller den här Nicolas Poussins”Et in arcadia ego”. Gör om den till fotografi den som kan. Nä, även om Poussin hade haft en kamera i näven hade han nog inte riktigt fått till det. (Kanske nåt i Gustaf Rejlanders anda men knappast som ett renodlat i ögonblicket skapat fotografi.) 

Tio år tidigare. En medialärare tar igen sig på ett personalmingel. Någon, oklart vem tar bilden med min Fuji X10 som just den kvällen tjänstgör. Bilden som dokumentär eller snarare något av ett kom ihåg, även om fotografisituationen kanske mer handlade om ett ” kul att trycka på knappen”. Bilden som en tillfällighetens nyck. Som Susan Sontag i ”about photography”. Om bilden ”ett medium som blivit så vardagligt att vi inte längre märker hur det påverkar oss" 

Och det där med att allt kött blir hö. Konsten är impregnerad med de eviga frågorna så även om motivet är en vas med blommor. Stilleben eller nature morte. Kanske, till och med, även stundens selfie är ett uttryck för ”et in arcadia ego”.

2023-08-21 21:31   Benganbus

Uppfriskande läsning på kvällskvisten! Tack för det!
/B

Svar från mombasa 2023-08-21 21:42

Tackar! Det är alltid roligt att bidra till något uppfriskande.
/Gunnar S

2023-08-22 08:23   jerrysoderberg

Jag läser med intresse det du skriver. Inom måleriet finns det som kallas hötorgskonst. Den anses inte vara riktig konst. Samma tankar finns inom foto.
I båda fallen har någon bestämt sig för att göra en bild. Många bilder kan tyckas sakna en berättelse och därför vara mindre intressanta.
Men handlar inte allt om hur man kan knyta an till bildens motiv? Det man känner igen är lättare att bedöma än det okända?.... En solnedgång får mest likes. Alla runt vårt klot kan identifiera sig med den.......
Sen va de å läsa bilden åxå.
Ha det gott.

Svar från mombasa 2023-08-22 18:00

Hej. Intressant vinkling med hötorgskonst, den mest lättsmälta konstformen av dem alla. Man vet vad man ser, man vet vad man får. Bildens överenskommelse med betraktaren är given i förhand. Jag besökte ett komnstevenemang i helgen som var en uppvisning i denna kontform. Förvånansvärt mycket hade ändå tillängnat sig lite grann av en modern penselföring. Hötorg är inte bara solnedgångar, med eller utan svanar utan numera även anonyma kvinnoporträtt i något slags goth-inspirerad manér.
Jo man ska läsa bilderna också.
Ha det gott
/Gunnar S

2023-08-22 08:59   Måns H

Tänkvärd läsning! Jfr McLuhan, The medium is the massage. Eller för den delen "Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor" där Ernst Billgren (bland mycket annat) menar att konst är ett språk, eller kanske snarare en mängd olika språk, för att berätta något som det vanliga talade språket inte kan berätta om.

Den svartvita krukväxten, lätt överblommad men ändå tillräckligt vattnad, blev en bra knorr.

Svar från mombasa 2023-08-22 18:05

Hej och tack! McLuhan verkar fortfarande ha nån slags bäring eller har kanske återfått. Ernst Billgren syftar kanske på tanken om den undertext som uppstår i mellanrummet mellan det skrivna och bildens språk. Bildens övertag, men också bilden som det tysta språket. Krångligt det här.
Ha det gott
/Gunnar S

2023-08-27 08:22   Halina Strandskatan

Mycket intressant läsning och väldigt "läsvärda" konstnärliga bilder :-)
Hälsningar Halina

Svar från mombasa 2023-08-27 15:36

Tack så mycket, det var roligt att höra.
/Gunnar S