Kan fotografiet bli politiskt fast det inte är det?

Att en bild kan bli politisk mot sin vilja, att en bild hamnar i ett nytt och i grunden egentligen inte avsett  kontext är inget konstigt i sig. Exemplen är många. Dessutom kan bilder över tid få en förändrad innebörd, beroende på vilket kontext den dyker upp i. Och då kommer frågan näst intill blixtsnabbt. Hur tänkte den som hittade bilden och gav den en ny betydelse. Morgonspringets tanke för dagen. Löprundan får kvalitet av lite mental jogging också. 

Hämtar posten och i lådan ligger där inte en liten broschyr från något som heter Alternativ för Sverige, en ännu mer mörkblå politikyttring och avknoppning än den som sitter i riksdagen. Rubriken i broschyren är, föga förvånande, ”Gör Sverige svenskt igen”. Och visst är det tanken som direkt poppar upp. Om Sverige inte är svenskt, vad är det då? Men så kommer det där lilla ”igen” på slutet. Och då undrar man liksom, när i historien var Sverige svenskt senast, för det måste väl vara innebörden i att Sverige ska bli svenskt igen. På sjuttonhundratalet? 1939? 1970? Tidig medeltid?
   Det var bättre förr säger nån. Jaha, och när då menar du? Brukar jag fråga.

Övrigt trams i broschyren lämnar jag därhän. Man får tänka på blodtrycket sitt.

Barnbarn med nymålad tröja. Jag gillar det där lite punkiga. Bilden har egentligen inte ett dugg med texten att göra. Idag fick det bli färg. Ukrainas flagga kräver det.

Men nu skulle det handla om politiskt fotografi mot sin vilja. Och det är nog ett ämne värt att reflektera över så här ett par månader innan val.
   Och då jag tänker osökt på de relativt oskuldsfulla bilder som skildrar en till synes oproblematisk tillvaro i vårt avlånga sommarland. Röda stugor, lojt vajande fanor mot klarblå himmel, glada lintottar i midsommarfestbestyr, ja ni vet, ser bilderna framför er. Och det är alltsom oftast bilder av hög (digital) kvalitet, trivialbild när den är som bäst kan man säga. Såna här bilder är lätt att kidnappa.
    Men det finns också bilder som rör sig i samma landskap men har några egenskaper därutöver vilka gör att lättsmältheten störs av en  dissonans. Det kontrapunktiska ackordet har en ton som inte smälter in, en ton som leder vidare mot något mer komplext, ibland mörkare. Nåt som gör att betraktaren behöver bromsa in sin bildläsning.  Bilder som inte låter sig kidnappas. Bilder som till förstone är det där svenska landskapet och den där egna variationen av svenskhet alla vill åt på sitt sätt, men som har just den där extra dimensionen av något mer. Ett plus ett är tre. Denotation plus konnotation adderas med privat kontext och något nytt uppstår. En ny tanke, en insikt, ett lite aningen mera.
   Varför det blir så och vilken egenskap hos fotografen som behöver adderas till formeln tål att diskuteras. Men en sak är jag säker på, det att få se många exempel på populistisk medhårsstrykande bilder den närmaste tiden. Och gör jag det är det inte fotograferna som är orsak. Det är, för att låna ord från Bo Bergström som gick ur tiden för ett tag sedan, bilder som är beställarens.

Fortsättning lär följa.

2022-06-30 01:20   Peter Säflund

inträngande är alla bilder politiska,
om än subtila. den här bilden fäster
nog hos fler än mej, vi får inte blunda !

/peter

Svar från mombasa 2022-06-30 18:05

Ja det är nog ofta så att den politiska tonen i bilder, åtminstone i trivialbildens landskap är just det subtila, det undflyende och undanglidandet. Det är mycket vi inte får blunda för.
/Gunnar S

2022-06-30 14:42   Benganbus

Alla bilder är politiska! :)
/B

Svar från mombasa 2022-06-30 18:03

Ja det är en märklig mekanism. För alla texter kan inte bli politiska.
/Gunnar S