Fototrenden runt millenieskiftet. Postmodernism och ringblixtar.

Härom dagen hittade jag en liten bok i en kasse i källaren. Det var länge sedan jag haft anledning att bläddra i både kasse och bok. Hur kom jag över den boken? Antagligen råkade den följa med de där kassarna med böcker och prylar man samlat på sig under ett yrkesliv. Inget bokligt märkvärdigt, en av förlaget Steidls många små fotoböcker som var så populära för tjugo, tjugofem år sedan. En bildantologi med sjuttiofem fotografer på 216 sidor. Temat, Desire.
Om det inte vore för den spretigt handskrivna hälsningen på försättsbladet. En hälsning från en ung kvinna  till en annan ung kvinna. "Till min älskade så jävla efterlängtade Y - för vårt begär & vår hunger i bilder. Denna resa lär mig 10000 saker, och det är du & jag som ska uppleva dom - varning detta är ingen klyscha  - jag bara vet. din E London 2001." 
Tjugo år sedan. Då stack ungdomarna till London, jobbade hårt och betalade hutlösa hyror för en fjärdedels etta i nån suburb. Så formades ett prekariat. Men hippt var det. Och, förmodligen, för de flesta en stor livserfarenhet. Framtidstro? Ja, antagligen men kanske en tro på det individuella. Den där eviga klyschan: Du kan bli vad du vill bara du tror på dig själv. Det är fortfarande Tatchers marknadsliberalismen som råder, i det närmaste helt oifrågasatt. Jag försöker bara förstå Y och E. I vilken värld de gläntar på dörren till framtiden. Kan man sätta det i relation till sin egen ungdom? Och hur såg den ungdomen ut? Alldeles oavsett, vi formas och knådas och hamnar oftast i ett inknådat lagomtillstånd. Och ”that´s a part of the life”.

Och bilderna då. Ja, tidstypiska, vad annars? Mycket hud, mycket individualism. Bilder som nosar runt gränserna mellan pornografi och erotik. Och väldigt mycket yta. Det är en slags vardagsvariant av postmodernismen (?). Jag kan förstå att det är bilder som kittlar. Men bilder som nog inte håller för ett hårdhänt iakttagande. Har ni tänkt på att nittiotalet är ringblixtarnas förlovade decennium. Blixtar överhuvudtaget. Och att väldigt många fotografer sneglar på såna som Martin  Parr och pangpå-ljuset.

”We wish to thank all the photographers, their agents and their collaborators - without them this book could not have been made” står det i bokens kolofon. Jag gjorde en lite slumpmässig googling på namnen på de medverkande fotograferna. Väldigt många då unga, många definierade sig mer som konstnärer än fotografer. Och ordalydelsen i boken vittnar om att det här är ingen bok där fotograferna erhållit något arvode, är min fasta övertygelse. Om det kan man tycka vad man vill.
Det är i ändå rätt intressant att bläddra i åttio nittiotalens bilder. Här ser man hur fort tiden gått. För om sjuttiotalets korniga svartvita tri-x kan upplevas som relativt tidlös så är de senare decenniernas färgbilder  väldigt daterade. Kan det ha att göra med själva färgfotot, och behandlingen av det samma? To be continued ( nån gång när andan faller på).

2020-11-27 09:06   jerrysoderberg

Hej Gunnar.
Många av bilderna från den tiden uppfattar jag som lekfulla. Allvaret i bilderna från 60-70-talet går mer i Strömholms anda. Berättartekniken är väldigt olika.
Unga fotografer har nog alltid dragit. Paris var väl ett mål för en del i tidigare generationer... De e klart visst vore det kul om nästa ungdomskull stack till Cebu, Peking... eller Maputo och gestaltade det på gatan eller regisserat...
Men, mångfald utvecklar och stämmer till eftertanke.
Ha de gott.
Jerry

Svar från mombasa 2020-11-27 17:40

Hej Jerry.
Jo det finns en slags lekfullhet i den tidens bilder, Ibland, inte alltid. Men det som jag tycker är det gemensamma i bilder från nittiotal och sekelskiftet är en slags ytlighet, även om bildernas premiss kan vara nog så allvarlig. Det är väl inte för inte som man talar om den ironiska generationen i det här sammanhanget. Det gjordes så klart en hel massa dokumenterande foto då också, men det där allvaret, att bild kan förändra något är sällsynt förekommande i slutet av nittonhundratalet.
De två unga kvinnorna, jag minns dem, blev nog inte fotografer eller ens något inom media och journalistik, men jag förstår att det fanns en hunger efter bilder som kunde beskriva deras egna liv. Något de kunde spegla sig i.
Det vore intressant att se bilder av de unga som stuckit till destinationer som du nämner. Är det en fortsättning på det exotiserande fotografiet som följer oss sedan kameran uppfanns och man åkte ut i världen för att beskriva den. Och också fler bilder av de inhemska fotografer och filmare som bor på dessa ”exotiska” platser. Men jag är rädd för att det blir mer och mer av ett globalt bildspråk, där skillnaderna slipas bort.
Ha det gott
Gunnar S

2020-11-28 16:39   Bjarne

Verkligen spännande att titta tillbaka och se hur utvecklingen gått. Det är långt ifrån den typ av bilder jag själv gör, men det är ändå kul att få den här inblicken tillsammans med dina kommentarer.
Hälsningar, Bjarne

Svar från mombasa 2020-11-29 10:47

Javisst är det spännande att se hur olika bildtrender avlöser varandra. Mycket beroende på teknikens utveckling men också beroende på samhällsklimat, politik och värderingar. Och inte minst hur fotografer ibland går i flock. Och väldigt tydligt flockbeteende visar åttio-nittiotalet där alla ska vara individualister.
Ha det gott
Gunnar S