Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

2019-12-30 00:43   MattiasL

Intressant text, och inte minst en mycket fin bild.
Min tanke är att det är klart att gatan är en utmärkt scen. Men det kan som du är inne på kännas som att gatufoto som genre gått lite i stå. Jag tror att vi fotografer är lite för ängsliga och bekväma, på två sätt. Dels estetiskt, där vi (och jag generaliserar grovt nu) tagit ett femtio år gammalt recept och håller envist fast vid det. Dels i hur man interagerar. Det är ju lite ett ideal att ta bilder utan att interagera alls, och det tycker jag ofta blir lite konstigt. Det är också en ganska svårgreppbar genre. Lätt och tillgängligt på ytan och inte minst tekniskt, svår på djupet. Jag tycker det är svårt att komma in i det flowtillstånd som krävs. För mig krävs det att jag är ensam och kan ägna stora mängder tid åt det. Jag är ofta i New York och tror att jag ska ta bilder på gatan eftersom det trots allt är den kanske mest ikoniska gatufotostaden i världen. Sällan funkar det, för jag är jämt på väg på jobb. När det däremot har funkat har jag inte sällan varit ute och rest i enbart det syftet i flera veckor.

Svar från mombasa 2019-12-30 13:32

Tackar och bockar. (Bilden är NY, färjan till Staten Island)
Jag har skrivit lite tidigare om gatufoto. Grävt lite i gamla artiklar och fotopublikationer och det som jag uppfattar som problematiskt, det som du också antyder, är att man använder ett gammalt bildrecept på en relativt ny företeelse. Gatufoto som genre omnämns först på åttio- nittiotalet. Men förebilderna är sånt som gjordes för ett halvt sekel sedan eller mer. Fotografiet och fotografen interagerar i stort med sin miljö och sin tid, men också,
som du skrivergenom ett interaktivt foto där personnaget är delaktigt i berättelsen, alltså inte bara figuranter i ett av fotografen iscensatt drama. Du har ju gett fina exempel på ett interagerande foto i dina reportage från US. Och det är kanske där nånstans en ingång till förnyelsen av GF finns. Det dokumentära. Det nyfikna mötet med omvärlden. Det berättande och undersökande perspektivet.
Ha det gott
/ Gunnar S

2019-12-30 08:15   jerrysoderberg

Tack för en spännande blogg med en fin bild!
Först om bild som företeelse, som jag ser det.
Då jag visade en bild för någon lärare på fotoskolan fick jag alltid frågan.
- Vad vill du säga med den bilden?
De menade vad som sker i bilden, om den väcker nyfikenhet, påstår något, ställer frågor eller att jag arrangerat den så betraktaren får mitt budskap. När jag tittar på en bild, gäller även gatufoto, så ställer jag den frågan. -Vad vill fotografen säga mig? De bilder som jag förstår budskapet i har jag lättare att ta till mig...
Sedan gatufoto, som jag ser det.
Det är en genre jag vill ägna mig åt men inte kan, där jag bor, om jag skall uppfylla alla regler som finns. Oftast är byn tom, jag kan gå omkring en timme utan att träffa någon. Ska jag skildra Byns gatuliv blir bilderna folktomma. Men det finns gamla traktorer, miljöer och annat spännande som går att fästa på bild. Bilder som kan vara svårare att relatera till för den från stan? De bilderna visar en ödslighet som kanske inte finns att dokumentera i staden, men då kallas det inte gatufoto!
Betraktaren
Ofta tycker vi om det vi känner igen. Det är bildkonsumenten som avgör om bilden tilltalar. En vacker solnedgång eller ett sött djur tilltalar fler än en bild som ställer krav på tittaren att den ska stanna upp och fundera över bilden. Är det så med gatufoto också?
Till sist.
I fototävlingar, jurybedömningar och andra sammanhang där någon ger kritik så kan den bli bedömarens åsikt. Är det rätt, vi tycker ju olika? En bild är olika värdefull för olika människor. Att ge kritik till en fotograf är det svåraraste som finns om den ska vara någorlunda objektiv. Vi måste vara överens om hur bilden ska väderas och vad vi ska kritisera. Det är väl där reglerna för gatufoto kommer in. De finns väl för att betraktaren ska få det lättare? Ska de ändras?
Detta var bara mina privata funderingar. De kanske inte tillför något men, det var ett försök
Ha en riktigt god fortsättning och gott nytt år
Jerry

Svar från mombasa 2019-12-30 13:47

Tackar och bockar! Just detta att fråga sig, vad vill jag säga med bilden är ju fundamentalt i bildkommunikationen. Men också vad mottagaren tycker och tänker. Hur bilden avkodas. Och här kanske bildläsaren avkrävs ett visst ansvar. Det är nu inte alltid så att bilden ska lösas som en rebus eller en gåta, vad är det fotografen-konstnären vill ha sagt. Som läsare behöver jag dels förstå bildens avsikt, utifrån dess grammatik och kontext. Men om jag inte förmår att avkoda bilden och läsa den utifrån mina egna referenser förloras väldigt mycket. Bilder är i sina bästa stunder innebär möjligheter till rika samtal, även om återkopplingarna ibland kan ta egendomliga vägar.
Sen är det väl också så att bilder oftast har lite olika arenor. Trivialbilder trivs kanske bäst på ytor som inte kräver så mycket typ FB och Insta. Det kan man nog grunna lite mer på.
Många intressanta tankar väcks.
Ha det gott!
/ Gunnar S

2019-12-30 12:11   Benganbus

Mycket av funderingar på typ gatufoto här på Fotosidan tas ofta som en personlig kritik av berörda! Det leder sällan till utveckling! Så man får se Fotosidan som en trevlig och social mötesplats! Utveckling och diskusioner om foto sker nog någon annan stans! :)
/B

Svar från mombasa 2019-12-30 13:50

Jo så är det nog. Men avsikten med genrekritiken ska väl ändå ses som en vilja och intention att utveckla genren.Men visst, diskussionen i levande livet går inte att ersätta.
/ Gunnar S