Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)

2018-11-30 22:51   Khalad

Fin berättelse som tillsammans med en "bra" bild blir en väldigt stark berättelse. Och som för mig kanske mer påminner om oändligt många människors sorg, förtvivlan och framförallt lidande än den dårskap som ledde dit. Hälsningar/ Björn T

Svar från mombasa 2018-11-30 23:02

Tack för titt. Ja, det är precis som du skriver. Dårskap är också vägen till förtvivlan och sorg.

2018-11-30 23:49   syntax

Jag gillar din bild!
Tårar är nog sinnebilden för detta. Det är ju någonting alldeles oerhört att en statsledning beslutar sig för att bygga dödsläger för att ta livet av en grupp i den egna befolkningen.

Svar från mombasa 2018-12-01 15:00

Tack för titt. Ja det är nästan omöjligt att ta in, samtidigt som det fortfarande är en reell möjlighet på vissa ställen.