Skulle bara köpa nya glasögon.

För ungefär ett år sedan var jag till Aten.

En mycket trevlig stad som var perfekt att besöka i november. Vi hade fått tips av en god vän om ett litet trevligt hotell där vi hade utsikt mot Akropolis.

I år hade vi ingen resa planerad för att komma undan vinterkylan i Sverige, har ju haft en så fin höst ändå.

Men jag fick en påminnelse från optikerna att det var dags att kolla synen, så jag passade på att boka tid och medan jag väntade på att få börja undersökningen hittade jag till och med ett par snygga bågar som jag skulle kunna tänka mig att byta till om jag behövde nya glas.

Jo, det skulle jag behöva enligt optikern. Min syn hade försämrats en del sedan förra kollen. Fast först behövde jag vänta på att få träffa ögonläkaren, för något stämde inte med min syn.

Tog inte så lång tid innan jag hade en tid och fick en ordentlig koll. Gick därifrån lite förundrad och även förvånad för nu sa de att jag har hål i gula fläcken, makulahål. Något som jag aldrig tidigare hört talats om att man kunde få.

Makuladegeneration, alltså åldersförändringar på gula fläcken kände jag till och visste vad det är, men ingen i min släkt har haft det så det oroade mig inte för.

Men nu har jag läst på och börjat förstå lite om vad hål i gula fläcken är och vet att Makulahål är en näthinnesjukdom som uppstår utan några kända yttre orsaker.

Det är ett cirka 0,4 mm stort hål i gula fläcken. Hur detta hål uppkommer är inte helt klarlagt men glaskroppen i ögat kan tappa sin hårdhet med åren och släpper då från näthinnan och då kan hål i gula fläcken uppstå. Det går att operera och jag inser att jag inte borde läst på om den operationen. 

Har också förstått att jag inte kan göra så mycket åt det i nuläget, vänta och se och gå på regelbundna kontroller. Nya glasögon fick vänta, för läkaren sa att min syn kommer att förändras och jag skulle ändå behöva nya snart igen.

Så just nu är det bara att gilla läget. Under tiden jag gillar läget så bläddrade jag bland några av de trevliga resor jag gjort och tänkte att jag kan skriva lite om Aten.

Blev inget blogginlägg när jag var till Aten för ungefär ett år sedan.

Fast bilderna och minnet finns kvar förstås. Så nu reser jag tillbaka dit i minnet och med bilderna. För även om synen inte är helt skarp, så ser jag ändå.

Vi kan börja på Syntagmatorget där blickar parlamentet, det gamla kungliga palatset ut över torget.

Jag har varit i Aten en gång för mycket länge sedan och då bara på genomresa, men vakterna vid parlamentet kommer jag ihåg att jag såg även då. Men med buss, som vi åkte då, så såg jag bara en skymt av dem.

Nu ville jag titta ordentligt. Var inte ensam om det, trots att det inte var något vaktombyte när jag kom. Den obligatoriska selfiefotografen fanns också på plats.

Även om man inte kan pricka in det officiella vaktombytet på söndagar så skiftar vakterna även plats varje heltimme. Vi lyckades komma förbi en sådan tid.

Platsbytet är ett skådespel som påminner om två hästar som i slowmotion växlar plats med varandra. De långsamma rörelserna sägs komma ifrån att vakterna i övrig tid står helt blickstilla utan att röra en fena och att det är det bästa sättet att få igång cirkulationen på.

Det ser lite speciellt ut när de i långsamma och synkroniserade rörelser förflyttar sig.

Till slut står de fot mot fot framför reliefen på en döende hoplit, en grekisk soldat, som symboliserar de fallna hjältarna i striden vid Thermopylae.

Sedan vänder de och återvänder till sina vaktkurer.

I närheten av vakterna träffade jag på en duva som antigen var väldigt trött eller proppmätt. Någon hade lagt lite bröd framför den men den ville inte ha.

Kommer man förbi här en regnig dag så kan man få se hur duvorna söker skydd i reliefen och markerar konturerna  ordentligt.

D.M.Z och J.S.A - En spännande och jobbig dag.

I dag ska vi ut och åka buss, inte någon rundtur inne i stan utan en tur ut mot gränsen och dagens vanligaste ord är "No Photo". Nu är det inte bara att hoppa på första bästa buss för att ta sig dit utan det är lite mer komplicerat än så. De båda länderna Syd- och Nordkorea har inte fred mellan varandra utan de har bara ett vapenstilleståndsavtalet från 1953. Då och då hotar Nordkoreas ledare Kim Jong-Un med att riva upp avtalet och senast i mars i år så hotade han med att landets militär är ”helt redo att utkämpa ett fullskaligt krig i koreansk stil”. Om någon har missat det så ser Kim Jong-Un ut så här.

D.M.Z står för Koreas demilitariserade zon och är en landremsa tvärs över halvön mellan dessa två länder. Zonen som är en buffertzon är 248 km lång och 4 km bred.

Vi ska nu inte bara till D.M.Z utan till Panmunjom eller  J.S.A (Joint Security Area) vid Camp Bonifas. Det ställe där man kommer ända fram till den Nordkoreanska gränsen och även en liten bit över den.  För att få komma dit måste man ansöka om tillstånd hos FN minst tre dagar i förväg. Är du kinesisk medborgare så måste du ansöka två månader i förväg och medborgare i Afghanistan, Pakistan, Kuba, Irak, Iran, Nordkorea, Sudan, Syrien och Libyen får inte alls åka dit. Vi ansökte redan hemifrån och även  anmälde oss till resan dit. Vi fick en förteckning över en hel del förhållningsregler och strikt klädkod. Du får inte ha urtvättade jeans, ingen tröja utan krage, inte åtsittande kläder, träningskläder, för stora kläder, ärmlös tröja. Listan är lång och allt detta bara för att inte någon ska hamna på Nordkoreas propaganda affischer där de visar ur hemskt det är i Sydkorea och västvärlden. Du får inte heller ha sandaler på dig, det där sista bekymrade mig en hel del eftersom den enda sko som jag får på min opererade fot än så länge är en sandal av storlek 40. Med dess remmar kan jag spänna den så att  den inte trycker på det området ovanpå foten som "plattan" sitter. Min vanliga skostorlek är 38. Så här ser det ut.

För att vara på säkra sidan frågade vi hotellets ombud om det verkligen var så att man inte fick ha sandaler på sig. Jag trodde mer att det gällde sandaler av flip flop-typ. Men hon berättade att det stämde och ringde även och kollade. Helt riktig, INGA sandaler, inte högklackat heller, för om de börjar skjuta från nord så måste man kunna springa.....Spelade ingen roll att min sandal var hur stadig som helst.

Jaha springa, jag går ju med kryckor fortfarande! Jag såg hur den tänkta utfärden liksom tonade bort i fjärran. Men jag  kan ju gå lite utan kryckor fast jag får ju lida för det på kvällen sedan med extra smärta, så jag fick visa representanten hur jag gick. Hon såg mycket tveksam ut och ville avboka vår resa. För ingen med vare sig rullstol eller kryckor fick följa med. Vi bad henne vänta och hoppades på ett mirakulöst tillfrisknande. 

Största problemet var sandalen, jag hade ingen sko som gick på min fot men efter lite grubblande testade jag min mans sko. Han har visserligen 43 i skostorlek och en snörning som sitter åt på det onda stället. Tredubbla sockor  på foten så satt skon kvar, visserligen gjorde det ont, men vill man något riktigt, riktigt mycket så går det att härda ut en dag. "Stiff upper lip" som engelsmännen säger. Visst såg det snyggt ut?

Sedan var det problemet med kryckor, kom jag med dem så var det kört. Vi skulle bli avvisade och inte få tillbaka avgiften för utfärden. Ut i hotellkorridoren och träna, jo det gick att gå så även om det inte gick fort och även om det var ganska linkande. Nu var jag beredd. Måste säga att det var med lite orosfjärilar som vi åkte ner till hotellfoajén för att bli upphämtade. Ingen sa något där om min fotbeklädnad de var mest koncentrerade på att vi hade passen med oss. Vid Hotell Lotte var det samling för de som skulle till Panmunjom (J.S.A), jag ansträngde mig för att inte visa att jag haltade och fick ta stöd av min mans arm. Här samlades passen in för att kontrolera att våra tillstånd från FN var klara och vi fick våra sittplatsnummer. Militären hade fått en lista på oss och vi var tvungna att sitta i samma ordning i bussen som den listan visade.

Så äntligen rullade vi iväg i ett morgontidigt Seoul. Seoul verkar aldrig sova och trafiken var i full gång sedan länge. Det var en disig dag och dimman hängde i luften och förebådade om regn.

Nu är vi i alla fall påväg till den mest bevakade gränsen i världen och ingen har ännu stoppat mig med min stora sko på foten. Bussresan tar ungefär en timme och den går utefter gränsfloden Imjin. Vi åker på vägen som kallas för Freedom Road.   

Hela sträckan vi åker är kantad med tjocka rular med taggtråd

Med jämna mellanrum är det bemannade vaktkurer. Där ser vi soldater som står med gävär, kulsprutor och kikare spanandes ut över floden. Det lär vara en miljon soldater som vaktar gränsen.

Vi närmar oss det mest avspärrade området och vår koreanska guide säger det nu vanligaste orden för dagen "No Photo" i samma ögonblick har jag satt min lilla kompaktkamera mot bussfönstret och tryckt av en bild. Vilket leder till en mycket skarp blick och igen No Photo!!! Nu hörs det inte något då jag knäpper av med den kameran så det blev en bild som ingen bad mig radera. Men det här är den enda som jag vågar ta där man inte får fotografera.

Det är här som tankshinder och andra hinder som är börjar. Bussen kör slalom mellan hinderna fram till Camp Bonifas där koreanska och amerikanska soldater vaktar. Här vågar jag inte ens lyfta kameran efter den skarpa tillsägelsen men har lite svårt att förstå varför eftersom det finns en del bilder på nätet av stället. Som här. Så ser det ut dit vi kommer och där genom portalen får vi köra in och vänta tills soldaterna har tid att komma ombord och kontrolera våra pass mot den lista de fått från FN. Bakom staketet på en gräsmatta ser vi hur de koreanska soldaterna tränar. Alla koreanska soldater här måste vara minst 175 cm långa och alla har svart bälte i taekwondo.
Vi får också veta att vi inte fåt ta med något annant än det som vi kan bära i fickorna förutom kameran, så jag får ta ett snabbt beslut om vilket objektiv jag ska ta på min kamera. Väljer 100-400 mm för jag vill kunna få en bild in mot Nord och så får min man ta lilla kompaktkameran. Då vet jag inte att de inte brukar godkänna längre objektiv än 90 mm. Vi får också order om att vi inte får peka, vinka eller göra några som helst gester mor nordsidan.

Efter en del väntan kommer soldaterna  ombord och vi blir godkända för att komma in på området. Soldater med stela "pokerface" vaktar överallt. Vår guide berättar att det har hänt att de inte fått komma in på området utan fått vända och åka tillbaka utan någon som helst förklaring om varför. En kort busstur upp till "Peace house" där vi ska in och få en genomgång och även byta buss. Här får ett gruppfoto tas om man vill, men eftersom jag och min man inte var någon riktig grupp så avstod vi. Här får vi underteckna en besöksdeklaration som ser ut så här. En av våra medresenärer har en tröja som han hängt över axlarna vilket han inte får ha, utan måste sätta på sig tröjan. Lär nog bli ganska svettigt i värmen.

Går att förstora för den som vill läsa.

Här får vi se lite historik om området även in besöksbricka som vi måste bära synligt. Sedan är det dags att byta till en militärbuss och då är det en soldat som kör och en som står vänd mot oss för att kontrolera att vi inte gör något otillåtet.

Nu gick färden genom ett landskap som kändes mycket overkligt. Stora breda vägar som var alldeles tomma på trafik, vägen kantades av risfält och andra odlingar där vita hägrar landade. Såg  vackra fjärilar, stora som små fåglar, som flög omkring och vår guide berättade att djurlivet var väldigt rikt här för här fanns det inget som störde djuren. Det såg ut som en idyll om det inte hade varit för att det var så folktomt och om det inte var för att det fanns stora minfält mellan skogspartierna och odlingarna. Eller för de djupt grävda vallgravarna, som drog iväg så långt ögat nådde, där det  patrullerade beväpnade soldater två och två. Tjocka rullar av taggtråd kantade vallgravarna.

Odlingarna, fick vi veta, sköttes av de som bor i vänskapens by eller Tae Sung Dong som den heter. Vi ser byn från vår buss och får veta att de som bor där är väldigt kontrollerade och lever ett mycket strikt liv. De räknas in efter arbetsdagens slut och får inte gå ut på kvällen. I den här byn på sydsidan byggdes det en 100 meter hög flaggstång där de hissade den sydkoreanska flaggan. Vi såg hur den vajade högt där uppe över alla trädtoppar, mest var det nog för att reta de i Nord.

Även på den Nordkoreanska sidan finns det en propagandaby som heter Kijong Dong. När de på nordsidan såg den höga flaggstången så byggde de en flaggstång som är 160 meter hög för de skulle minnsan visa att de var värst och störst. Den här byn såg man också från bussen. så jag antar att de kan se över till varandra från de olika byarna.

Vi kommer fram till det som kallas för J.S.A (Joint Security Area). Bussen stannar framför Freedom House. Sydkoreas propagandapalats som vetter mot demarkationslinjen, och vi får gå ut ur bussen. Där måste vi tåga in i huset på led, två och två. Blir lite extra problem för mig då det är en hög trappa vi ska uppför. Blir lite fördröjning i ledet bakom mig men det går. Uppför är dessutom lättare att gå. Vi går rakt igenom huset, hela tiden bevakade av soldater som vaktar oss. När vi kommer ut på andra sidan av huset så ser vi de blå husen som jag känner igen från både TV och internet. Ingen får stanna utan vi leds vidare och in i "Conference Room". Det här är rummet där Nord och Syd kan mötas. Det var här de båda sidorna möttes för att underteckna vapenvilan. Här får vi fotografera och det görs det verkligen. Mitt på gränsen står det berömda bordet där Nord och Syd satt på varsin sida.

Mitt på gränslinjen står en sydkoreansk soldat. Han rör inte en min och han står med hårt knutna nävar.

Vi är inte någon stor grupp som släppts in men i rummet men det är inte så stort och alla vill fotografera sig med soldaterna både den som står på gränslinjen och den som vaktar dörren ut mot nord så det blir ganska rörigt.Här står jag i Nordkorea och fotograferar mot Sydkorea.

Det finns en dörr som jag förmodar är låst för den leder ut till nordsidan, även den vaktas av en soldat.

Jag stannar en stund på den nordkoreanska sidan och kikar ut genom fönstret och där har vi gränsen.Texten finns förståss inte där i verkligheten utan den har jag lagt till på bilden. 

Tar några bilder till innan vår korta stund där inne är över.

Sdean är det dags att tåga ut igen, även nu på led, två och två i militärisk disciplin. Tilbaka mot Fredom House men inte in där igen utan vi får rada upp oss i två led vända mot norr och nu är fotografering tillåten igen. Kamerorna smattrar och även min kamera.

Det vi tittar på är gränsen mot Nordkorea och deras stora byggnad Panmun-gak. Det huset var en våning lägre förut men när syd byggde sitt Freedom House som blev högre,  då var nord tvungna att bygga på en våning på sitt hus. Soldaterna på sydsidan står så att bara ena halvan av dem syns. De får lite skydd på så sätt och kan även använda den dolda handen för att ge tecken till sina egna.

Jag plockar fram stora Canonen med telet på och kollar in lite närmare hur det ser ut på nordsidan.

Ser bara en soldat som håller vakt på den sidan men gissar att de har fler utposteringar.

På den sidan är det också tillåtet för turister att komma och se över till syd och jag vet att det inte är lika stränga restriktioner där som på sydsidan. De är väl lite mer säkra på att syd inte tänker starta något krig.

De verkat t.o.m få peka.

På båda sidor finns det utkikstorn där de bevakar varandra. Förr fick man gå upp i ett sådan för att titta över till nord men av någon anledning får man inte det längre. Ingen mening att fråga heller för de anger ändå inga skäl. Det bara är så.

Sedan får vi order  att vända oss om och jag tror att nu är det dags att tåga därifrån men då får vi tillstånd att fotografera oss själva och varandra med nord som bakgrund.

Sedan är det dags att tåga tillbaka till bussen, nu är det trappa nedför och om jag sinkade truppen uppför så går det inte fort ner heller. Det är svårare att gå nedför en trappa med ond fot. Men jag klarade det och ingen stoppade mig dessutom behövde jag inte springa för några förlupna kulor från nord heller.

Den här bron som kallas för "Bridge of No Return" eftersom om du går över där så har du gjort det för sista gången. Den leder över till Nordkorea. den har fått sitt namn av att efter Koreakriget fick några krigsfångar välja om de ville gå över bron eller stanna kvar hos sina fångvaktare.

1976 var det en incident här med dödsskjutningar. Den kallas för The axe murder incident (Tree chopping incident). Finns en bild här. Ett träd hade vuxit upp så mycket att det skymde den nordkoreanska vaktkuren. Koreanska och amerkanska soldater skickades dit för att såga ner trädet som skymde sikten. Plötsligt när de höll på och sågade så öppnade Nordkorea eld och sköt ihjäl två amerikanska soldater.

För den som är intresserad så ser J.S.A området ut så här. Jag har skannat skissen drån den broschyr vi fick inför besöket.

1) Peace House. 2) Conference Room. 3) Observation post för Visitors ( fast nu får man inte gå upp där). 4) Bridge of No Return. 5) Freedom House. 6) Stump of a Feeld Tree. 7) Military Demarcation Line. 8) Panmun-gak (Nordkorea).

Sedan åker vi tillbaka till vår väntande buss men innan vi lämnade området fick vi ett litet besök i souvenirshopen. Såg en bekant kille också, visst liknar han någon som var på besök i Stockholm för inte så länge sedan. Han får minsan peka, det fick inte vi göra.

Vi lämnar området och fortsätter till Imjingak, men mer om det i ett annat inlägg. Trött och ont i foten var bara förnamnet och jag längtade intensivt efter mina kryckor.

Bara några dagar efter att vi kommit hem så hörde vi om hur en person blev skjuten som försökte fly från syd till nord. Låter som en ganska konstig historia men så här beskriver tidningarna det: Länk.
 

Vad är de rädda för.

I november då jag var i Peking hade partikonventet möte och det var fullt av politiska höjdare i stan. Dem såg vi inte så mycket av men de ville att vi skulle se att de hade möte. För på stora shoppinggatan finns det en enorm bildskärm och där kunde man följa mötet. Fast intresset verkade inte vara så stort från befolkningen, jag såg ingen som stannade upp för att titta.

Men det gick att se på annat sätt att det var något på gång i stan. För här var nu fullt av vakter av alla de slag. På vissa gator var de uppställda med 50 meters mellanrum. Som på den här gatan. Bilderna blev lite sneda och vinda eftersom jag fått lära mig att man inte ska fotografera poliser och soldater i Kina. Så för säkerhetsskull det blev lite bilder i smyg.

Det var inte bara soldater och poliser som var utposterade utan på många ställen satt det personer som bara fått en speciell jacka och röd armbindel, fast en del hade bara fått en röd armbindel. Den här pensionären hade dock fått både fana, jacka och armbindel.

En del som stod på post var inte speciellt intresserade av omgivningen.

Medan andra verkade hjälpa till med att hitta rätt i tillvaron.

 Andra vakter passade på att göra sin yoga samtidigt som de läste tidningen.

Gissade att det bodde en del av delegaterna till konventet på det här hotellet. Här hade vakterna fått ett parasoll att ta skydd under och de stod tätt.

Vid Himmelska Fridens torg och Förbjudna staden var  det värst. För att ta sig in till torget var man tvungen att passera flera säkerhetkontroller. Även här genomlysning av väskor och en del fick visa legitimation som poliserna kontrolerade mot registret via små bärbara datorer.

Köerna var enorma för att ta sig in till Himmelska Fridens torg, så eftersom jag varit dit förr så avstod jag från ett besök den här gången.

På trottoaren på motsatta sidan patrullerade soldater i stora grupper.

Även här blev folk stoppad och väskor gicks igenom och legitmationer kollades.

En dag kom vi traskandes och skulle gå förbi Förbjudna staden. Hade vi vetat hur tidsödande det var hade vi gått en lång omväg för att komma fram. Vi kom fram till en folksamling och tänkte bara gå förbi den men det gick inte. Vänligt men bestämt (mycket bestämt) blev vi invisade i en kö. Där stod vi och väntade i ungefär 10 minuter då kom en civilklädd polis fram och pekade på mig och min man och visade att vi kunde gå förbi utanför spärrarna. Västerlänningar var tydligen undantagna kontroll i den spärren.  Vi gick förbi men den glädjen varade inte så länge för strax kom vi till en ny spärr som vi försökte passera utan att stå i kö. Även här blev vi invisade i kön, lika bestämt.

Här skulle man stå en och en i köerna och man fick inte byta kö. Då kom vakten genast och rättade till leden. Han syns, med vita handskar, lite längre fram mellan raderna här. Vågade inte fota genom att titta i sökaren så det fick bli ett höftskott.

Tog väl 40 minuter innan vi passerat båda köer och spärrar. Ingen kollade våra leg eller väskor men tid tog det.

In till Förbjudna staden var det inga köer, men det tog väl så lång tid att komma fram dit så det hann inte bli några köer.

På andra sidan torget var det samma sak för folk som var på väg åt motsatta hållet.

Träffade på lite vakter i en park som fick någon form av träning eller om det var morgongymnastik.

Tunnelbana i Peking.

Tänkte åka lite tunnelbana i Peking. Vid en del stationer kunde det vara en tidsödande sysselsättning om det var mycket folk eftersom de hade säkerhetskontroller som påminner om dem på flygplatserna. Skillnaden var att här fick man ha vattenflaskor med sig.

Fast när jag såg den här förbudsskylten så bestämde jag mig för att låta bli. För var skulle jag göra av alla mina vapen då.

Bestämde mig för att gå till fots istället, fast vid övergångställen får man vara uppmärksam eftersom svängade trafik inte tar hänsyn till om det är grön gubbe för fotgängarna. Kommer det en polisbil så kör de också även om de har rött och fotgängarna grönt. Vid det här övergångstället stod det poliser och visade förbipasserande en bild på en äldre kvinna. Gissar på att det var någon de efterlyste.

Jag gick till Silk Street (Sidenmarknaden) istället. I bakgrunden syns Pekings högsta hus.

Där inne var komersen i full gång. Alla ropar och vill att man ska komma in i deras bås och titta och framför allt köpa. Handla där är ett tidskrävande projekt. Priset du får från början är  alltid mycket, mycket högre än vad varan är värd. Det som rekommenderas är att pruta ner till en tiondel av ursprungspriset. Förra gången jag var här, för två år sedan, var det rörigt och kläder och prylar hängde ut i gångarna. Så här såg det ut då.

Nu var det snygga bås med glasväggar.