Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa

Vita sjön

Sjön Great White Lake som vi såg uppifrån vulkanen i förra inlägget är vi på väg till nu. men först ska vi ta oss uppför den här backen med alla dess möjligheter att välja väg. Min tro och förhoppning är att Amdraa ska ta någon av vägarna i mitten, men varför göra det lätt för sig om det går på något annat sätt tycks han tänka. Han tar vägen som går längt till vänster. Den är minst sönderkörd, men den lutar och den lutar rejält. Uppe vid träden sitter jag och klamrar mig fast i bilen och väntar på att vi ska välta, men som vanligt; Amdraa fixar biffen och vi kommer upp.

Före backen träffar vi på en av alla grottor som finns i området, den här är inte så stor. I alla fall inte vid öppningen, men barnen där tycker det är spännande.

När vi väl kommit uppför vår backe så får vi en fin utsikt över sjön, den är bländande blå sitt namn till trots. Som det mesta här i landet så finns det en legend även om den.

En gång tog en jätte en stor sten och slängde den bort. Stenen gjorde ett stort hål där den landade. När jätten såg sig omkring såg han en vit yta och han utropade: "Se en vit sjö!"

Den verkliga historien bakom bildandet av den här vackra sötvattensjön i Khangaibergen är inte så mycket annorlunda än legenden: Lava välde ut ur den närliggande Khorgovulkanen, lavan dämde upp en gammal flod och sjön bildades. Sjön förblir frusen en stor del av året - därmed den vita delen av namnet.

Sjön är 20 km lång, med en svepande strandlinje, den ligger på2060 meter över havet och vattnet sägs vara exceptionellt rent.

Nere vid sjön har folk byggt hundratals med små stupor av lavastenen.

En kärlekshälsning på en av de större stuporna.

Man få inte bada här och inte göra så mycket annat heller...

Då återstår väl bara att kasta macka.

Hittar en slända.

När vi stannar för att titta på den här bamsiga stenen som kallas "grandfather rock".

Får jag syn på en, även den bamsig, råtta....trodde jag då i alla fall.

Vi kommer farm till vår Camp, Maikhan Tolgoi Ger camp, som ligger vackert vid den Vita sjön.

Vi får Ger nummer fem, som är vår nionde Ger.

Och installerar oss, här har vi även fått ved och det kan behövas för det är kyligt vid sjön.

Solen värmer och jag går ut för en liten promenad, då upptäcker jag en sådan där "råtta" igen.

Den är på väg in i en Ger och jag tänker att det är nog bäst att stänga dörren...

...men upptäcker sedan att det är ju inga råttor utan söta jordekorrar och det vimlar av dem här.

Campen har tvättdag, vilket de förmodligen har varje dag. För det blir mycket tvätt.

Vår promenad tar vi upp på det lilla berget bakom vår camp.

Och får en fin utsikt. Det går att bada i sjön, men man får bara bada inom ett avgränsat område eftersom det för några år sedan var en badolycka här med dödlig utgång.

Kvällen avslutas med en vacker regnbåge.

Vi gör kväller.

                                                                föregående --- nästa

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.