Vilse i öknen och Tsagaan Suvarga

Efter att ha kollat in staden Tsetserleg så bär det av ut i öknen igen. Vår chaffis Amdraa sjunger och trallar med i bilradions låtar och vi får veta att de flesta sånger här handlar om kärleken till föräldrarna och naturen. Den sång han nu trallar med i handlar om en kamel som tappat bort sin lilla unge och hur tårarna trillar, men av musiken att döma så kommer de nog hitta varandra igen.

Vägen rakt ut i öknen är en genväg till vår nästa camp, fast genvägar kan tendera att bli senvägar och då vi snurrat runt här ett tag och bytt mellan olika spår, så börjar vi undra om vi är vilse. Inte lönt att fråga den lilla jungfrutranan omvägen.

Det är den minsta av tranor och mycket mindre än de tranor som besöker oss i Sverige. Vi lämnar tranan och kommer till en bosättning.

Tänker fråga efter vägen där, men ingen är hemma. Dörrarna på deras Ger står på vid gavel, så gör man här. Gästfriheten är stor och de öppna dörrarna betyder att den som kommer förbi är välkommen in, får ta för sig av vad som finns att äta och dricka.

Vi åker vidare och hittar en till bosättning, där är en person och en ettrig hund hemma. Efter lite artighetsfraser berättar den mannen att de håller på och flytta. Växtligheten är för dålig och de har inget bete till djuren. han vet i alla fall var vår camp ligger och sedan tar det inte så lång tid innan vi har den i sikte. Om vi var vilse?  Oh nej, Amdraa försäkrar att han hela tiden visste var i var.

Det blir en sen lunch, men det godaste av maträtterna i dag är något som heter khuuser, eller hästskor. En köttfylld pirogliknande maträtt.

Sedan installerar vi oss i  Ger nummer 2.

Den är lite enklare inredd men här har vi fått mjuka kuddar. Istället för den traditionella stenen som håller fast takringen är det en krok i golvat och ingen lyx med lyse eller att ladda batterier. Ladda kan vi göra ikväll inne i matsalen då strömmen slås på mellan 20.00 och 22.00.

Efter det beger vi oss till Tsagaan Suvarga eller ”white stupa” som den också kallas för. Det är en stor klippa som på håll lite liknar ruinerna av en gammal stad.

Men det är leravlagringar i många färger. För några miljoner år sedan var det ett stort hav här, när havet torkade upp skapade väder och vind detta landskap.

Vi beger oss in i landskapet för att titta lite närmare på klippan.

Det är ett spännande landskap i mångskiftande färger, att det varit havsbotten kan man se eftersom det finns snäckskal i jorden.

Stigar ringlar sig fram mellan den kuperade marken.

Ljuset och färgerna skiftar beroende på från vilket håll man kommer.

Det går relativt lätt att klättra upp för att komma upp ovanpå klippan, men marken är grusig och det är lätt att halka. Jag är lite feg för att gå nedför i sådant underlag och avstår från klättringen upp. Finns nog med backar på den här sidan att halka i ändå.

Och vem skulle annars fota dem där uppe på toppen annars.

Vad jag inte visste var att från andra hållet kunde man köra ända upp, så jag hade aldrig behövt gå den vådliga vägen nerför. Men jag fick en fin promenad och även bild på vår bil när den kom ner.

Vår chaffis Amdraa visste att det fanns grottor i närheten och de ville vi också kolla in.

Efter lite letande så hittar vi grottorna.

Klart att de måste utforskas lite närmar.

Det är trånga och långa gångar där inne så vi avstår från att krypa igenom.

Dags för middag och att återvända till campen för natten.

Den här campen är också  liten och familjeägd.

När jag tassade upp i mörkret på natten för att gå på toa, så upptäckte jag att under de solcellsladdade lamporna var det populärt för igelkottarna att hålla till. De mumsade på insekterna som drog sig till ljuset. Blev inga bilder, eftersom det var lite väl mörkt och så brukar jag inte ta med kameran på liknande nattliga promenader.

Gulliga barn som var hemma på sommarlov.

Min lilla maskot ville också vara med.

                                                                       föregående  -- nästa

Återresan.

Åker man bort så är det lämpligt att åka hem också. Men varför skynda hemmåt när det finns så mycket att se. Som sagt så väljer vi oftast de små vägarna.

I Sevallbo fick jag syn på en lite speciell kyrka. Tornet på kyrktaket var något som jag aldrig sett förut. Googlade på kyrkan som heter Ansgariikyrkan och fick veta att det var ortsbefolkningen som byggt den eftersom de tröttnat på att ro kyrkbåt över till Hedesunda kyrka.

Ser att våren är ordentligt på gång för tranorna har kommit till trakten. 

Men inte bara en utan det är två tranor. De dansade inte, behövde väl inte imponera på någon för de hade ju redan funnit varandra.

I vassen i Dalälven vilade två sångsvanar och änderna bråkade.

Fick tips om en liten omväg av damen i Naturrum i Gysinge. Vi tog den vägen som ledde oss ut på en rullstensås, det här är Ockelboåsen som korsar Daläven och man kan köra bil nästan ända ut där åsen övergår i vatten. Ungefär mitt på sträckan finns Gästrikslands största gravfält. Det lär finnas över 130 gravar här. Man är lite osäker på från vilken tidsålder de är ifrån men har gissat på järnåldern.

Jag hade hoppats på att få se lite sångsvanar här. Enligt informationen i Naturrum så kom de i tusental förr om åren, så jag tänkte att kanske några förirrat sig hit, men det enda i fågelväg jag såg var en hackspett. Men det finns nog mycket intressant i fågelväg i området om man tar sig tid att titta ordentligt, för då vi åkte därifrån träffade vi på en liten grupp fågelskådare.

När vi senare kom hem så hängde solen som enstor  blodapelsin över trädtopparna.