Frans Josefs Land

På vägen åter till Murmansk är det meningen att vi ska till Frans Josefs land. Den ögruppen upptäcktes  1873 av en österrikisk-ungersk polarexpedition. Den är uppkallad efter den österrikiske kejsaren Frans Josef. Expeditionen var privatfinansierad , därför tillföll öarna inte automatiskt något land. Inte förrän  1926 var det något land som gjorde anspråk på öarna och är sedan dess ryskt. Det behövs speciellt tillstånd för att besöka öarna. 

Ögruppen ligger mellan 79° 45' och 81° 51' breddgraden och består av ungefär 60 öar.

Som synes på den första bilden här under så ligger ögruppen där packisen börjar, eller slutar beroende på från vilket håll man kommer. På sjökortet till höger kan man följa vår färd till Nordpolen och den tänkta färden mot ögruppen. Eftersom det är så svårt att landstiga på dessa öar så är det bara planer just nu om att vi ska dit. Allt beror på väder och vind men planen är två landstigningar  på två olika öar och ett besök i närheten av ett fågelberg.

Tittar vi ut så ser vi att det sammanhängande istäcket minskar, isen börjar bilda små öar.

Vi t.o.m siktar land för första gången på nästan två veckor.

Isberg kommer flytandes. För att isberg ska kunna bildas behövs glaciärer som de kan kalva ifrån och nu när vi närmar oss land kommer det några och seglar förbi vårt fartyg.

Det första isberget är inte så stort men nästa som dyker upp är ett ganska stort taffelisberg. Lite svårt att visa hur stort eftersom det inte finns så mycket att jämföra med. Fåglarna har inte dykt upp ännu. För att bilda ett taffelisberg så behövs det shelfis. Det är en stor isplatta som flyter i havet och är ansluten till inlandsisen. Det är inte så vanligt att se dem här i norr, betydligt vanligare i Antarktis där vi har bl.a  Ross shelfis som är världens största och har en tjocklek på 200 och 1 000 meter.

I motljuset och diset ser öarna som vi passerar riktigt mäktiga och karga ut. Det som ser ut som ett svart streck uppe på himmelen är inte smuts på linsen, utan ett berg som skymtar genom diset.

Mäktiga glaciärer flyter över öarna och ner mot havet. Man ser att kustlinjen är ganska ogästvänlig. Många meter med isväggar tornar upp sig och landstigning med gummibåt är så gott som omöjlig.

Därför blir det landstigning med helikopter. 

Vi har tur att vädret är med oss så att helikoptern kan både lyfta och landa på ön Champ.

 Vi fick inte mer än 45 minuter på oss för att utforska den här spännande ön, eftersom det väntades sämre väder.

Med ombord till Nordpolen och hela vägen tillbaka hade vi en rysk forskare, bara för att han skulle få möjligheten att komma iland på Champ Island och undersöka de märkliga ting som finns där.

Vad det var för märkliga ting kommer i nästa inlägg.