Faxevågen

Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.

Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.

Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?

Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är  inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.

Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.

Såg du?

Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.

Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.

De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.

Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.

Vi tittar på blommor...

...vacker lav...

...och isens mönster i vattendragen.

Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.

Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.

Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.

Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.

Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.

Det gör även vi.

Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.

Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.

Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...