Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Fleur de Lyshamna
På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.
Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .
När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.
Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.
Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.
Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.
Trots att den heter Bamsebu...
...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.
En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...
...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.
Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.
Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.
När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.
Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...
...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.
Faxevågen
Det här är eftermiddagens landstigning, där vi kommer iland nu är det lä och det blir en fantastisk promenad i det fina vädret. Mia går först och det känns tryggt att ha isbjörnsspanare både längst fram och en som går sist i gruppen. Inte bra att bli överraskad av någon vilande isbjörn som tror att middagen kommer vandrandes.
Landskapet är lika vackert här som vid förra promenaden men även lite annorlunda.
Blicken sveper runt lite och, se där en liten fjäder. Kan det finnas några fåglar här?
Jag förundras över att det kan finnas någon växtlighet som trivs och växer i dessa trakter, de är inte stora och det här vide. Lite svår att upptäcka.
Skönt att det inte blåser, får kanske tacka de skyddande bergen runt fjorden för det.
Såg du?
Såg du riporna i den förra bilden? De är inte så lätta att upptäcka, men de här har börjat få sin vinterskrud och man såg dem lite lättare med de vita fläckarna i fjäderdräkten.
Svalbardsripan är endemisk och den enda fågel som övervintrar här.
De pickar på och bryr sig inte så mycket om oss, bara vi håller oss på lite avstånd så.
Vi promenerar vidare. Ser att de i snabba gruppen är uppe på bergknallen och strax försvinner bort i fjärran.
...och isens mönster i vattendragen.
Överallt här uppe ligger det drivved. Det finns inga träd på Svalbard så dessa träd har flutit land från Sibirien.
Längst in i viken breder sig glaciären Veteranen ut sig.
Ser lite mystiskt ut där borta, ser nästan ut som om någon eldar och rök driver iväg, men det är vinden som leker där borta och river upp damm och sand.
Uppe på fjällsluttningen går en ren och betar i det lilla gräs som finns.
Den kikar lite nyfiket på oss och vandrar sedan vidare.
Det är så lugnt och stilla så vi slår oss ner en stund för att lyssna på tystnaden och naturens ljud.
Tyst och stilla är det, bara vindens sus hörs.
Fortsättning på promenaden kommer i nästa inlägg...
Ny Ålesund.
Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.
En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.
De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.
Här finns världens nordligaste tåg.
Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...
Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.
Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.
Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.
Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.
I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.
Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.
Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.
Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.
Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.
Men vad är det alla samlats för att titta på här?
Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.
Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...
...för här ska man inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.
Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.
En helikopterplatta finns det också.
Vad detta är för farkost vet jag inte.
Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.
Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.
Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.
Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.
En dag med hyrbil i Svalbard.
I dag ska vi utforska Longyearbyen med bil, det finns inte många vägar här men de som finns är intressanta och det tar tid att köra på dem för de är inte så jämna och lättåkta. Vi får en fyrhjulsdriven bil och jag tror nog att de flesta är det här.
Vi börjar längst upp i dalen där Longyearbyens histora tog sin början, på höjden här syns Sverdrupsbyen, den första bosättningen.
Inte så mycket att bo i numera.
Kyrkan byggdes 1958. Det gamla kapellet brändes ner av tyskarna under kriget.
Innan man kommer till kyrkan så ligger kyrkogården från 1920. Här ligger offer för spanska sjukan och även några omkomna gruvarbetare begravda. På sluttningen syns rester från gruvbrytningen.
Taubanenstationen, hit gick alla linbanor från de olika gruvorna för vidare transport till kolhamnen.
I Longyearbyen är det inte någon mening att ställa undan snöskotern, överallt så står det mängder av skotrar och väntar på snön, sommaren är kort här.
Nu är det dags att bege sig utanför byn och till lite osäkrare marker. Alla vill fotografera den lite speciella skylten.
Även jag.
Det första djur vi träffar på är en lurvig svalbardren. Den ser mer ut som en uroxe än ren, där pälsen vajar i vinden. Det är många renar här i år, förmodar att det är för att snön inte har smält undan på fjället ännu och då drar de sig ner i dalen för att äta.
Den hinner knappt titta upp när vi kommer och stör den mitt i maten, det gäller att lägga på hullet inför vintern. Svalbardrenen är mindre och har kortare ben än vår svenska ren.
Ejdern simmar i en liten vattensamling
Några har fått tillökning
Besöker även några hundgårdar med snälla och keliga hundar.
Vill man färdas lite mer miljövänligt och äventyrligt så finns det slädhundfärd på hjul.
Molnen går lågt i dag men det ser ut som om det ska klarna upp, så vi tar en tur upp på fjället för att se om vikan få någon vacker utsikt. Tyvärr så lättar det inte utan allt är vitt och när de enorma parabolerna dyker upp så känns det lite kusligt, nästan som stora urtidsdjur som kommer fram i dimman och nästan hoppar på en. man ser bara någon meter framför sig.
Förstår att snön kan vara djup här när jag ser hur högt upp spadarna är fästa.
vi får nöja oss med utsikt från lägre nivåer.
Och titta på lite fåglar, ser du riporna här? Inte så konstigt att de är svåra att upptäcka.
Lättare att se så här
Brednäbbad simsnäppa som simmar runt i sin damm.
Den simmade verkligen runt, nog den mest ihärdigare simmare som jag sett, runt, runt. Här ser men ringarna i vattnet som den åstadkommer.
En trött labb, det ser ut som om den skriker åt mig, men den gäspade faktiskt.
Global Seed Vault, förvaring av fröer.
Till slut en middag på Huset och så ett besök på Kalrs-Berger Pub, som har ett av Europas bästa sortiment av Whisky och Cognac.
En bra dag som bara hade ett enda missöde, hotellet hade gjort en dubbelbokning och när vi kom till vårt rum vid lunchtid stod där två amerikanare och packade upp sitt bagage. Nu reddes det upp och tur var väl det för det hade nog blivit lite trångt i sängarna annars, de fick ett eget rum att sova i.
I morgon hoppas jag att vårt fartyg Origo har anlänt och det riktiga äventyret kan börja.