Jag köpte en ny skanner.

Min gamla skanner hade gjort sitt så det var dags för lite nyinköp och plötsligt har det blivit roligt att skanna in gamla bilder. Kul att ha något att göra också då man inte är så "gångbar".

Tog mig an min mors gamla fotoalbum, från 1938 fram till de första åren på 40-talet, för att kunna dela med mig till släkten. Men då jag la ut dem på Facebook så var det inte bara de närmast inblandade som tyckte det var kul med de gamla bilderna. De speglar ju så mycket från den tiden.

Den bilden som jag själv tycker så mycket om är den här på min mormor och morfar och två av mammas syskon. Då den skannades in från den lilla, lilla bilden gjorde att jag kunde förstora upp och se en hel del detaljer.  Mormor och morfar bör vara i 40-årsålder och är troligtvis på väg ut på myrslåttern. Platsen är Puoltikasvaara som ligger mellan Gällivare och Kiruna.

Men när jag bläddrade vidare så fanns det även en hel del bilder som inte hade med släkten att göra som den här boxaren i stilig pose. Har ingen aning om vem det är men en kul överraskning bland alla bilder.

Den här bilden på två soldater som står och hälsar på varandra är väl inte så spännande, men när jag fick upp den i lite större format så upptäcker jag att det är tydligen en svensk soldat och en tysk som står vid gränsen och hälsar på varandra. Drar den slutledningen av flaggan med sin symbol i mitten som syns i bakgrunden. På originalbilden som bara är 6x8 cm och väldigt grå i tonen så syns inte flaggan. Av placeringen i mors album så bör året vara 1940.

Hittade en till lite kul bild från krigsåren.

Kina - Himelska Fridens torg.

Världens till ytan största torg heter Tiananmen, eller Himmelska fridens torg, och ligger mitt i Pekings centrum. Det är en halv kilometer från den södra till den norra delen av torget. Norra delen av torget är en stor öppen yta och södra delen domineras av Mao Zedongs minneshall och mitt på torget står Monumentet över folkets hjältar. 

Dagens Himmelska fridens torg, liksom byggnaderna runt omkring torget, planerades och byggdes under 1950-talet med hjälp av sovjetiska experter. Torget är byggt med  Röda torget i Moskva som förebild och det märks verkligen.

Bakom monumentet ligger Folkrepubliken Kinas grundare, Mao Zedongs mausoleum.

Det här är Hjältemonumentet, att fotografera det var det inga problem med.

Fast när jag skulle ta en bild på Maos mausoleum blev jag rejält skrämd, gick en bit till höger härifrån och såg inte att det stod en soldat på vakt där. Lyfte kameran till ögat och skulle ta en bild på huset, då hör jag någon som skriker och hojar så ilsket att jag inte kommer mig för att trycka på sökaren. Tittar runt och ser en vakt som är högröd i ansiktet och skriker något till mig. Där fick jag inte fotografera. Han lugnade ner sig och jag gick lite till sidan och tog den här bilden i stället.

En dag då jag strosade runt på stan bestämde jag mig för att besöka Maos mausoleum och köa in för att se Mao ligga på Lit de parade. Det var en lång, lång kö som ringlade sig runt hela huset och trots att det verkade vara bra effektivitet i hanteringen av de köande så tog det lång tid att komma in. Första gången jag kom dit så var det tur att jag redan i ett tidigt stadium blev upplyst om att man inte fick ha med sig vare sig kamera eller väska in. det var bara att gå tillbaka till hotellet om lämna alla prylar där.

Men jag gick tillbaka tomhänt nästa dag, för lite nyfiken var jag på det som alla kineser köade för. kön ringlade sig långsamt fram och på några ställen längs vägen såldes det konstgjorda blommor. Alla kineser köpte en bukett som de sedan la på stora vagnar inne i mausoleet. Såg sedan att dessa vagnar kördes ut igen för att åter säljas till nya besökare. Kallas väl för återvinning.

Eftersom jag inte fick ha med mig kameran in så har jag inte heller några bilder av besöket, alla vandrade i sakta mak genom salen där ordförande Mao vilar i sin blå uniform. Man fick inte stanna upp utan var tvungen att gå hela tiden.

När jag kom åter till Peking några år senare så var Mao mausoleum stängt, ingen förklaring till det kunde jag hitta.

Det här torget är också ökänt för studentdemonstrationerna. Demonstrationerna slogs ned med våld av Folkets befrielsearmé. Enligt officiella källor dödades några hundra människor, men inofficiella tal pekar på upp emot 3000 dödsoffer.

Förmodligen så är det av rädsla att något liknande ska hända igen som det hela tiden patrullerar soldater över torget och att vakter stoppar folk för att se vad de har i sina väskor. Vis av min utskällning då jag råkade få en soldat i sökaren så är det bara skott från höften då jag fotograferade soldater i fortsättningen.

En trött städare,

Liten kille som gör honnör.

Flyga drake. Några personer flög drake, jag trodde de var ute och roade sig bara men då jag kom nära så försökte de mycket diskret att sälja sina drakar till mig.

Kina - Terrakottaarmén

Förr i tiden spelade jag golf och en gång så vann jag en resa till Kina. Tyvärr skadade jag axeln så golfen är ett minne blott men resan till Kina har jag väl bevarad i minnet. Häromdagen satt jag och rensade och sorterade bland mina bilder och kom till året 2003 och det var många trevliga minnen som väcktes då jag hittade mina bilder från den kinaresan.

Då hade jag en  Minolta Dimage 7i med hela 5 megapixel, det var min andra digitalkamera och jag tyckte nog att det var en häftig kamera jämfört med den lilla 3 megapixel som jag haft innan.

Resan började i Xian med mellanlandning i Peking. Där träffade jag för första gången på att man inte fick ha vattenflaskor med sig på flyget. Från Sverige var det inga problem, vi var tydligen lite efter med säkerheten då.

I Xian var det naturligtvis Terrakottaarmén som lockade. Men vi kikade lite på stan också. Uppe på stadsmuren i Xian

Lilla vildgåspagoden.

Qin Shi Huangdi var Kinas första kejsare När han avled 210 f.Kr begravdes han i Kinas genom historien mest storslagna gravkomplex. Gravpyramiden tros kunna innehålla en av världshistoriens mest intressanta arkeologiska skatter och Terrakottaarmén i anslutning till hans grav tros vara kejsarens militära försvar i hans utomjordiska liv.

Terrakottaarmén hittades 1974 av bönder som grävde en brunn, vilket blev en av 1900-talets största arkeologiska upptäckter. Fyndet var en stor överraskning eftersom Terrakottaarmén inte finns nämnd i några historiska dokument. Terrakottaarmén är listad av Unesco som världsarv.

Vi börjar besöket med den stora hallen där soldaterna står uppradade  i en militär formation.

Det var tillåtet att fotografera, bara man inte använde blixt.

Alla soldater i Terrakottaarmén har unika utseenden och representerar olika militära grader.

Terrakottafigurerna var ursprungligen färgglatt målade, men mycket av färgerna har med tiden försvunnit. Vissa figurer hade färg kvar när de grävdes upp, men färgen förstördes snabbt när figurerna exponerades för luft.

Det grävs fortfarande men själva gravpyramiden är inte utgrävd.

På vissa ställen är soldaterna plundrade, sönderslagna och uppbrända, sannolikt av Xiang Yu , några år efter den första kejsarens död i samband med att Qindynastin föll 206 f.Kr.

På grund av torkan som 1974 rådde i Shaanxiprovinsen grävde några bönder en ny brunn ungefär två kilometer öster om den första kejsarens gravpyramid. De fann inget vatten, men de hittade keramikskärvor och bronsvapen. Bönderna hade hittat Terrakottaarmén. Bonden Yang Jide tillskrivs upptäckten, eftersom det var han som rapporterade den till de lokala myndigheterna. Då när jag var där satt han här och signerade böcker. Han blev lite sur om man fotograferade utan att köpa någon bok och det var dessutom lite rörigt runt omkring honom så mina bilder blev inte så bra, men det är ett minne ändå.

Gott om vakter var det här, den här killen i sin lite för stora uniform såg så söt ut.

Är det en sevärdhet så finns det gott om försäljare och vill man ha en egen terrakottafigur med sig hem så går det bra.

Eller varför inte ett skinn, troligtvis en hel del av arter som är helt förbjudet att ta med sig in i Sverige.

Grillad potatis var en storsäljare.

En del försäljare var ganska små.

Att bli fotograferad var populärt, farfar eller morfar till den här lilla tjejen bad mig att ta en bild av barnbarnet. Då blev hon så här glad.

D.M.Z och J.S.A - En spännande och jobbig dag.

I dag ska vi ut och åka buss, inte någon rundtur inne i stan utan en tur ut mot gränsen och dagens vanligaste ord är "No Photo". Nu är det inte bara att hoppa på första bästa buss för att ta sig dit utan det är lite mer komplicerat än så. De båda länderna Syd- och Nordkorea har inte fred mellan varandra utan de har bara ett vapenstilleståndsavtalet från 1953. Då och då hotar Nordkoreas ledare Kim Jong-Un med att riva upp avtalet och senast i mars i år så hotade han med att landets militär är ”helt redo att utkämpa ett fullskaligt krig i koreansk stil”. Om någon har missat det så ser Kim Jong-Un ut så här.

D.M.Z står för Koreas demilitariserade zon och är en landremsa tvärs över halvön mellan dessa två länder. Zonen som är en buffertzon är 248 km lång och 4 km bred.

Vi ska nu inte bara till D.M.Z utan till Panmunjom eller  J.S.A (Joint Security Area) vid Camp Bonifas. Det ställe där man kommer ända fram till den Nordkoreanska gränsen och även en liten bit över den.  För att få komma dit måste man ansöka om tillstånd hos FN minst tre dagar i förväg. Är du kinesisk medborgare så måste du ansöka två månader i förväg och medborgare i Afghanistan, Pakistan, Kuba, Irak, Iran, Nordkorea, Sudan, Syrien och Libyen får inte alls åka dit. Vi ansökte redan hemifrån och även  anmälde oss till resan dit. Vi fick en förteckning över en hel del förhållningsregler och strikt klädkod. Du får inte ha urtvättade jeans, ingen tröja utan krage, inte åtsittande kläder, träningskläder, för stora kläder, ärmlös tröja. Listan är lång och allt detta bara för att inte någon ska hamna på Nordkoreas propaganda affischer där de visar ur hemskt det är i Sydkorea och västvärlden. Du får inte heller ha sandaler på dig, det där sista bekymrade mig en hel del eftersom den enda sko som jag får på min opererade fot än så länge är en sandal av storlek 40. Med dess remmar kan jag spänna den så att  den inte trycker på det området ovanpå foten som "plattan" sitter. Min vanliga skostorlek är 38. Så här ser det ut.

För att vara på säkra sidan frågade vi hotellets ombud om det verkligen var så att man inte fick ha sandaler på sig. Jag trodde mer att det gällde sandaler av flip flop-typ. Men hon berättade att det stämde och ringde även och kollade. Helt riktig, INGA sandaler, inte högklackat heller, för om de börjar skjuta från nord så måste man kunna springa.....Spelade ingen roll att min sandal var hur stadig som helst.

Jaha springa, jag går ju med kryckor fortfarande! Jag såg hur den tänkta utfärden liksom tonade bort i fjärran. Men jag  kan ju gå lite utan kryckor fast jag får ju lida för det på kvällen sedan med extra smärta, så jag fick visa representanten hur jag gick. Hon såg mycket tveksam ut och ville avboka vår resa. För ingen med vare sig rullstol eller kryckor fick följa med. Vi bad henne vänta och hoppades på ett mirakulöst tillfrisknande. 

Största problemet var sandalen, jag hade ingen sko som gick på min fot men efter lite grubblande testade jag min mans sko. Han har visserligen 43 i skostorlek och en snörning som sitter åt på det onda stället. Tredubbla sockor  på foten så satt skon kvar, visserligen gjorde det ont, men vill man något riktigt, riktigt mycket så går det att härda ut en dag. "Stiff upper lip" som engelsmännen säger. Visst såg det snyggt ut?

Sedan var det problemet med kryckor, kom jag med dem så var det kört. Vi skulle bli avvisade och inte få tillbaka avgiften för utfärden. Ut i hotellkorridoren och träna, jo det gick att gå så även om det inte gick fort och även om det var ganska linkande. Nu var jag beredd. Måste säga att det var med lite orosfjärilar som vi åkte ner till hotellfoajén för att bli upphämtade. Ingen sa något där om min fotbeklädnad de var mest koncentrerade på att vi hade passen med oss. Vid Hotell Lotte var det samling för de som skulle till Panmunjom (J.S.A), jag ansträngde mig för att inte visa att jag haltade och fick ta stöd av min mans arm. Här samlades passen in för att kontrolera att våra tillstånd från FN var klara och vi fick våra sittplatsnummer. Militären hade fått en lista på oss och vi var tvungna att sitta i samma ordning i bussen som den listan visade.

Så äntligen rullade vi iväg i ett morgontidigt Seoul. Seoul verkar aldrig sova och trafiken var i full gång sedan länge. Det var en disig dag och dimman hängde i luften och förebådade om regn.

Nu är vi i alla fall påväg till den mest bevakade gränsen i världen och ingen har ännu stoppat mig med min stora sko på foten. Bussresan tar ungefär en timme och den går utefter gränsfloden Imjin. Vi åker på vägen som kallas för Freedom Road.   

Hela sträckan vi åker är kantad med tjocka rular med taggtråd

Med jämna mellanrum är det bemannade vaktkurer. Där ser vi soldater som står med gävär, kulsprutor och kikare spanandes ut över floden. Det lär vara en miljon soldater som vaktar gränsen.

Vi närmar oss det mest avspärrade området och vår koreanska guide säger det nu vanligaste orden för dagen "No Photo" i samma ögonblick har jag satt min lilla kompaktkamera mot bussfönstret och tryckt av en bild. Vilket leder till en mycket skarp blick och igen No Photo!!! Nu hörs det inte något då jag knäpper av med den kameran så det blev en bild som ingen bad mig radera. Men det här är den enda som jag vågar ta där man inte får fotografera.

Det är här som tankshinder och andra hinder som är börjar. Bussen kör slalom mellan hinderna fram till Camp Bonifas där koreanska och amerikanska soldater vaktar. Här vågar jag inte ens lyfta kameran efter den skarpa tillsägelsen men har lite svårt att förstå varför eftersom det finns en del bilder på nätet av stället. Som här. Så ser det ut dit vi kommer och där genom portalen får vi köra in och vänta tills soldaterna har tid att komma ombord och kontrolera våra pass mot den lista de fått från FN. Bakom staketet på en gräsmatta ser vi hur de koreanska soldaterna tränar. Alla koreanska soldater här måste vara minst 175 cm långa och alla har svart bälte i taekwondo.
Vi får också veta att vi inte fåt ta med något annant än det som vi kan bära i fickorna förutom kameran, så jag får ta ett snabbt beslut om vilket objektiv jag ska ta på min kamera. Väljer 100-400 mm för jag vill kunna få en bild in mot Nord och så får min man ta lilla kompaktkameran. Då vet jag inte att de inte brukar godkänna längre objektiv än 90 mm. Vi får också order om att vi inte får peka, vinka eller göra några som helst gester mor nordsidan.

Efter en del väntan kommer soldaterna  ombord och vi blir godkända för att komma in på området. Soldater med stela "pokerface" vaktar överallt. Vår guide berättar att det har hänt att de inte fått komma in på området utan fått vända och åka tillbaka utan någon som helst förklaring om varför. En kort busstur upp till "Peace house" där vi ska in och få en genomgång och även byta buss. Här får ett gruppfoto tas om man vill, men eftersom jag och min man inte var någon riktig grupp så avstod vi. Här får vi underteckna en besöksdeklaration som ser ut så här. En av våra medresenärer har en tröja som han hängt över axlarna vilket han inte får ha, utan måste sätta på sig tröjan. Lär nog bli ganska svettigt i värmen.

Går att förstora för den som vill läsa.

Här får vi se lite historik om området även in besöksbricka som vi måste bära synligt. Sedan är det dags att byta till en militärbuss och då är det en soldat som kör och en som står vänd mot oss för att kontrolera att vi inte gör något otillåtet.

Nu gick färden genom ett landskap som kändes mycket overkligt. Stora breda vägar som var alldeles tomma på trafik, vägen kantades av risfält och andra odlingar där vita hägrar landade. Såg  vackra fjärilar, stora som små fåglar, som flög omkring och vår guide berättade att djurlivet var väldigt rikt här för här fanns det inget som störde djuren. Det såg ut som en idyll om det inte hade varit för att det var så folktomt och om det inte var för att det fanns stora minfält mellan skogspartierna och odlingarna. Eller för de djupt grävda vallgravarna, som drog iväg så långt ögat nådde, där det  patrullerade beväpnade soldater två och två. Tjocka rullar av taggtråd kantade vallgravarna.

Odlingarna, fick vi veta, sköttes av de som bor i vänskapens by eller Tae Sung Dong som den heter. Vi ser byn från vår buss och får veta att de som bor där är väldigt kontrollerade och lever ett mycket strikt liv. De räknas in efter arbetsdagens slut och får inte gå ut på kvällen. I den här byn på sydsidan byggdes det en 100 meter hög flaggstång där de hissade den sydkoreanska flaggan. Vi såg hur den vajade högt där uppe över alla trädtoppar, mest var det nog för att reta de i Nord.

Även på den Nordkoreanska sidan finns det en propagandaby som heter Kijong Dong. När de på nordsidan såg den höga flaggstången så byggde de en flaggstång som är 160 meter hög för de skulle minnsan visa att de var värst och störst. Den här byn såg man också från bussen. så jag antar att de kan se över till varandra från de olika byarna.

Vi kommer fram till det som kallas för J.S.A (Joint Security Area). Bussen stannar framför Freedom House. Sydkoreas propagandapalats som vetter mot demarkationslinjen, och vi får gå ut ur bussen. Där måste vi tåga in i huset på led, två och två. Blir lite extra problem för mig då det är en hög trappa vi ska uppför. Blir lite fördröjning i ledet bakom mig men det går. Uppför är dessutom lättare att gå. Vi går rakt igenom huset, hela tiden bevakade av soldater som vaktar oss. När vi kommer ut på andra sidan av huset så ser vi de blå husen som jag känner igen från både TV och internet. Ingen får stanna utan vi leds vidare och in i "Conference Room". Det här är rummet där Nord och Syd kan mötas. Det var här de båda sidorna möttes för att underteckna vapenvilan. Här får vi fotografera och det görs det verkligen. Mitt på gränsen står det berömda bordet där Nord och Syd satt på varsin sida.

Mitt på gränslinjen står en sydkoreansk soldat. Han rör inte en min och han står med hårt knutna nävar.

Vi är inte någon stor grupp som släppts in men i rummet men det är inte så stort och alla vill fotografera sig med soldaterna både den som står på gränslinjen och den som vaktar dörren ut mot nord så det blir ganska rörigt.Här står jag i Nordkorea och fotograferar mot Sydkorea.

Det finns en dörr som jag förmodar är låst för den leder ut till nordsidan, även den vaktas av en soldat.

Jag stannar en stund på den nordkoreanska sidan och kikar ut genom fönstret och där har vi gränsen.Texten finns förståss inte där i verkligheten utan den har jag lagt till på bilden. 

Tar några bilder till innan vår korta stund där inne är över.

Sdean är det dags att tåga ut igen, även nu på led, två och två i militärisk disciplin. Tilbaka mot Fredom House men inte in där igen utan vi får rada upp oss i två led vända mot norr och nu är fotografering tillåten igen. Kamerorna smattrar och även min kamera.

Det vi tittar på är gränsen mot Nordkorea och deras stora byggnad Panmun-gak. Det huset var en våning lägre förut men när syd byggde sitt Freedom House som blev högre,  då var nord tvungna att bygga på en våning på sitt hus. Soldaterna på sydsidan står så att bara ena halvan av dem syns. De får lite skydd på så sätt och kan även använda den dolda handen för att ge tecken till sina egna.

Jag plockar fram stora Canonen med telet på och kollar in lite närmare hur det ser ut på nordsidan.

Ser bara en soldat som håller vakt på den sidan men gissar att de har fler utposteringar.

På den sidan är det också tillåtet för turister att komma och se över till syd och jag vet att det inte är lika stränga restriktioner där som på sydsidan. De är väl lite mer säkra på att syd inte tänker starta något krig.

De verkat t.o.m få peka.

På båda sidor finns det utkikstorn där de bevakar varandra. Förr fick man gå upp i ett sådan för att titta över till nord men av någon anledning får man inte det längre. Ingen mening att fråga heller för de anger ändå inga skäl. Det bara är så.

Sedan får vi order  att vända oss om och jag tror att nu är det dags att tåga därifrån men då får vi tillstånd att fotografera oss själva och varandra med nord som bakgrund.

Sedan är det dags att tåga tillbaka till bussen, nu är det trappa nedför och om jag sinkade truppen uppför så går det inte fort ner heller. Det är svårare att gå nedför en trappa med ond fot. Men jag klarade det och ingen stoppade mig dessutom behövde jag inte springa för några förlupna kulor från nord heller.

Den här bron som kallas för "Bridge of No Return" eftersom om du går över där så har du gjort det för sista gången. Den leder över till Nordkorea. den har fått sitt namn av att efter Koreakriget fick några krigsfångar välja om de ville gå över bron eller stanna kvar hos sina fångvaktare.

1976 var det en incident här med dödsskjutningar. Den kallas för The axe murder incident (Tree chopping incident). Finns en bild här. Ett träd hade vuxit upp så mycket att det skymde den nordkoreanska vaktkuren. Koreanska och amerkanska soldater skickades dit för att såga ner trädet som skymde sikten. Plötsligt när de höll på och sågade så öppnade Nordkorea eld och sköt ihjäl två amerikanska soldater.

För den som är intresserad så ser J.S.A området ut så här. Jag har skannat skissen drån den broschyr vi fick inför besöket.

1) Peace House. 2) Conference Room. 3) Observation post för Visitors ( fast nu får man inte gå upp där). 4) Bridge of No Return. 5) Freedom House. 6) Stump of a Feeld Tree. 7) Military Demarcation Line. 8) Panmun-gak (Nordkorea).

Sedan åker vi tillbaka till vår väntande buss men innan vi lämnade området fick vi ett litet besök i souvenirshopen. Såg en bekant kille också, visst liknar han någon som var på besök i Stockholm för inte så länge sedan. Han får minsan peka, det fick inte vi göra.

Vi lämnar området och fortsätter till Imjingak, men mer om det i ett annat inlägg. Trött och ont i foten var bara förnamnet och jag längtade intensivt efter mina kryckor.

Bara några dagar efter att vi kommit hem så hörde vi om hur en person blev skjuten som försökte fly från syd till nord. Låter som en ganska konstig historia men så här beskriver tidningarna det: Länk.