Lite mer Riga.

Många vackra och rikt utsmyckade hus finns det och visst är internet fantastiskt ibland.

Jag undrar vad det är för byggnad vi står framför, och öppnar maps.me och där visar pilen att vi står framför Svarthuvudbrödernas hus. Information om huset kommer samtidigt upp.

Så nu kan jag berätta att Svarthuvudbröderna var ett brödraskap som bildades av ogifta handelsmän i Livland på 1300-talet. Svarthuvudbrödernas gille var både ett handelssällskap och ett försvarsförbund. Riga var då huvudort i Livland.

Det gamla huset som fanns här skadades svårt under andra världskriget, ryska ockupanter rev det sedan. Huset som står här nu är en kopia av det gamla huset.

Här på torget finns också en liten julgran, den står där som en påminnelse om att Riga var först med att ha en klädd julgran.

Nu finns det förstås diskussioner om vem som var först med julgran.

Tallinn, Estlands huvudstad och Riga, huvudstaden i Lettland, där hävdar båda att de var de
de första städerna som hade en julgran. År 1441 fanns det redan ett julgran i Tallinn och år 1510 i Riga. Fast det kan ju var så att Riga hade en klädd julgran och Tallinn endast en gran.

Träffar också på två katter vid detta torg.

Många gamla pampiga kyrkor och andra fina byggnader finns att beundra i staden.  St. Jacob Catholic Cathedral. 

Fast alla hus är inte lika vackra.

Men tuppen på fasaden var fin.

Torghandeln har kommit igång. Här sälj mycket bärnsten.

Bakom försäljarna står stadsmusikanterna från Bremen. Statyn är en gåva från staden Bremen i Tyskland.

Vi kommer fram till Domtorget.

Där får man passa sig lite så man inte blir omkullsprungen av ett bältdjur.

Vid domkyrkan kan man få utlopp för sin leklust.

En drake bevakar de lekande.

Efter allt promenerande blir man törstig och något att dricka lockar.

Nej! Duvorna får h sitt badvatten ifred, vi kan välja mellan att ta en drink med igelkotten...

...eller ta en bärs. Fast jag är lite osäker på vad de serverar där inne för bärs betyder björn på lettiska.

Dags att lämna Riga och resa mot nästa hamn.

På den här sidan av floden är det inte lika många industrier och kolhögar.

Inget busväder på gång den här kvällen.

Kelpies

I dag ska vi åka på en liten utflykt där samlingspunkten är, finns det faktiskt en stor väggmålning, så det blir ju en bra start på dagen och heder åt företaget Rabbies som kör resan trots att vi bara är fyra anmälda.

Vårt första stopp på den här trippen är i Falkirk. Här vid en ny förlängning av Forth och Clyde Canal har det byggts en park, The Helix, med två stora hästskulpturer.

De här skulpturerna är 30 meter höga och byggda i galvaniserat stål. Konstnären som skapat dessa skulpturer är Andy Scott och de var klara 2013.

De här hästarna ska symbolisera alla de hästar som arbetade i den skotska industrin, de som drog vagnar, plogar och pråmar, men Kelpies är dessutom inte vilka hästar som helst. Kelpies är välkända i den skotska mytologin och enligt sägnen hade de här djuren en styrka och uthållighet hos 10 hästar. 

För att få till de här gigantiska hästarna så byggde Scott först en miniatyrversion som var tre meter hög, dessa skannades sedan av  med laser för att hjälpa ståltillverkarna att få till exakta fullskaliga komponenter.

Även om de hästarna ska symbolisera de arbetande hästarna i Skottland så är de också en del av de skotska sägnerna. Kelpies är varelser som lever i vatten, en slags föränderliga varelser som man  kan få se som vattenhästar men även som mänskliga varelser. De kan uppstå som en vacker ung kvinna i hopp om att locka unga män till deras död. Eller de kan ta på sig formen av en hårig man som lurar vid floden, redo att hoppa ut till intet ont anande resenärer och krossa ihjäl dem. Men det vanligaste är att de uppträder som hästar.

När man hör ljudet av hur en kelies slår med svansen i vattnet kan det låta som åska och om du passerar en flod och hör ett ojämnt klagande eller ylande så bör du vara försiktig, det kan vara en kelipevarning.

Jag tar en promenad runt dessa stålhästar för att se hur de förändras när man ser dem från olika vinklar.

Ser också hur kanalen leds in här.

Nästan varje stor vattenkälla i Skottland har en associerad kelpieberättelse, men den mest omfattande är nog Loch Ness. I Skandinavien har vi Bäckahästen och liknande berättelser och sägner finns i många andra delar av världen. Uppkomsten och tron på illvilliga vattenhästar kan ha många olika orsaker,  men berättelser om kelpien hade ju också ett praktiskt syfte  med att hålla barn borta från farliga sträckor av vatten och varna unga kvinnor att vara försiktig för snygga främlingar. Träffade inte på några snygga främlingar här, men en vacker svan simmade runt vid hästarna.

Här vid parken Helix finns också att informationscenter så vi går in och får lite mer information om hur dessa skulpturer byggdes och även vad kelpies är.

Så här lär dessa ha sett ut.

Vi lämnar hästarna åt sitt öde och njuter av de skotska bergen på färden mot nästa besöksmål som är Falkirkhjulet. Fast Först måste väl Arria få var med här också. Hon står bredvid motorvägen när man kör mot Falkirk, hon är tio meter hög och är också skapad av Andy Scott. Officiella namnet på henne är  "Angel of the Nauld" detsamma som Nordens ängel. Där stannade vi inte utan jag tog en bild från bilen.