Ballestasöarna del 2.

Ballestasöarna har sedan 1800-talet exploaterats för sin guano (fågelspillning), som anses som ett av världens förnämsta gödningsmedel och en gång den största exportvaran från Peru. När exploateringen börjades fann man guano ned till 70 meters djup. Guanon ansågs tidvis som lika viktig som guldet för Peru. Nu ser vi mest reser från den industrin, de enda som vistas på öarna, förutom fåglar och djur är några vakter som ser till att ingen går iland.

Dröjde lite mellan del 1 och 2, men när Montezumas hämnd slår till tryter orken för både att skriva blogginlägg och kommentera. Har hitintills klarat mig från det under alla resor, men någon gång ska väl bli den första, hoppas även den sista. 

Det sägs att öarna producerar 20 ton guano per år! Det kan man förstå, för gott om fåglar är det verkligen här.

De både hörs och syns. 

Sälarna verkar trivas bland alla fåglar. 

De klättrar så vigt upp på klipporna.

Den lilla lilla ungen kommer efter.

Men sveps bort av vågorna och ropar förtvivlat på mamma.

Hur det gick för den lilla ungen vet jag inte för vi åkte vidare.

Kom till mina favoriter, pingvinerna.

Det här är Humboltpingviner och en art som är utrotningshotad därför pågår ett bevarandeprojekt där arten, bland annat, föds upp i fångenskap världen över.

När jag berättade för guiden att jag samlar på pingviner, såg han ganska imponerad ut och frågade om jag hade dem hemma hos mig i huset. Fast han såg lite lugnare ut då han förstod att samlingen bestod av bilder. Det är den nionde arten som jag sett. Bara åtta kvar då. 😀

På en klippa har inkatärnorna samlats. En skarv har satt sig på deras hörna och då kan vi se att tärnan inte är så stor. 

En väldigt vacker fågel tycker jag.

En blåögd skönhet som jag glömt namnet på.

Pelikan.

Ett otrolig vimmel av fåglar. 

Avslutar dagens inlägg med en trött liten säl.

.

Virgobukta och Danskön

Sjömansgreppet är väl inövat och det är bra, för nu ska vi ut på resans första zodiactur.

Det snöar lite lätt när vi klev iland på den historiska Danskön. Har man läst om Andrées polarexpedition och om hur han gjorde försök att nå Nordpolen genom att flyga luftballong, då är den här platsen extra intressant. Fortfarande finns det lite rester kvar så att man kan se var ballonghuset har stått.

Den här lådan är rester efter vätgastillverkningen.

Där ballonghuset stod finns nu en minnessten. På den här sidan finns en hel del intressanta historiska bilder.

Det fanns ett litet hus här på ön och men kan än i dag se rester av grunden till det.

Jag tittar ut över viken och tänker mig in i hur det kändes för de i ballongkorgen och även för de som stod här på stranden och såg hur ballongen svävade iväg.

Adam Rehborg hade nog samma funderingar då vi var här 2006 då han skapade den här bilden.Det är jag som sitter där på stranden och blickar ut över havet.

Det var nog många tankar som funderades, då vi stod där och lyssnade på Davids version av berättelsen.

Vi traskar runt bland alla lämningar. Allt som ligger här på Svalbard och är från tiden före 1946 är fredat så vi går försiktigt mellan alla lämningar från all verksamhet på ön.

Det var inte bara Andrée och hans sällskap som härjat här på ön, utan det finns en hel del rester från annan verksamhet också.

Närbild på filspån som användes vid tillverkningen av vätgas.

När vi är på väg till våra gummibåtar så ser vi att det finns lite gråsäl här, så vi styr kosan till dem.

De ligger på klipporna som små korvar eller bananer.

En liten kut är det där också.

När de ligger så här är det inte så konstigt att de kallas för banansälar ibland.

En av dem är lite nyfiken...

...och vill gärna kolla in vad det är för konstig säl som kommer på besök.

Utsikt från en balkong.

Morgonstund har guld i mund, sägs det och det känns även så här i Kapstaden när solen färgar Taffelberget i guldljus.

En säl bestämmer sig för att testa bryggan nedanför vår balkong.

Den hoppade runt på bryggan ett tag innan den bestämde sig för att det var bättre nere i vattnet.

Det är tomt och tyst vid de stora båtarna som ligger vid kaj. Ingen har vaknat ännu.

Några scouter ger sig ut på en båttur.

Staden börjar vakna och byggjobbarna kommer för att bygga klart på bryggan.

Segelbåten som tar ut turister på tur kommer.

Konstnärlig strandpromenad.

Man kan inte bara sitta och åka buss hela dagarna, utan vi drog iväg på en uppfriskande promenad utefter stranden för att få lite vind i håret och även en dos motion. Vi lämnar vårt hotell och börjar söka oss tillbaka till den strandpromenad som jag såg från bussen.

Det är friska vindar i dag, så man får hålla i hatten om man har någon vill säga. Här nere vid stranden så kan vi se både Signal Hill och stadion.

Den är byggd för att klara av de kraftiga vindar som kan bli i Kapstaden.

Det är iordninggjort en mycket fin strandpromenad där man kan gå utefter havet en lång sträcka.

Det är rejäla klossar som ligger och hindrar vågorna att erodera stranden.

Den här mackapären som sticker upp ur havet såg jag förra gången jag var i Kapstaden. Då visste jag inte vad det var utan trodde att det var något rör från avlopp eller vattenintag, nu vet jag att det är rester från ett fartyg som led skeppsbrott strax här utanför. Det var ganska lugnt väder då fartyget gick ut men det blåste snabbt upp och vågorna blev så höga att de släkte elden i pannan och de hade ingen möjlighet att manövrera sin farkost. Ingen överlevde och det här är rester från det fartyget.

Här kan man också se Robben Island där Mandela satt fängslad i 18 år. Från början var det där som fartygen lade till innan Kapstaden fick en riktig hamn. Namnet robben kommer från holländskan och betyder säl och gott om sälar är det här.

Nu har vi traskat på en stund och det kan vara dags att slå sig ner och vila benen lite.

Vila? Är inte det där en skulptur? Jo, visst är det så, men även en bänk.

Vi går vidare och funderar på vad man får göra och inte får göra här. Kan det vara så att det bara är blå hundar som inte får följa med på promenaden här. Sova går nog bra om det inte är nymåne.

Mellan husen kan man här se hur Lion's Head sticker upp. Det heter så eftersom berget bakom dessa hus ser ut som ett liggande lejon.

Som sagt var så blåser det ganska mycket i dag och vågorna piskas upp mot strandpromenaden.

Man får passa sig för att inte bli helt genomblöt på den här promenaden.

Nu har vi traskat på och kommit fram till den vackra fyren vid Gren Point. Det är den första fasta fyren på den Sydafrikanska kusten och den är fortfarande i drift. Den har dessutom en mistlur som hörs vid dåligt väder.

Här i parken är de omtänksamma mot hundarna, på flera platser finns ställen där de kan få en slurk vatten.

Dessutom har de väldigt duktiga hundar också, som om de bara hade händer så skulle de plocka upp efter sig själva. Så har de även speciella tider då de får skälla.

Vi traskar vidare.

Tittar på lite spontankonstverk.

Träffar på en lekpark där de flesta av lekredskapen är skapade av naturmaterial.

Dessutom har den en järnväg som går runt hela lekparken, ser lite rostig ut så jag tror att den är nedlagd. men pass på, där kommer ett tåg.

Den var inte alls nedlagd, det är Old Lady som tuffar fram med lokförare och passagerare också.

De har inte bara tänkt på barnen här utan de vuxna kan få vila benen vid lite kul bänkar. Varför inte ta och göra en pudel.

Eller sitta hos en anka...

...eller en säl.

Där intill står de "Fem vita hästarna", en skulpturgrupp som är inspirerad av havet och ett skepps förlisning när konstnären var barn. Skeppet hade, förutom den övriga lasten även White Horse Whisky och små vita plasthästar. Dessa små hästar flöt iland och barnen roade sig med att samla in dem vid den här stranden.

De här hästarna har en vuvuzela i munnen och en i baken, genom dem är det tänkt att man ska kunna viska meddelanden till varandra. Man kan även få känna sig lite barnslig en stund och rida bort till fantasins värld.

Här i parken finns också hjälpen för dem med stora synproblem. Det är kanske så här stora glasögon jag behöver för att få bukt med mitt dubbelseende.

Vill man höja sina matupplevelser till en hög och snurrande värld så kan man ta sig upp till den här restaurangen som snurrar när man sitter och äter och man kan få beundra utsikten åt alla håll.

Innan vi hoppar på bussen för återfärd, så får jag syn på någon som förmodligen låst sig ute.

Oväntat besök!

Hemresan från nordpolen fortsätter med trevligt besök.

När det en längre tid varit tomt på fåglar och det sedan plötsligt dyker upp en hel del så förstår man att det måste finnas gott om mat där.

Finns det gott om mat finns det chans att det även dyker upp lite större varelser än fåglar. Mycket riktigt, snart ser det ut som om vattnet kokar.

Det tar inte lång tid innan det är fullt med folk ute på däck. Även vid fönstren på bryggan samlas det många.

Det är ett gäng vikvalar som dykt upp.

De simmar...

...och...

...de hoppar runt vårt fartyg.

Jag vill så gärna få en bild på huvudet på dessa valar men de är så snabba att det verkar omöjligt. Plötsligt dyker det upp ett huvud, men det där kan väl inte vara framänden på en val?

Det är en säl som sällat sig till vikvalsflocken. Den ser ut att trivas med livet och sällskapet där den ligger där på rygg och ser sällsynt njutningsfull ut.

De är väldigt rörliga av sig de där vikvalarna, mest befinner de sig under vattnet.

Men till slut får jag i alla fall en liten skymt av huvuddelen.

Lika fort som de kom, lika fort är de borta igen,