Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Möss och elefanter.

I förra blogginlägget hade vi kommit till Uttersberg. Även om man skulle kunna tro att det finns rikligt med utter här så har inte platsen fått sitt namn efter dessa utan det är en bruksägare på 1600-talet som hette Utterclou som namngett platsen. Han tyckte det var en bra plats för järnframställning och här fanns ett järnbruk fram till strax efter första världskriget. 

Kvar från den tiden finns herrgården och i parken där ett galleri, Galleri Astley. Vi nöjde oss med att promenera i utomhusdelen och njuta av det fina vädret.

Här blommar det fint, tror att det här är någon sorts kaprifol.

Där i parken finns det en hel del att titta på konst och konstig konst också. Den här trodde jag var något annat än konstverk, tur den hade en skylt som berättade att den hette Outflow.

Flera djurfigurer vilade sig här i parken.

Ryktet som säger att elefanter är rädda för möss går tillbaka till den romerske författaren Plinius den äldre. I hans verk ”Naturalis historia”, i vilket han samlade mycket av grekernas och romarnas naturkunskap, finns ett långt avsnitt om elefanter. Där står bland annat att elefanter inte tål möss och råttor och inte heller rör foder, som dessa djur varit nära.  Fast det är tydligen inte sant. Biologer i djurparker bekräftar också att elefanter på intet sätt är rädda för möss.

Vet inte om det är den myten som gjort att det sitter en liten mus på elefantens rygg, eller om det bara är någon som glömt den där. Lite gulligt var det ändå.

Det fanns också en ljudinstallation om träd, men antingen räckte inte min hörsel till för den eller så var den inte igång då vi var där.

Den här hör inte till konsten i parken men är fin ändå, en likadan stod vid min pappas affär när jag var liten.

Färden gick vidare och vi hamnade i Stråssa, här finns det minnen som vitnar om den stora gruvepoken i Bergslagen.  Tiden och naturen gör nu sitt bästa med att återta byggnaderna.

Här hade jag velat vara lite modigare och inte så laglydig och trotsa avspärrningar, skyltar och plank och fått gå runt mer, men är inte så modig. Det här huset lockade lite extra.

Ett högt plank och rejäla lås spärrade så att man inte kom nära. Inte ens om jag står på tå så kommer jag över planket.

Men i ett plank hade någon sågat upp en liten, liten lucka precis lagom stor för att sticka in kameran. Ser ut som om någon bott där innanför.

Vi kommer till sjön Usken, och stannar till för att titta på en gammal kalkugn. Gillar de gamla byggnaderna och föremålen som vittnar om det som var förr, var inte intresserad av historia i skolan för där var det mest gamla kungar och årtal som skulle pluggas in och så lite krig, men historia som visar på hur livet var förr då är det intressant.

Där på en rastplats mittemot kalkugnen finns det en rastplats så vi passar på att sträcka på benen och upptäcker att den rastplatsen döljer något annat. En modern runsten, att den inte härstammar från förr märks på färg och motiv men runor har den.

Jag har sökt och sökt på nätet och hittat en artikel i Nerikes Allehanda, eftersom jag inte är prenumerant så kan jag bara läsa halva artikeln, men får fram att det är en person som heter Staffan Blixt som huggit den och om man kan tyda runorna ska man kunna läsa ”Helena lät resa denna sten åt Fia och Rebecca och Gabriella, döttrarna sina och åt Samuel, sin son. De voro de bästa blixtarna i Fröv.”

Nu är vi snart framme vid dagens mål.

Här ska vi sova i natt.

Fick ett litet rum i Skomakarvillan.

Tack för i dag!

Postat 2023-06-19 11:57 | Läst 1927 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Vad ska ni göra i Bräcke?

En vän frågade mig; Vad ska ni göra i Bräcke.

Sova, svarade jag.

För det var tänkt som ett övernattningsstopp på vägen norrut.

Men om man undviker motorvägar och väljer den smala vägen så kan man passa på och se på vårt vackra land. Stanna och ta några bilder och bara njuta av att vara på väg någonstans.En panoramabild från mobilen.

Ett stopp blev det vid Svärdsjön där Svärdsjö kyrka speglade sig så vackert i vattnet.

Åka efter GPS i all ära, men nog är det trevligare med riktiga kartor. Tur var att vi hade kartboken med oss, för emellanåt ute på små skogsvägar försvann ofta all uppkoppling i mobilen.

Vid bron in till Linghed stannade vi till igen, där står det en kyrkbåt. Finns ingen skylt eller förklaring till den, men en kyrkbåt är en typ av snipa som förr användes för att ro till kyrkan med. Kyrkbåtens konstruktion bygger på samma byggnadsätt som vikingaskeppen.

Inte så långt därifrån ligger Envikens Gamla kyrka. Den såg så fin ut så vi stannade för att titta.

Envikens Gamla kyrka uppfördes 1600-talet på eget initiativ av folket i Enviken. Kyrkfärden till Svärdsjö ansågs för lång och var mycket strapatsrik, trots detta fick man inte biskopens tillstånd att uppföra ett kapell. Men Envikenborna trotsade biskopen och byggde sin kyrka ändå.

Kyrkan var öppen så vi gick in och respekterade uppmaningen vid ingången.

En mycket vacker kyrka är det.

Men kan tänka mi att kyrkobesökarna fick en aning träsmak i baken under predikningarna, som kunde vara mycket långa på den tiden. Sitta i timmar på dessa plankor var nog inte skönt.

I Envikens Gamla kyrka har inga större förändringar skett sedan 1880-talet. Kyrkan har ingen elektricitet eller värme utöver järnkamin och är i sin helhet bevarad.

Snyggt handtag och lås.

Mitt ute i skogen vid Nyfäbode ser vi plötsligt något som är lite ovanligt i de här trakterna. Där står en runsten, den måste undersökas. Det ser ut som en runstenen med runor inhuggna i en drakslinga, men när man tittar lite noggrannare så är det inga runor utan bokstäver i lite kantigt format.  Det är lite svårt att läsa texten, men där står det,  "Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegenyttigt arbete på Balungsvägen. Enviken befolkning reste vården 1922".

Ingen stor sevärdheter egentligen, men så pass intressant att jag blev nyfiken på vem den där Udd Hans var. Sökte runt lite och kom fram till att han hade en del kommunala uppdrag, men det som låg honom varmast om hjärtat var att få Balungsvägen i fullgott skick och la ner 30 år på det arbetet. Folk i bygden tyckte att det arbete han satsade var så värdefullt att han skulle hedras på något sätt. 10 år efter hans död restes den här stenen. 

Vi far vidare på, inte alltid så slingriga skogsvägar.

Ibland behöver bilen lite mer bränsle, men här gick det inte så bra att tanka. Huset där bredvid macken, såg jag på foton inne i macken att det varit en butik förr och samlingspunkt för byns ungdomar. Nu var den tom och öde.

En Japp eller Daim för 25 öre hade varit gott, men automaten här på mackens gavel var tom.

I Färila Hittade vi en fin väggmålning.

Där hade Arnes Gatukök förvandlats till Vietnamesisk Wok. 

När det blev dags för lunchpaus så hittade vi ett fint ställe vid Ljusnan. För att få en bild på älven så behövde jag lite hjälp, backen ner klarade jag inte, den var för brant så min snälla assistent fick kila ner med min kamera och ta en bild.

Platsen här heter Henriksforsen.

Små skogsvägar avlöstes av ändå mindre skogsvägar.

Inte allt för långt från Bräcke finns en natursevärdhet, blev en trevlig omväg för att se Hallhuvudstenen. Det är ett ett märkligt fenomen där ett stort stenblock balanserar uppe på ett litet och stenblocket ser ut att kunna tippa av minsta vindpust.

Visste inte riktigt om jag skulle våga mig ner dit, men ner kommer man ju alltid säg det och jag kom både ner och upp. 

En väldigt speciell sten så när jag nu tog mig fram i blåbärsriset, får stenen vara med från båda håll.

Många riktigt stora flyttblock hade samlats i skogen här.

Nu var det  inte så långt kvar till dagens mål, Bräcke. Där vid vårt övernattningsställe hade älgarna börjat beta av träden.

Ja, jag säger som min vän sa, vad gör man i Bräcke. Vi gick ut för att se och det fanns inte så mycket att se, de flesta butiker gapade tomma och till och med polisen hade övergivit stan redan 2015.

Men fotografer gillade de tydligen här.

Men något trevligt hade de ändå. Prisbelönt glass.

Klart att vi var tvungna att testa den och god var den. 

Långt inlägg blev det, men det var stora drag så som vår dag var. En härlig dag. 

En glimt av Sveriges från Gävle till Bräcke. 

Postat 2022-09-09 21:53 | Läst 1882 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera