St. Andrews Bay

Om Salisbury Plane kallas för pingvinmetropol så undrar jag var St. Andrews Bay då ska kallas. Här fanns det ungefär 500.000 pingviner.

Vi förde loggbok på resan och Mårten, en av mina medresenärer, tyckte att vi varje dag skulle kunna skriva: "Vaknade. Steg upp. Frukost. Kom iland. Hänfördes". Men när vi gjort den här landstigningen föreslog han en liten förändring, istället för hänfördes kunde vi byta ut det mot hänrycktes.

Pingviner, pingviner, pingviner överallt. Det verkligen vimlade av dem.

Massor av ungar på pingvindagiset.

Vem är du? Tycks ungen fråga mig.

När föräldrarna kommer tillbaka efter fisketuren, då gäller det att hitta tillbaka till sin unge. Eftersom de går efter lätet så är det ett fasligt oväsen på det här stället. De skriar och hojtar, verkar som om alla vill överrösta varandra.

De barnlösa pingvinerna och de utan någon partner är ute på friarstråt. Det är inte lätt att se vem som är hona eller hane av pingvinerna, men såg man en pingvin som var förföljd av några stycken så kunde man vara säker på att den första var en hona och de bakefter var uppvaktande herrar.

Om tycke uppstod så blev det lite intimare uppvaktning.

Man får inte visa sig alltför angelägen, det gäller att spela lite fjär.

Vandrar man en bit inåt land kommer vi till ett gäng som bara står där och väntar.

Vad de väntar på? Jo de väntar på att ruggningen ska bli klar. Här har det inte snöat utan det är fjädrar.

Det gäller att äta upp sig ordentligt innan de börjar rugga.

De ruggar en gång om året och det tar 3-4 veckor. Då det står och väntar på att fjädrarna ska falla av. Det krävs nog lite tålamod till det.

Elefantsälen han bara drömmer ljuvliga drömmar.