Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Yol valley en svalkande upplevelse.
Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.
Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu.
Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.
Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den. Fritt fram för tolkning.
Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd, problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken.
Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon.
Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas.
Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.
Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.
En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också slingrar sig fram och korsar bäcken då och då.
Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig.
Jag får nöja mig med kossorna, inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon.
Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här.
Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.
En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten.
Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset.
Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor, de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.
Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.
Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar
Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.
Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer.
Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.
Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten.
Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.
Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.
Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.
Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.
Det droppar rejält på undersidan.
Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka.
Några pipharar underhåller oss på återvägen.
Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi.
Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår.
föregående --- nästa