Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Asätare

Asätarna i det här området har en hel del kadaver att äta på.

De här bilderna är inget för de lite kräsmagade.

Att hitta en stor elefantsäl måste vara lycka för stormfåglarna.

Tänk att få köra in hela huvudet i härligheten och ta för sig.

Och få smaska i sig av det goda...Urk!

Ser ganska nöjd ut.

Här på bilden kan man se det som är lite speciellt med gruppen petrellfåglar som stormfågeln hör till. De har liksom en tub eller rör på näbben. Bakom pannan sitter en körtel som koncentrerar saltet ur de havsvatten som fågeln dricker och detta saltkoncentrat rinner ut ur de rörformiga näsöppningarna som en tår från näbben. De har liksom ett eget avsaltningsverk inbyggt.

En elefantsälarna är stor så här var det många som kalasade. Fast de stora fåglarna klarade inte av att samsas så de turades om.

Äta i lugn i ro är inte att tänka på, det är bäst att hålla ett öga på konkurrenterna.

Mums vilken godbit!

Landstigning

De som varit till Antarktis känner säkert till proceduren vid landstigning men för er andra så är det ungefär så här det går till.

När vi ska iland med gummibåtarna så är det samling ute på däck, först stöveltvätt förstås, vi får inte riskera att ta med oss något till öarna här och inte heller ofrivilligt föra över något till någon annan ö, så att kliva ner i stöveltvätten är viktigt. Kö till landstigningstrappan eller det kanske heter landgång.

Fast för mig ser det mer ut som en trappa, om även om en lite vinglig sådan. Det gällde att hålla i sig ordentlig när det gungade.

Även klivet över till Zodiaken kunde kännas något ostadig. Där var det viktigt att använda sjömansgreppet, då man tar varandra om handloven istället för i hand. 

Sitta på pontonerna under färd var både skönt och praktisk om man nu inte ville fotografera något bakom sig, men då gick det bra att stå på knä och ha pontonen som stöd för kameran.

Å så iväg till nya spännande mål.

Framme vid en ny ö.

Lådorna som syns på stranden är väldigt viktiga och innehåller nödutrustning som skall användas om oturen är framme. Orsaken till deras tillkomst är en incident som inträffade för några år sedan då vädret plötsligt slog om och det var omöjligt att ta sig tillbaka till fartyget. Där vid lådorna lägger vi också av oss flytvästarna. Det är obligatoriskt att ta av den, för sedan vet våra guider om det fattas någon vid återfärden. Likaså finns det en tavla ombord där man markerar att man lämnat fartyget och även kommit tillbaka. Säkerheten är viktig och det skulle inte vara speciellt kul att bli lämnad på någon av dessa öar.

Hade vi tur stod välkomstkommiten där och välkomnade oss med utbredda armar...hrmf vingar.

Bra med vaktpost vid flytvästar och väskor.

Det är också bra att hålla reda på sina persedlar när det finns tjuvaktiga fåglar i närheten. Kan bli kallt om fingrarna annars.

"Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!"

Många sjömil tillbringade vi till havs, först hände det ingenting. Bara vatten och vatten men så plötslig dök de upp som från ingenstans.

Då kom albatrosserna seglandes. Stora härliga fåglar  som visserligen inte såg så stora ut i det här stora havet. Men med en vingbredd på 3,5 meter som vandringsalbatrossen har, så inser man att de ÄR stora.

Förstora så ser du petrellerna i bakgrunden, jämfört med dem så märker namn deras storhet. Jag var i en skola och visade bilder och barnen där tyckte inte att det lät så mycket ned 3,5 meter. Då fick de dra ut ett rep på samma längd och insåg att det där var nog en ganska stor fågel. Inte någon liten mås precis.

Havet skummar och albatrosserna seglar.

 Valfågeln och albatrossen ser ut att krocka här, men trots att albatrossen är längre bort så ser man dess storhet. Valfågeln tillhör stormfåglarna och har ett vingspann på runt 40-50 cm ändå ser den liten ut jämfört med albatrossen.

Svartbrynad albatross

En till, svartbrynad albatross, lite närmare.

Även stormfåglarna svävade runt vårt fartyg.

När avtryckar fingret vitnat av köld och vind och nästan stelnat i sitt läge på knappen var det dags att gå in och lyssna på en föreläsning av Adam om våra "fenfotade vänner" . Då menade han inte fotograferade, utan individer med fenor såsom sälar och sjölejon.

Och vi går in i Konvergenszonen, kyligare vindar är att vänta.