Palace in Birsay - Orkney.

På dagens bussresa har vi kommit till den lilla byn Birsay. Bussen gör ett kort uppehåll där och vi frågar vår trevliga bussförare om vi hinner kuta iväg och titta på den stora ruinen som finns där intill. Javisst svarar hon, jag står här i sju minuter.

Så vi hastar iväg. Vi, det är några megariders som är med på just den här turen.

Earl Robert Stewart var oäkta son till James V och blev 1564 utnämnd som kunglig Earl av Orkney och Shetland. Han flyttade till Orkney och lät bygga sitt palats här i Birsay.

Över dörren placerade han en inskription (den finns tyvärr inte bevarad): "Robertus STEUARDUS Filius JACOBI 5ti REX SCOTORUM HOC AEDIFICIUM INSTRUXIT" ("Robert Stewart, son till James V, kung av Skottland, beställde denna byggnad").  Användningen av "rex" snarare än "regis" gjorde att det verkar som om kungen var Robert själv, inte hans far, och det var tekniskt sett ett förräderi.  Det kan ha varit avsiktligt, för Robert styrde sin nya domän som om han var kung. Han var ingen älskad "kung" och öborna klagade bittert över hans hårda och tyranniska styre och nu står slottet, eller rättare sagt ruinen av byggnaden, här som ett monumentet av Robert kungliga anspråk och hans förtryck av folket i Orkney. Robert efterträddes av sin son Patrik som visat sig vara ännu mer tyrannisk, det var han som gick under namnet "Black Patie" som hade sitt palats i Kirkwall.

Byn Birsay är inte så stor men de har en fin liten kyrka, S:t Magnus kyrkan. Den har anor från tusentalet och lär ha varit platsen för Orkneys första katedral. Tyvärr så räckte inte våra sju minuter till för ett besök där inne i kyrkan och väntetiden till nästa buss var för lång för att stanna kvar.

Det fanns inte så mycket mer än ruinen, kyrkan och den här lilla butiken med mack att roa sig med i byn, så vi drog vidare med bussen vi kom med.

En bit ifrån Birsay finns det en obebodd ö, Brough of Birsay, dit man kan gå vid lågvatten och på den ön finns det en mycket gammal bosättning.

Vill man ta sig ut till ön så fungerar det inte så bra när man är beroende av de regionära bussturerna.

Där ute på ön finns det också en fyr, den syns på långt håll.

Det är inte lätt att fotografera från bussen, men i den här bilden så ser jag att jag fått med några kaniner i förgrunden.

Branta klippor är det på sydsidan av ön och där häckar det mängder av fåglar. Fast dit kommer vi inte.

Fyren inzoomad.

Bussturen fortsätter och en tornliknande byggnad dyker upp.

Det är Kitchener Memorial, ett minnesmärke över kryssaren HMS Hampshire som under befäl av Lord Kitchener, led skeppsbrott här i närheten.

Det var i juni 1916 och av de 667 officerare och män ombord, överlevde endast 12. Det finns tydligen en mängd teorier om den händelsen, som skulle kunna bli till en hel roman. Det lär vara fin utsikt uppifrån kullen som tornet står på.

Röda fortet i Agra.

Röda fortet i Agra är även det ett måste om man är på plats, så vi styrde kosan dit.

Finns det en sevärdhet i Indien så finns det även hundar där.

Inte bara en utan flera.

Det regnade när vi skulle dit, men vad gör det med lite regn det var ju varmt i alla fall.

Röda fortet är byggt av röd sandsten. Det började byggas redan 1156 och var från början bara en militär anläggning men har sedan förändrats och byggts om flera gånger. Mogulhärskaren Akbar var en av de som byggde vidare på fortet (år 1565) och det fungerade som ett fort ända tills hans barnbarn Shah Jahan började bygga om det så att det mer liknade ett palats och innanför de dubbla halvmåneformade murarna växte det fram något som mer liknade en hel stad. Muren är 20 meter hög och det sägs att på den tiden simmade de krokodiler omkring i vallgraven. Tyvärr fanns det inga kvar nu.

Vi traskar in genom den pampiga porten.

Vi går förbi Jahangir Palace som var bostad för Akbars fruar. Framför det står Haus-i-Jahangiri som är en stor skål som är huggen i ett enda block av granit. Det var förmodligen ett badkar.

Regnet fortsätter att strila ner och folk söker skydd lite här och där.

De som inte flyr regnet är de pigga ekorrarna.

En kille kommer raskt fram när han ser att vi är intresserade av dem och lockar ner ekorrarna med lite mat. Han ger också mat till en i vår grupp. Snällt tycker vi, men när vi ska gå vidare vill han ha förstås ha pengar.

 Regnet fortsätter och det ser lite kul ut med allt folk som smyger utefter kanterna.

Har man paraply kan man gå var man vill, men det är lite svårt att vingla omkring med kameran under paraplyet.

Här finns snillrika anordningar för vatten.

Vi fortsätter vår vandring inne i det stora fortet.

Om man kikar ut genom öppningarna till höger, i bilden ovanför, så har man utsikt ut över Taj Mahal.

På vår fortsatta vandring kommer vi till Diwan-i-khas  den platsen där Shah Jahan hade sina privata möten.

Här kan man få en inramad bild på Taj Mahal.

I det här huset, med det gyllene taket, lär Shah Jahan haft sitt sovrum.

Musamman Burj är platsen där Shah Jahan satt fängslad i åtta år, av sin egen son. Han kunde trösta sig med att ha fin utsikt mot mausoleet där hans älsklingshustru låg begravd. Han lär ha avlidit där.

På toppspiran på Taj Mahal fanns det en halvmåne, här finns det en annan prydnad. Lite mer levande och även rörlig.

Anguri Bagh var trädgården för de kungliga damerna, här odlades det både druvor och blommor. Här kunde de ströva omkring fritt utan insyn.

Nu har det slutat regna och inte kom det så mycket så att det ens blev fuktigt nere i vallgraven.

Dags för oss att avsluta vår vistelse i Agra och i Röda fortet.

Vi drar oss mot utgången och ser att det jobbas fortfarande här.

Gurudwara Bangla Sahib och färgglatt folkliv.

Gurudwara Bangla Sahib är en sikhisk helgedom. Det var ursprungligen ett palats för en indisk härskare under 1600-talet. Sikhernas åttonde guru Sri Har Kishan har en gång bott där som gäst och därför vallfärdar sikherna dit. Även en hel del andra turister kommer dit för att se på prakten.

För att gå in i palatset så måste man ta av sig skorna och även knyta huvudduk på huvudet.

Det är lite knepigt för min fötter att gå omkring utan skor så jag stannar utanför och tittar på folklivet och njuter av alla färger och människor där. Man fick dessutom inte fotografera där inne så då var det roligare ute i solen.

Det finns mycket att se på även här. Reparationer pågår.

När jag ska ta en bild genom portalen så träffar jag på dessa herrar, som jag tror är typiska indiska herrar. De vill att jag ska ta en bild på dem framför palatset med deras mobiltelefon. De undrar varifrån jag kommer och berättar samtidigt att de kommer ifrån USA.

Förmodar att det här är förhållningsregler för området. Märket i överkant är i alla fall Khanda som är en symbol för sikhismen.

De manliga sikherna klipper inte sitt hår eller skägg och de sätter upp håret i en turban. Pojkarna blir så söta med sin lilla klut och bulle uppe på huvudet.

Folklivet här är färgsprakande och vackert.

Vet inte om det här var heliga män eller vakter men de strosade också omkring på området och kom med glada tillrop emellanåt.

Jag strosar vidare.

Gott om tillfällen att göra av med pengar finns det vid varje sevärdhet och det här stället var inget undantag.

Inte behövde man gå hungrig heller.

Återföreningens palats

Ett till måste att besöka, förutom  Cu Chi tunnlarna, när man är i Ho Chi Mihn City är presidentpalatset. Redan 1868 byggdes ett palats här, då till den franske generalguvernören. När fransmännen lämnade Vietnam tog den sydvietnamesiske  presidenten över palatset. Ngo Dinh Diems, som han hette, var ingen populär person, han var så avskydda att hans eget flygvapen bombade palatset.

Trots att palatset inte var mer skadat än att det skulle gått att renovera, lät Diem ge order om att riva byggnaden och bygga ett nytt palats med skyddsrum i källaren. När det bygget stod klart 1963 hade presidenten blivit mördad av sina egna trupper.

I dag är det ett museum och en påminnelse över att kriget äntligen var slut. I presidentens kotor står fortfarande hans stora skrivbord kvar. Lite gulligt är det med den rosa telefonen.

Vi vandrar runt och tittar på de olika rummen.

Det finns t.o.m en liten trädgård inomhus.

En jättelik rund matta, som vi inte får gå på, ligger i en av hallarna.

Fasaden är klädd med pelare som ska symbolisera bambu, jag personligen tycker att de mer påminner om benknotor.

 I ett rum fanns det en mängd intressanta bilder.

Den mest kända är nog den då nordvietnamerserna kraschar genom grindarna med en tanks den 30 april 1975.

Här finns också en kopia av den jeep som presidenten åkte i från palatset till radiostationen där han tillkännagjorde kapitulationen. Hade kanske varit roligare att se den riktiga jeepen.

Nere i källaren kan man titta på de olika kommandorummen och den gamla kommunikationsutrustningen. Gick det för långsamt att ringa kunde man hojta till genom hålet i väggen i stället.

Det här var på den tiden det hette datamaskiner och inte dator. Tror att den inte var speciellt bärbar heller.

Jag tror att även om utvecklingen gått framåt även här i Vietnam så rensades det ogräs på samma sätt då som nu. här är det palatsets gräsmatta som ska bli fin.

Nästa besök senare i dag är Notre Dame katedralen.