Först small det.

Som sagt i rubriken, först small det rejält. Det var augustis första åskväder som drog in. Sedan blåste det upp så träden nästan låg vertikalt och regnet började strila ner för att övergå i skyfall. Kunde lika gärna vara någon som stod här med brandslangen, men det blev samtidigt ett magiskt och lite kusligt ljus för samtidigt sken solen. Jag kände mig manad att gå ut på övre balkongen och försöka föreviga det speciella ljuset, trots att det regnade.

Ljuset kändes nästan som att kliva ut i en sepiatonad värld.

Regnet fortsatte att ösa ner, ser att en liten båt sökt skydd under Nockebybron. Det var då den passade på att anfalla.

Den kröp in i mitt ena byxben och där HÖGG den till. Ja jag säger högg till för det kändes som om någon kört in en nål i benet. Två gånger dessutom. Första getingen för i år och så anfaller den.

Den fick plikta med sitt liv...och jag skäms inte ens för det.

Vad får man inte stå ut med för en bild; regn, åska, getingstick och smärta. ;)

Orkan - Oändligt är vårt stora äventyr

 Vi tar oss i minnesresan över Drakes sund, där gungar det ganska så bra. Mer än vad som är hälsosamt för balanssinnet. Den som döpte det havet till Stilla havet skulle jag vilja ta ett allvarligt snack med för det är allt annat än stilla.

Inte blev det mer stilla när vi närmade oss Kap Horn. Jag vaknade på morgonen och tyckte väl inte det var så farligt men min man låg i överslafen och bara kved i sin sjösjuka. Då staplade jag iväg till matsalen och tänkte att jag skulle äta lite frukost. Bara att lyckas ta något som stannade på tallriken den morgonen var en bedrift. Det gungade så man kunde knappt stå på benen.

Jag lyckade dock plocka ihop lite och även fixa med lite smörgåsar till maken och även sätta mig utan att stöta i alla bord och stolar. Då kommer vår skeppsläkare och undrar hur det är med min man. Han ser min tallrik fullastad med mat, han vet ju inte att jag inte klarade av att äta den och att större delen är till maken, så han antar att jag mår hur bra som helst.

Jag staplat tillbaka till hytten, ger maten till min make och stupar ner i slafen och vågar inte röra en fena. Hade jag bara försökt prata så vet jag att det kunde gått väldigt illa med ombäddning som följd.

Då kommer vår skeppsläkare, ger min man en spruta mot sjösjuka, mig ignorerar han för han hade ju sett mig i matsalen med all mat och där ligger jag och orkar inte ens säga att jag mår illa.  Hur som helst min man piggnade till av sprutan efter ett tag och kunde ta sig upp och ge sjösjukepiller till mig. När vi närmade oss Kap Horn så orkade jag t.o.m ta mig till bryggan för att få några bilder på stället.

Att gå i trapporna ombord var nästan som att befinna sig på lustiga huset för plötslig kunde det kännas som om trappen försvann under fötterna, fast det var bara båten som plötsligt lutade åt ett nytt håll. 

 Jag var inte ensam om att vilja få en glimt av udden.

Men när jag såg den här vågen då klarade jag inte av att vara uppe mer. Vågor på 6-8 meters höjd är inget för en landkrabba och en vindstyrka som gick upp till 38,4 m/s var nog för att jaga mig tillbaka till slafen.

Gränsen för orkan går vid 32,7 m/s och beskrivs då så här: Stora föremål flyger i luften, fönster blåser in, byggnadsställningar rasar, båtar kastas upp på land, allmän ödeläggelse. Här fanns det inga föremål som kunde blåsa omkring men fönster kan vara i farosonen och det har hänt att fönstret i fören tryckts in och vattnet strömmat in. Olle som var med på den resan berättade att han inte var säker på att de skulle klara sig den gången.

Vid ett tillfälle då jag tyckte att det hade lugnat ner sig lite så försökte jag ta mig upp igen men innan jag hinner släppa taget om sängen så kommer en våg med sådan kraft att jag tappar taget och far med kraft och huvudet före rakt in i väggen, på motsatta sidan av hytten. Men skam den som ger sig. Vi får inte gå ut på däck men vår hytt ligger alldeles vid en dörr ut, så jag smyger dit och går ut. Ja jag vågade mig inte ut på däck på riktigt, jag går bara över tröskeln och krokar sedan arm med ett stag där. För några bilder på den mäktiga klippan vill jag ha utan ett fönster emellan.

Där har vi den, klippan vid Kap Horn. Fick rådet av någon att klona bort den lilla bit av lampan som sticker fram i vänsterkanten, men eftersom jag inte vågade flytta mig för att få fri sikt så får den vara kvar som en påminnelse om hur gungigt det var.

Vinden piskar i vågorna och det ser verkligen ilsket ut, ändå så har det lugnat sig lite nu.

Lite konstig känsla när jag tittar på dessa bilder så här lång tid efteråt, för det börjar gunga igen. Känns som om jag får hålla mig kvar i stolen.

Jag fick ingen ring i örat trots att jag nu rundat Kap Horn, för att vara berättigad till det så ska man göra det i ett segelfartyg.

När vi till slut når hamnen och får lägga till vid kaj så tittade vi ut över ett vindstilla Ushuaia. Vackra vita berg i bakrunden och framför dem grönskande kullar.