Uluru

Nu äntligen är det dags att bekanta sig lite närmare med Uluru, den mest mytomspunna platsen i Australien. Många kanske känner till den som Ayers Rock men efter att man införde den dubbla namngivningspolitiken så hör man mest klippan benämnas som Uluru.

Det känns faktiskt lite magiskt att vara här. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande och nu är jag äntligen här.

Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.

Vid en högtidlig ceremoni 1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency.

Upptäcktsfararen Ernest Giles var förste europé att notera klippformationen 1872, som han dock endast beskådade på avstånd. William Gosse besökte klippan året därpå och gav den dess västerländska namn, Ayers Rock, efter Sir Henry Ayers, South Australias regeringschef.

Jorden här är väldigt röd eftersom den innehåller järn; väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta.

I ett historiskt beslut bestämde styrelsen för Uluru-Kata Tjuta National Park att de kommer att stänga klättringen till toppen av Uluru den 26 oktober 2019, men redan nu så vädjar aboriginerna att vi ska respektera deras vilja och inte ska klättra på deras helig berg.Tack Magnus för tipset om skylten med texten.

Jag hade hört talats om deras vädjan så jag hade ingen tanke på att klättra upp, dessutom var det beslutet lätt att hålla i dag eftersom det var stängt för klättring. Ett av de ovanliga regnen för det här området hade fallit i går och klättring var inte tillåtet, det var alltför farligt. Dessutom var det risk för mer regn.

Tack vare gårdagens regn fanns det en liten vattenpöl där jag försökte få med en spegelbild, men pölen var lite för liten.

På håll ser klippan ganska slät och jämn ut, men så här nära ser den lite annorlunda ut.

Vi hoppar in i bussen igen och åker lite längre bort för att gå närmare klippan.

Tack vare regnet så har vi turen att få uppleva platsen utan en massa flugor, vi var förvarnade att det kan vara så mycket flugor här att man måste prata med stängd mun för att slippa få in dem i munnen. Myggnäten vi hade införskaffat i Cairns fick ligga orörda.

Många döda, men vackra träd står det här.

Vi promenerar in mot klippan. På många av våra resor brukar jag ramla på stenar eller anbat som har formen av ett hjärta, brukar kännas som en hälsning från någon jag saknar så innerligt. Även här så finns det ett hjärta, där på bergväggen finns det en hålighet som ser ut som ett hjärta. 

Här längst in vid klippkanten finns ett vattenhål också.

Arkeologiska  fynd visar att människor bosatte sig i området för mer än 10 000 år sedan och under ett klipputsprång ser vi några klippmålningar.

Träffar på några fåglar även här.

Uluru är känt för att den ser ut att ändra färg vid olika tidpunkter på dagen och året, framför allt när den lyser röd vid gryning och solnedgång, även nu så skiftar klippan i olika toner beroende på hur molnen skuggar eller från vilken vinkel man ser klippan...

...men nu börjar vi känna oss lite hungriga och åker till vårt hotell för lunch och lite vila innan vi ska åka ut för att njuta av solnedgången vid Uluru.