Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.