Kuranda och en tur ovanför regnskogen.

Kuranda är känt som byn i regnskogen och har lockat till sig besökare, främst för att beundra de mäktiga Baronfallen. Fast i dag var de inte så mäktiga. Även många hantverkare lockades till den här platsen för dess skönhets skull och här finns nu en liten hantverksby.

Många butiker har samlats här och bland det vanliga souvenirvarorna finns en hel del konsthantverk.

Den här guldsmedsbutiken hade en lite annorlunda utgång.

Vi promenerade runt lite och träffade på den här lilla killen som hade med sig sitt husdjur. Han berättade vad det var för sorts orm, men det har jag glömt. ;)

Här finns även ett litet baptistkapell.

Satte mig där en stund, skönt med lite tystnad och stillhet.

Det fanns en hel del fåglar här också. En Australisk fikonfågel.

En dubbelögd fikonpapegoja hoppade runt i trädet bredvid där vi hade slagit oss ner för att få en god fruktsmoothies, de serverade underbara sådana här i Kuranda.

Den mumsade glatt i sig från trädets frukter.

Dags att dra sig ner till linbanestationen.

Den är 7,5 km lång och går över McAlister Range och Barron Gorge National Park. Den här linbanan byggdes utan att förstöra naturen. Före byggandet undersöktes platsen för att säkerställa att utrotningshotade och sällsynta arter inte skulle påverkas. Den övre jorden och lövskrädet samlades in och återinfördes när konstruktionen var färdig. Växtplanter som avlägsnades under byggandet omplantades på sina ursprungliga platser.

Arbetarna måste sterilisera utrustning och skor innan de kom till byggplatserna. Ryska Kamov-helikoptrar användes i stor utsträckning för att bära utrustning, material och cement till tornplatser och regnskogsstationer. Helikoptrar transporterade 900 ton stål, cement och byggmaterial bara till Barron Falls Stationen. Eftersom inga vägar byggdes under byggandet gick arbetarna varje dag till tornplatserna med sin utrustning.

Vi glider iväg över Barron River.

Och våra korgar hänger några meter över regnskogens trädtoppar.

Mäktigt att sitta här och titta ner på trädtopparna medan vi sakta glider fram.

Där har vi Baron Falls som vi såg vid tågstoppet.

Här uppifrån ser man hur träden liksom klättrar på varandra för att komma upp till ljuset.

Lite svårt att få med det hisnade djupet på bild, men lite kittlade det i magen då man kikade ner.

Svårt att se ända ner till marken i den täta vegetationen.

Vid Red Peak Station kliver vi av för att gå runt och se på växtligheten. Vill man, så  finns här guider som visar runt berättar och svarar på frågor.

Men vi hade vår egen Magnus som berättade med inlevelse om vad vi såg.

Fin utsikt över området.

Ormbunkar som växer ovanpå träden.

Träd som tar hjälp av varandra för att klättra uppåt.

En liten bagge träffade vi på också.

Nu är vi snart nere i Smithfield.

Där ute är Stora barriärrevet.

Här i Smithfield kan man åka vattenskidor på en kabeldriven bana.

Det hade kanske varit kul att testa men vi ska få lunch och veta mer om hur det var där Australien började.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Corcovado och Limhamnsjesus.

Ett måste när man är i Rio de Janeiro för första gången är att besöka kristusstatyn (Cristo Redentor, på portugisiska) uppe på berget Corcovado. Berget är 710 meter högt och det borde vara en hänförande utsikt där uppifrån vid klart väder. Vi har väl inte haft så mycket klart väder och dagen för vårt besök lovar väl inte det klaraste vädret heller. Det regnar i alla fall inte. Ser ni statyn där borta bland molnen?

Från vårt hotell ser statyn ut att sväva bland molnen.

Vi har i alla fall bokat in en tur upp till statyn, en liten minibuss hämtar upp oss vid hotellet och vår lilla grupp består av två engelsmän, mig och maken och vår guide Eduardo. Tror inte han var så van guide, för det han delgav oss läste han innantill på en knagglig engelska. Men hur som helst så begav vi oss iväg för att stifta närmare bekantskap med den 38 meter höga statyn. Ett litet stopp på uppvägen ökade våra förhoppningar om att det skulle klarna upp något.

När vi så kom upp till mellanstationen för bergbanan som går upp till statyn, tanken är att vi ska åka bil upp, kan jag inte påstå att vädret kändes lovande för utflykten.

Man ser inte många meter bort.

Vi får veta att under nattens oväder så har ett träd fallit rakt över vägen och vi måste vänta tills det röjts bort, jag roar mig med att kolla in djurlivet.

Hittade några sådana här baggar som valt att sova på rygg.

Jag väckte dem genom att vända dem på rätt köl...

...och de satte genast igång med dagens jobb.

Fanns en del fåglar också, men de var lite blyga.

Efter lite väntande och diskussion med personalen där uppe så fick vi veta att det inte gick att komma fram bilvägen utan vi fick åka ner igen och ta bergbanan upp. Där nere står en lite annorlunda staty.

Efter lite köande så kommer vi iväg med första vagnen för dagen.

Turen upp går genom skog och moln och lite högre upp kommer vi förbi den mellanstation där vi stod och väntade nyss. Ett mycket fallfärdigt hus håller på att renoveras och det ska bli hotell så småningom.

Sista biten upp mot statyn kan man välja på att gå trappor eller åka hiss och rulltrappa.

Så var vi uppe vid den stora kristusstatyn. Ett som är bra med alla dessa selfies är att folk ser så glada ut.

Jag läste att statyn skulle ha förlorat ett finger på högerhanden i ett åskväder, tog en bild men de måste ha lagat handen.

Sedan måste vi beskåda den formidabla utsikten. ;)

Här en till som verkar fundera på hur det ser ut där nere.

Molnen skingras lite emellanåt så man ser att det finns en stad under oss.

Masterna på berget intill ser lite spöklika ut då de skymtar fram då och då.

Vår guide beklagade sig för att vi hade otur med vädret och sikten men jag tycker nästan att det var lite mer spännande så här. Kom att tänka på sången "Jag har hört om en stad ovan molnen", här kan vi säga att vi såg en stad under molnen. Det var nästan som om någon gläntade på förlåten och lät oss skymta en glömd och gömd stad. Lite magisk känsla när molnen öppnade sig för en stund.

På baksidan och i sockeln av statyn finns det ett litet kapell.

Men hur var det där med Limhamnsjesus då? Jo, det ryktas om att statyn är gjord av cement som kommer från Cementa i Limhamn, det blev känt bland svenska sjömän och de döpte statyn till Limhamnsjesus. Nu stämmer inte det helt och hållet, visserligen levererades cement från Limhamn, men den användes bara till fundamentet.

Man får inte mata aporna här...

...men det bryr sig inte aporna om utan förser sig gärna av det de kan roffa åt sig. Den här som satt ovanpå maskinhuset till bergbanan hade lyckats få tag på ett stort bröd.

Vi åker ner igen.

På kvällen är statyn belyst och synes sväva över Rio.

_______________________________________