Grande Finale Mongoliet med Prezewalskis vildhästar.

Det sista äventyret i Mongoliet var att leta efter Prezewalskis vildhästar.  Vi beger oss till Hustai nationalpark.

I Mongoliet finns det alltså en hästras som kallas för Prezewalskis vildhäst och den är den enda äkta vildhästrasen. Hästrasen upptäcktes av Nikolaj Prezewalskis 1879, därav namnet på dem. Fast det finns dokument om hästarna redan på 1400-talet. Hästrasen finns inte med i Linnés "systema natura" och var länge okänd i västvärlden. Under 1897-1903 kom det utländska expeditioner till Mongoliet och de fångade in 88 föl som sedan transporterades till Europa, 54 stycken överlevde transporten. Men det var bara 12 som hade den rätta avelslinjen. På grund av jakt så dog hästarna ut i Mongoliet, men tack vare de som fraktats till Europa så kunde man sedan återbörda dessa vildhästar till Mongoliet. 

På vägen dit träffar vi på några jungfrutranor (Grus virgo) som är den minsta i familjen tranor. De här har två ungar.

Men undrar just om de är tvåhövdade.

Hallå, barna vart tog ni vägen.

Tittut!

När vi kommer fram till nationalparken får vi först en föreläsning om vildhästarna och tittar även på en utställning om vad vi kan se i nationalparken. Här får jag även ta en närmare titt på hur den där flygande gräshoppan ser ut, den som jag försökte fotografera flygande tidigare under resan, utan att den bara flyger iväg.

Sedan beger vi oss iväg ut i nationalparken, jag har berättat att om jag får en bild på Prezewalskis vildhästar så ska den bilden vara med på en utställning i Finland. De på nationalparken tycker att det är så viktigt att vi får en ranger med oss som hjälp för att hitta hästarna.

Vi stannar och spejar av området med jämna mellanrum, rangern med sin kikare och jag med telet på min kamera. Men vår ranger berättar att det finns ingen garanti att få se dem för de håller sällan till nära vägen och här får man inte köra ute i terrängen. 

År 1992 återfördes 15 hästar till Mongoliet och genom noggrann avel så finns det nu ungefär 350 stycken, en del av dem lever i Hustai Nationalpark. Vi kuskar runt och letar men hästarna lyser med sin frånvaro, fast på långt håll ser vi en flock gaseller.

På vår jakt efter vildhästarna kommer vi till Ungutstenarna, som är från 600-800 talet.

Vi stannar där en stund och begrundar dessa stenar och vilka som en gång i tiden placerade dem där.

Det finns dessutom en lång rad av stenar som leder fram hit, eller om det är bort, som är flera kilometer lång.

Vi fortsätter leta vildhästar, stannar då och då och spejar, Titta på området ovanför de mörkgröna träden.

Där långt borta upptäcker jag tack vare kameran och telet att det går några hästar. Jag zoomar in och vår ranger bekräftar att den bakre hästen är en vildhäst. Den har slagit följe med några mustanger.

De är alldeles för långt borta för att få någon vettig bild. Den här är kraftigt beskuren från en bild tagen med 400 mm.

Vi fortsätter kuska runt och hoppet om att få se dessa hästar på lite närmare håll börjar ge vika, en steppörn seglar ganska nära oss så den får vara med på bild.

Men vår ranger ger inte upp så lätt, han vet en plats där det brukar kunna finnas hästar, så vi lämnar bilen och beger oss på väg fotledes upp i bergen. Hoppas, hoppas!

Uppför och uppför drar han iväg, jag pustar och kämpar på för att hänga med.

Hade nog gett upp, om det inte visade sig att man kunde se spår av att hästar varit i området för inte så länge sedan.

Svettig och andfådd så jag tror jag ska tuppa av, då plötslig. I dalen bakom berget, där är de. En hel flock vildhästar.

Vi fick inte gå för nära och störa dem, men med 400 mm så har jag nu mina bilder på vad som anses vara världens enda riktiga vildhästar.

Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bildar ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Vi lämnar hästarna och beger oss ner till bilen igen.

Där nere blir det ett plötsligt stopp och vår ranger rusar iväg visslandes i sin visselpipa, en bil har kört ut i terrängen. Han får stopp på dem och det blir en böteslapp. Man får inte köra ute i terrängen här.

Här i nationalparken finns det en hel del murmeldjur också, men de är inte så villiga fotomodeller. Fort, fort kilar de ner i sina hålor då man närmar sig.

Några bilder fick jag ändå, men inte på någon av de största.

På väg hem träffar vi på jungfrutranorna igen, kan vara samma familj som på hitvägen, men då har de hunnit förflytta sig en bra bit.

Vilse i öknen och Tsagaan Suvarga

Efter att ha kollat in staden Tsetserleg så bär det av ut i öknen igen. Vår chaffis Amdraa sjunger och trallar med i bilradions låtar och vi får veta att de flesta sånger här handlar om kärleken till föräldrarna och naturen. Den sång han nu trallar med i handlar om en kamel som tappat bort sin lilla unge och hur tårarna trillar, men av musiken att döma så kommer de nog hitta varandra igen.

Vägen rakt ut i öknen är en genväg till vår nästa camp, fast genvägar kan tendera att bli senvägar och då vi snurrat runt här ett tag och bytt mellan olika spår, så börjar vi undra om vi är vilse. Inte lönt att fråga den lilla jungfrutranan omvägen.

Det är den minsta av tranor och mycket mindre än de tranor som besöker oss i Sverige. Vi lämnar tranan och kommer till en bosättning.

Tänker fråga efter vägen där, men ingen är hemma. Dörrarna på deras Ger står på vid gavel, så gör man här. Gästfriheten är stor och de öppna dörrarna betyder att den som kommer förbi är välkommen in, får ta för sig av vad som finns att äta och dricka.

Vi åker vidare och hittar en till bosättning, där är en person och en ettrig hund hemma. Efter lite artighetsfraser berättar den mannen att de håller på och flytta. Växtligheten är för dålig och de har inget bete till djuren. han vet i alla fall var vår camp ligger och sedan tar det inte så lång tid innan vi har den i sikte. Om vi var vilse?  Oh nej, Amdraa försäkrar att han hela tiden visste var i var.

Det blir en sen lunch, men det godaste av maträtterna i dag är något som heter khuuser, eller hästskor. En köttfylld pirogliknande maträtt.

Sedan installerar vi oss i  Ger nummer 2.

Den är lite enklare inredd men här har vi fått mjuka kuddar. Istället för den traditionella stenen som håller fast takringen är det en krok i golvat och ingen lyx med lyse eller att ladda batterier. Ladda kan vi göra ikväll inne i matsalen då strömmen slås på mellan 20.00 och 22.00.

Efter det beger vi oss till Tsagaan Suvarga eller ”white stupa” som den också kallas för. Det är en stor klippa som på håll lite liknar ruinerna av en gammal stad.

Men det är leravlagringar i många färger. För några miljoner år sedan var det ett stort hav här, när havet torkade upp skapade väder och vind detta landskap.

Vi beger oss in i landskapet för att titta lite närmare på klippan.

Det är ett spännande landskap i mångskiftande färger, att det varit havsbotten kan man se eftersom det finns snäckskal i jorden.

Stigar ringlar sig fram mellan den kuperade marken.

Ljuset och färgerna skiftar beroende på från vilket håll man kommer.

Det går relativt lätt att klättra upp för att komma upp ovanpå klippan, men marken är grusig och det är lätt att halka. Jag är lite feg för att gå nedför i sådant underlag och avstår från klättringen upp. Finns nog med backar på den här sidan att halka i ändå.

Och vem skulle annars fota dem där uppe på toppen annars.

Vad jag inte visste var att från andra hållet kunde man köra ända upp, så jag hade aldrig behövt gå den vådliga vägen nerför. Men jag fick en fin promenad och även bild på vår bil när den kom ner.

Vår chaffis Amdraa visste att det fanns grottor i närheten och de ville vi också kolla in.

Efter lite letande så hittar vi grottorna.

Klart att de måste utforskas lite närmar.

Det är trånga och långa gångar där inne så vi avstår från att krypa igenom.

Dags för middag och att återvända till campen för natten.

Den här campen är också  liten och familjeägd.

När jag tassade upp i mörkret på natten för att gå på toa, så upptäckte jag att under de solcellsladdade lamporna var det populärt för igelkottarna att hålla till. De mumsade på insekterna som drog sig till ljuset. Blev inga bilder, eftersom det var lite väl mörkt och så brukar jag inte ta med kameran på liknande nattliga promenader.

Gulliga barn som var hemma på sommarlov.

Min lilla maskot ville också vara med.

                                                                       föregående  -- nästa