En gång var jag till Rom VII

En gång var jag till Rom, då bodde jag på Pantheon Inn. Ett litet mysigt hotell som ligger nära de flesta sevärdheter.

Vi kom dit sent en regnig kväll och jag är säker på att vi inte hade hittat vårt hotell om inte chauffören hade varit där förut och visade hur man öppnade den stora porten och även visade oss var trappen upp till hotellet var. 

Titta precis ovanför damen som passerar i bilden. Där sitter en knappsats, den syntes inte i mörkret, en knapptryckning där öppnade en liten dörr i den jättelika porten.

Efter att ha hittat in genom den stora porten kommer man till en liten gård. Trappsteget som sticker ut till vänster är vägen upp till hotellet.

Det finns en söt liten hiss som tog två personer eller en med väska. Den är tillbyggd efteråt och sitter på utsidan av huset. Så klart missade jag den och kämpade mig upp de två trapporna där hotellet ligger. Tur att maken tog resväskorna och jag hade bara kabinväskan.

Hissen var en historia för sig, vi bodde fem eller om det var sex trappor upp. Var lite svårt att hålla koll på våningarna för de gick ibland liksom omlott. En våning kunde innehålla trappor till lite olika avsatser med hotellrum. Men det viktiga med hissen var att inte öppna de där två innerdörrarna innan hissen hade stannat helt. För annars stannade den.  Sedan var det jätteviktigt att stänga dem ordentligt och även den yttre dörren för annars stod hissen där den blivit lämnad av senaste åkaren. Det var inte populärt de gånger man var tvungen att gå upp och upptäcka att det var på översta våningen som någon inte stängt dörrarna.

Huset som hotellet ligger i byggdes ursprungligen för familjen Porcari och ägdes senare av familjen Ghislieri, från vilken Nunez köpte den renoverad. Huset kallas därför det historiska palatset Nunez Conti.

Det här är trappan upp till frukostmatsalen.

Den svänger av och på vägen upp finns dessutom en dörr till ett gästrum som ligger mellan den här våningen.

Man fick gå lite försiktig i den trappen, för trappstegen var olika höga. 

Efter de sista lilla trappan var vi uppe i frukostmatsalen. Så den här våningen var egentligen tre våningar i ett. Frukostmatsalen var trång men charmig den också, en frukostvärdinna  hälsade oss varje morgon välkomna med ett glatt Buongiorno.  Hon var noga med att vi skulle trivas i hennes lilla matsal.

Fanns en hel del att välja på, fast kaffet lyckades jag aldrig få ut ut kaffemaskinen så det blev tea till frukost.

Från 1873 och framåt bosatte sig Giuseppe Garibaldi i denna byggnad flera gånger. Det är något man inte missar om man bor där, för de är väldigt stolta över och berättar det gärna. Dessutom är ett av rummen döpt efter honom. Gissar att det rummet är lite större och lyxigare än vårt lilla vindsrum. Charmigt och med utsikt över hustaken och olika nivåer även inne i rummet.

Här ser vi hur nära  Panthneon ligger. Vi ser det runda taket härifrån.

Där hade vi nära till trappan upp till takterrassen. 

Där brukade vi sitta och "kura skymning" , alltså köpa med oss lite vin, ost och bröd och njuta av solnedgången.

Vi hade fönster i vårt badrum,  upptäckte varför det inte gick att öppna. Det ledde ut till trapphallen.

Det här hotellet , Pantheon Inn, var ett riktigt prisvärt ställe med närhet till det mesta man vill se i Rom, det personliga och charmen var ett extra plus.

Hacienda Cusin

Jag brukar sällan skriva om de olika hotellen eller de ställen som vi bor på under våra resor, men första stället på den här resan var så mysigt och fint att det är värt att omnämnas. Det heter Hacienda Cusin.

Stället har anor från 1600-talet och Philip III, Kung av Spanien. 

Med tiden blev den här egendomen ganska förfallen och användes mest som en kornbod, men på 1970-talet kom en ung  engelsman förbi på en biltur från New York och förälskade sig i stället. Köpte det senare och började rusta upp för att kunna ta emot gäster. Vi hade turen att träffa på ägaren, Mr Nicholas Millhouse , då vi satt och åt middag och kunde få höra historien om hur det gått till, från honom själv.

Han berättade hur han från 70-talet har renoverat och förädlat stället till det skick det är i dag.

Man bor i en hemtrevlig miljö med äkta vedbrasor i spisarna och med en mysig atmosfär.

Nu låter jag nog som en reklamannons för stället, men det var verkligen så fint och välkomnande där.

Vacker trädgård med mängder av växter finns det också.

Några lamor betar på gräsmattorna.

Hundar lufsar omkring.

Hela stället bara andas trivsel.

Utsikten från vårt rum. Jag gillar de där takpannorna. Förutom  att vi fick mycket god mat och dryck här så var de också väldigt omtänksamma. Extra element på rummen och en lite ovanlig överraskning hade de gått upp och stoppat ner i våra sängar medans vi åt middag...en värmeflaska. Tur att jag vek upp lakanet och fick syn på den så att det inte blev samma reaktion som någon berättade om. Den personen kröp ner i sängen och kände något mjukt och varmt där i bädden. Flög upp lika fort eftersom han trodde att det var något djur som krypit ner i sängen. Fast den här omtänksamheten var lite bortkastad på mig, för jag vill ha svalt när jag sover.

Sist men inte minst, alla dessa fåglar som flög runt i trädgården. Fast jag tror kolibrin ska få ett eget blogginlägg.

Buss från Lima till Paracas.

Från Cusco tog vi flyget till Lima, merparten av vår grupp skulle åka hem några skulle vidare till Galapagos och vi var fyra som skulle åka till Paracas för nya äventyr. I Lima var det redan julpyntat.

Direkt från flygplatsen åkte vi till busstationen för att checka in.

Där var det också julpyntat.

Väskorna checkades in, så dem behövde vi inte bekymra oss om sedan. 

Tur att vi inte hade några djur att checka in, för de fick inte åka med.

Väskorna lastades in.

Vi hade några timmar att slå ihjäl innan vår buss skulle gå. Jag bänkade mig på serveringen, var inte helt pigg ännu, och de andra drog ut på stan. Jag fick en fin blomma som tröst.

Dags för passkontroll och biljettkontroll, säkerheten var rigorös.

Vi letade reda på våra sittplatser och slog oss ner i bekväma flygplansstolar. I våra papper hette det att vi bokat lokalbuss, då hade vi sett framför oss hur vi packade in oss i en enkel buss med getter och höns. Hade visserligen varit spännande, men det här var betydligt bekvämare.  Det här var ju rena rama lyxvarianten med både filmkanal, internet och matservering. 

Fast med maten fanns det lite mer att önska, ena sträckan bestod den av en torr dubbelmacka på vitt bröd utan smör och där emellan låg det en svettig ostskiva, en söt kaka fick vi också. Drickan bestod av Coca cola eller Inca cola.

Allt serverat i en liten söt pappask.

Som tur var hade vi ätit innan.

Landskapet vi passerade fick mig att tänka på Robban Brobergs "Öken Lyrics"

"Det är öken Det va öken!"

Fast inte bara öken.

Vi passerade genom en del samhällen också.

En del hus behövde stöttas upp.

Renlighet är viktigt, men tvättvattnet kan man slänga ut på gatan.

Trodde först att de här små husen var hundkojor, tills jag såg korsen på dem och insåg att det var små altare.

Efter en tur på cirka fyra timmar var vi framme i Paracas. Det som framifrån såg ut som ett litet, litet hotell...

...visade sig vara ett mycket trevligt ställe att avsluta de sista dagarna i Peru på. Det låg vid stranden till Stilla havet och med flera pooler att svalka sig i.

Vi fick ett rum med altan.

En del hade poolen ända in till altanen.

Dagen avslutades med en magnifik solnedgång.

Från Östersund till Gäddede.

Vi lämnar Björnrike och drar oss norrut, men först ska vi lämna av sonen vid flyget i Östersund och då passar vi på att titta lite på stan. Från Frösön, där flygplatsen ligger, svänger vi ut på Rödöbron men vågar man åka ut på den, den verkar sluta i ingenting.

Men varför fega ut vi åker mot det okända och ser var vi hamnar.

I Östersund regnar det, men lite regn ska väl inte hindra oss för att ta en promenad.

Alltid hittar man väl något intressant även i en regnig stad.

Både jag och maken tycker om att titta på skidskytte och de gånger vi varit här tidigare så har vi inte letat reda på skidskyttestadion, så det passar vi på att göra nu.

Ferry har visserligen lagt av med skidskytte, men här står han och siktar ändå.

Det är inte skidsäsong och ingen aktivitet här, men det finns ett utsiktstorn som kallas för Termosen och det är öppet.

Här uppe får vi fin utsikt över stan.

Även ner över skidskyttestadion.

Även skidskyttestadion är öppen så vi går in där och tittar.

Straffrundorna ser inte så långa ut, men är nog så förargliga för de som missat sina skott.

Efter vår sabba titt på stad och stadion så lämnar vi Östersund...

...och styr kosan mot Hammerdal och min ungdomskamrat Anki med familj. Så kul att ses igen och tack Anki för den goda maten.

Det här var nog den regnigaste dagen på vår resa, så turen upp mot Gäddede gick utan några egentliga stopp. bara en liten bensträckare vid Skansen Alanäs. Där regnade det också en hel del och eftersom det stod att området beträdes på egen risk så nöjde vi oss med att läsa all information om hur det var under andra världskriget. 

Hotellet i Gäddede klassas nog inte som något lyxhotell, men trivsamt är det och jag kan rekommendera deras renfilé. Den är så god så det vattnas i munnen när jag tänker på den.

Vacker utsikt är det också från vårt rum.

Fast det här är nog den längsta hotellkorridoren, så lång så det finns stolar för vila på väg till rummet.

Dessutom jobbar det människor här.

Nyfiken på Copacabana.

Vi bor i Copacabana  och de första vi tänker göra i Rio är att utforska och kolla in hur det ser ut på Copacabanastranden.

Rioborna är morgonpigga och innan vi ens hunnit äta frukost så är det många som badar och är ute på sina paddelbrädor.

Många tar sig en promenad utefter den fyra kilometer långa stranden.

Bygga sandslott är inte bara något för barnen.

Matserveringarna och barerna börjar öppna.

Mera dricka anländer.

I dag då solen hänger bakom diset så kanske inte den paraplyförsäljaren har så stor framgång, bättre gick det nog dagen innan.

Det inte färdigbyggda bild och ljudmuseet har ett lite eget utseende.

Försäljarna börjar komma och lägger ut sina produkter till beskådan.

Fler sandslott.

Trottoaren har sitt lite speciella mönster.

Det mönstret går igen på souvenirerna.

Köp, köp, köp!

Glad väskförsäljare, han hade lite roliga väskor där hela väskan var sydd av dragkedjor.

Det eleganta och 5-stjärniga Belmond Copacabana Palace erbjuder lyxiga rum med marmorbadrum och panoramautsikt över havet.

Forte Duque de Caxias tronar längst bort, ser att det finns en gångväg utefter klippan så vi går dit.

Här är det fin utsikt utöver hela långa stranden.

Morgonrastning.

Gångvägen slingrar iväg runt klippan.

Den gick inte runt hela klippan utan tar slut och där träffar vi på några fiskare.

Brädpadling är väldigt populärt här.

Fina vågor att surfa på också.

Verkar som om husse är mer intresserad av att få kontakt än vad hunden är.

Så var det under strecket och vad var då typiskt för Rio de Janeiro_________________________