Strosa på Rabida

Välkomstkommittén på Rabida är några strandskator.

På en sten sitter en härmtrast och kvittrar. 

Stora delar av ön är bevuxen av de grå träden som ser helt döda ut, lite svårt att tro på att de vid nästa regnperiod vaknar till liv igen och grönskar för full.

En liten ödla kikar lite nyfiket på oss.

Jag kikar ner från de branta klipporna, där nere simmar ett stim tonfisk, de blänker under ytan.

Havet bjuder på ett underbart ljus i dag.

Det prasslar i en buske nära mina fötter. Nu är det jag som kikar nyfiket in bland det torra gräset och riset.

Se där, några Galapagosduvor pickar omkring i riset. 

Den här utsikten har jag svårt att se mig mätt på.

Även de grå träden är fascinerande. 

Tillbaka nere på stranden möts vi av några sjölejon.

Den här passar på att visa upp sig inför våra beundrande blickar.

Helt orädd patrulerar den omkring. Vi måste hålla ett säkerhetsavstånd på tre meter från djuren,  men det bryr sig djuren inte om.

Jag tror att den bevakar sitt revir. Men den såg inte oss människor som något hot och körde inte bort oss.

Fast det var väldigt jobbigt, måste nog sova lite.

En sista titt på de grå träden och den gröna växtligheten nere vid stranden. De gröna är växter som kan avsalta havsvattnet och tillgodogöra sig vatten därifrån.

Charles Darwins forskningsstation.

Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.

På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.

Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.

Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.

Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd 

En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.

Så här ser frukterna ut.

Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.

Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.

Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.

Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.

Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.

Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.

Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna  någon gång mellan 1900 och 1959.  Han hittades  i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.  

För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.

Nu är han pappa till över 800 barn.

Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.

De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.

Lite sköldpaddsstudier.

Träffade på en fin ödla.

Kaktusstam.

Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.