Reed Flute Cave, en rejäl färgexplosion.

Från något riktigt genuint och helt fritt från det typiskt turistiska ska vi nu göra något helt annat och verkligen ansluta oss till de övriga turisterna. Fortfarande utan något västerländskt turistinslag, men mycket folk är det.

Vi ska till Reed Flute Cave, det är en grotta som är ungefär 700 000 år gammal. Den har fått sitt namn från vassen som växer vid grottans öppning och som man använde till att tillverka flöjter av.

Entrén till grottan ser mer ut som ingången till ett finrum.

Innan vi går in i den stora och färgsprakande grottan så berättar Lele om hur den upptäcktes och hans version går lite isär med den man kan hitta på nätet.  Den vi får höra är att det var en bonde 1959 som var ute och letade efter några bortsprungna djur som av en slump hittade grottan. En annan version är att den upptäcktes på 1940-talet av en grupp flyktingar som flydde från de japanska trupperna.

Vet inte vilken som är den sanna, men den om flyktingarna kanske inte får berättas. Spelar inte så stor roll för vårt besök där. Hur som helst, nu går vi in.

Men först den obligatoriska familjebilden. Eftersom det finns en anknytning till flöjter vid den här grottan så säljer souvenirshoppen flöjter, till barnens stora förtjusning.  Så förutom de kinesiska guiderna som kör med mikrofon och högtalare, är det en massa visslande i dessa flöjter. Men Lele är inte blyg av sig och säger till föräldrarna att inte låta barnen väsnas. Vips åker flöjterna bort och det blir tyst därifrån, de högljudda guiderna kan han inte göra så mycket åt.

Grottan betraktas som den största och mest imponerande grottan i Guilin.

Ett magiskt land av stalaktiter, stalagmiter, stenpelare, stengardiner och skulpturer  fantastiska former ser vi här inne. Fast jag tror att åtminstone jag skulle ha uppskattat besöket här inne mer om det inte varit en så färgsprakande belysning.

Hittar i alla fall ett litet hörn utan färgglad belysning.

Om vi fått se lite mer av de naturliga grottväggarna skulle det nog ha känts mer som att vara i en grotta. Som det är nu blir det lite mer tivolikänsla över promenaden.

Många av dessa stalagmiter, stalaktiter och stenpelare har bildats sedan 180 miljoner år sedan. De formades av naturen och det konstant droppande vattnet. Vattnet som innehåller kalciumjoner droppar ner från sprickorna och kristalliseras till stalaktiter som hänger ner från grottaket. Vattnet som faller ner på marken och bildar stalagmiter som växer upp från botten och ibland ända upp till grottaket som stenpelare.

Den här grottan är enormt stor.

Vi vandrar runt i labyrintliknande gångar, ser olika formationer som naturen skapat,  kineserna älskar att namnge dem efter både mytologiska figurer och olika djur som de liknar. Inte ofta som jag ser likheten, men den här kallas för lejonet.

Efter ett tag kommer vi fram till Crystal Palace.  En stor öppen sal med underjordisk sjö. Tidigare kunde man hyra den för fester, men efter att det lagats mat över öppen eld vid dessa fester så får man inte hyra den längre.

Fina speglingar i sjön.

När vi står där och beundrar sjön och imponeras av hur stor salen inne i grottan är börjar det visas en film på grottväggen. Drakar och olika urtidsdjur vandrar fram på bergväggen.

Speakerljudet är bara på kinesiska men av bilderna och skådespelet med ljus och ljud så förstår jag att det är jordens och människans skapelse med  Big bang som filmen handlar om.

Ibland fanns det skyltar som berättade vad de olika formationerna liknade.

Vi har traskat runt här i nästan en timme och det ska bli skönt att komma ut i ljuset igen.

 Där ute är kommersen i full gång. 

Vita sjön

Sjön Great White Lake som vi såg uppifrån vulkanen i förra inlägget är vi på väg till nu. men först ska vi ta oss uppför den här backen med alla dess möjligheter att välja väg. Min tro och förhoppning är att Amdraa ska ta någon av vägarna i mitten, men varför göra det lätt för sig om det går på något annat sätt tycks han tänka. Han tar vägen som går längt till vänster. Den är minst sönderkörd, men den lutar och den lutar rejält. Uppe vid träden sitter jag och klamrar mig fast i bilen och väntar på att vi ska välta, men som vanligt; Amdraa fixar biffen och vi kommer upp.

Före backen träffar vi på en av alla grottor som finns i området, den här är inte så stor. I alla fall inte vid öppningen, men barnen där tycker det är spännande.

När vi väl kommit uppför vår backe så får vi en fin utsikt över sjön, den är bländande blå sitt namn till trots. Som det mesta här i landet så finns det en legend även om den.

En gång tog en jätte en stor sten och slängde den bort. Stenen gjorde ett stort hål där den landade. När jätten såg sig omkring såg han en vit yta och han utropade: "Se en vit sjö!"

Den verkliga historien bakom bildandet av den här vackra sötvattensjön i Khangaibergen är inte så mycket annorlunda än legenden: Lava välde ut ur den närliggande Khorgovulkanen, lavan dämde upp en gammal flod och sjön bildades. Sjön förblir frusen en stor del av året - därmed den vita delen av namnet.

Sjön är 20 km lång, med en svepande strandlinje, den ligger på2060 meter över havet och vattnet sägs vara exceptionellt rent.

Nere vid sjön har folk byggt hundratals med små stupor av lavastenen.

En kärlekshälsning på en av de större stuporna.

Man få inte bada här och inte göra så mycket annat heller...

Då återstår väl bara att kasta macka.

Hittar en slända.

När vi stannar för att titta på den här bamsiga stenen som kallas "grandfather rock".

Får jag syn på en, även den bamsig, råtta....trodde jag då i alla fall.

Vi kommer farm till vår Camp, Maikhan Tolgoi Ger camp, som ligger vackert vid den Vita sjön.

Vi får Ger nummer fem, som är vår nionde Ger.

Och installerar oss, här har vi även fått ved och det kan behövas för det är kyligt vid sjön.

Solen värmer och jag går ut för en liten promenad, då upptäcker jag en sådan där "råtta" igen.

Den är på väg in i en Ger och jag tänker att det är nog bäst att stänga dörren...

...men upptäcker sedan att det är ju inga råttor utan söta jordekorrar och det vimlar av dem här.

Campen har tvättdag, vilket de förmodligen har varje dag. För det blir mycket tvätt.

Vår promenad tar vi upp på det lilla berget bakom vår camp.

Och får en fin utsikt. Det går att bada i sjön, men man får bara bada inom ett avgränsat område eftersom det för några år sedan var en badolycka här med dödlig utgång.

Kvällen avslutas med en vacker regnbåge.

Vi gör kväller.

                                                                föregående --- nästa

Den fascinerande berättelsen om Loch Ard-klyftan.

-

Vi har stannat vid Loch Ard-klyftan, den har fått sitt namn efter ett fartyg som förliste här 1878. Efter en strapatsrik resa från England så gick det inte bättre än att fartyget gick i sank vid den här kusten. Av de femtiofyra passagerarna var det bara två som överlevde, den ena var en femtonårig pojke vid namn  Tom Pearce och en irländsk sjuttonårig flicka  som hette Eva Carmichael. Båda två spolades i land på den här platsen.

Här finns en liten grotta dit de två sökte skydd, Eva som var klädd i bara nattlinne stannade kvar i grottan när Tom gav sig iväg för att försöka få hjälp. Grottan ser inte så stor ut och jag hade gärna velat ha en person där inne i grottan för att visa storleken, men man fick inte gå in dit.

Tom lyckades få hjälp av lokalbefolkningen och räddade Evas liv. Nu var det här på 1800-talet och eftersom man tyckte att Tom sett Eva så lättklädd så borde de gifta sig. Tom friade men Eva avböjde frieriet. Hon återvände sedan till England; får väl hoppas att hon hade släkt kvar där eftersom resten av hennes familj omkom i förlisningen. Tom däremot stannade kvar i Australien och kallades ofta för en hjälte. Här finns också två klippelare som tidigare var sammanbundna och kallades för Arch Archwaybågen men den delen rasade 2009. De här två pelarna kallas nu för Tom och Eva.

Det var lite lockande att stanna kvar där nere vid stranden, men det finns mer att se här så jag tar trapporna upp igen, får syn på lite blommor halvvägs upp, stannar för att ta någon bild på dem. Borde jag inte ha gjort för där ligger nu mitt bakre linsskydd. Lite för billigt att riskera livet för att klättra ut och hämta.

Är man utrustade med stor kassa kan man flyga helikopter över området.

Vi går över till Razorback eller rakbladet istället. Det är en klippa som väder och vind sliter hårt på.

Klippan är ganska stor och det går inte att komma till någon annan vinkel än den här för att fota, inte ens mitt 16 mm tar in hela klippan. Det får bli ett litet albumblad med delar av klippan.

Har du sett filmen Pirates of the Caribben så kanske du känner igen dig för delar av den  spelades in här.

Vi är nu bara några minuter från De tolv Apostlarna och dit ska vi så klart.

Elefantkepsen! Goa Gajah.

En riktigt gråtrist dag i dag här i Bromma, regnet hänger i luften och det mesta ser disigt och grått ut, vad passar sig bättre då att drömma sig tillbaka till soliga Bali.

På Bali kan man hyra sig en bil med chaufför och guide och slippa köra själv i den hetsiga och lite hysteriska trafiken. Ett både trevligt sätt att komma iväg och få se lite av ön eftersom man bestämmer själv var man vill stanna och vad man vill åka och se, dessutom så får man guider som känner till landet.

Vi hade gjort ett kort stopp i Ubud då vår guide frågade om vi ville se Elephant cap, lät ju intressant med en keps till elefanten. Så vi sa, javisst vi stannar där, men elefanten vid ingången hade ingen keps.

Det tog inte så lång stund innan vi förstod att det var en liten missuppfattning, det balinesiska uttalet på engelska blir lite som i Singapore där de kallar det för singlish borde väl kallas för balish här.

Det var naturligtvis ingen keps för elefanter som han ville visa oss utan ett tempel som kallas för  Elephant Cave, det templet blev 1995 upptaget på världsarvslistan. Här fick vi också en slags sarong och bälte att knyta om våra shortsklädda ben. Templet tros ha uppförts någon gång mellan 900- och 1300-talet.

En damm för religiösa ceremonier finns det här.

Och så har vi den märkliga grottan. Från början trodde man att den hotfulla figuren, vars mun är öppningen till grottan, var en elefant.

En smal gång leder oss in till en T-formad grotta som inte är så stor men har några altare. Det är ganska mörkt där inne. En del tror att det kan ha varit en plats där eremiter sökte enskildhet.

Här finns också en vacker trädgård så vi fortsätter nedför en mängd trappsteg till den heliga Patirtaan-dammen som sägs innehålla heligt vatten.

Där nere finns även rester av ett gammalt buddistiskt tempel.

Små nischer och uthuggna partier i berget minner om det gamla buddistiska templet.

Även om det är vid ett tempel som vi är så känns det lite som en djungel där vår stig slingrar sig fram bland alla lianer och växter.

Jag är glad att det inte är regnperiod, för den här smala och brant stupande gångstigen ser ut att kunna vara väldigt hal då den är blöt.

Det är ett levande landskap även här inom tempelområdet med lite odlingar och husdjur.

På den smala gångvägen nere hos korna möter jag en hund som ser ganska kaxig ut. Det är smalt och vi måste mötas mycket nära så det är med lite tvekande som jag fortsätter mot hunden, vet ju inte om den är snäll eller aggressiv. Men när vi närmar oss varandra så är det hunden som är räddast och vänder om och går tillbaka samma väg som den kom.

På vägen tillbaka till bilen kommer vi förbi en plats där det håller på att byggas upp ett nytt tempel, bitarna som de använder får mig osökt att tänka på LEGO.