Stone Town.

Zanzibars historia är både mycket brokig och gammal. Den har varit centralort för ett omfattande handelssystem som till stor del styrts av araber och indier. När de första européerna kom till Zanzibar för första gången (1300 talet) möttes de av en mycket högtstående kultur.

Portugiserna regerade sedan i ca hundra år innan ”de vita jävlarna” kastades ut av araber och swahilikulturen blomstrade åter.

Omkring 1830 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad från Muskat till Zanzibar, handeln blomstrade och köpmännen kom för noshörningshorn, elfenben och slavar. Att Zanzibar har tillhört Oman märks fortfarande för nu när vi är här så är det regeringsdagar med festligheter och statsbesök från Oman. De har anlänt i ett eget kryssningsfartyg.

Med sig har de också ett krigsfartyg som skydd.

Tyskland respektive England tog över på 1800 talet och Zanzibar blev sedan fritt 1964 då en för området rätt blodig revolution som medförde att Zanzibar gick ihop med Tanganyika och skapade unionen Tanzania under Nyereres ledning.

I dag är Zanzibar är självstyrande på många sätt. Fria val har införts och man väljer sin egen ”ö”president som dock sorterar under Tanzanias president.

Vi vandrar runt i Stenstaden och träffar på så många vänliga människor.

Storebror som tar han om sina småsyskon på väg till skolan.

Resebyrån ser inte ut att vara så välbesökt.

Promenadfoto.

Någon riktig gatufotograf är jag inte, men jag gillar att ha kameran med och ta lite bilder då jag tar promenader så det kanske kallas för promenadfoto. 

Den här familjen har samlats runt sonen som troligtvis har något bekymmer att berätta. Ser så ut på mammans deltagande min.

Leverans på gång.

Godisinköp.

Dammigt utanför butiken avhjälps med lite vatten.

Dagens inköp bärs hem.

Popcornmannens lilla kiosk.

Här ligger det gamla persiska badet.

Badet.

Gränd.

Mera leveranser på väg.

Butik i gathörnet.

Alla har det inte lika bra. 

De här tre var de enda tiggarna jag såg på hela Zanzibar. 

Lokal att hyra om någon är intresserad att flytta dit. Luftig övervåning med naturlig ventilation.

Lastar man lite slarvig kan det hända att man får dubbelt jobb när det välter. 

En promenad i Stenstaden

Dags att bekanta sig med Stone Town. Vi trotsar värmen och tar en promenad.

Staden och ön har en brokig historia. 1698 koloniserades ön av sultanatet Oman. Omkring 1830 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad från Muskat till Zanzibar. Kryddplantager anläggs och ön blir ett centrum för handel med bland annat slavar. I slutet av 1800-talet erövras ön av Tyskland och blir en del av Tyska Östafrika. 1890 byts styret och ön blir ett brittiskt protektorat. 1963 blir Zanzibar självständigt och blir en konstitutionell monarki. Men bara ett år senare störtas Zanzibars sultan. Ön förenas med Tanganyika och unionen Tanzania bildas.

Vi vandrar iväg in bland de vindlande gränderna.

Där är det lätt att gå vilse tur att jag har Maps.me i mobilen om vi skulle villa bort oss.

Alla är så vänliga är och hälsar glatt med ett Jambo, som betyder hej. Den här lilla flickan ville också hälsa och kikade ut och ropade Jambo, när vi svarade så hörde jag hur mamman där inne bakom skynket sufflerade med "how are you".

Vi vindlar oss vidare in bland gränderna och hamnar på en gata med souvenirbutiker.

Vi kommer fram till det gamla fortet.

Det går att betala inträde och gå in och se hur det ser ut innanför murarna, men vi hade blivit förvarnade om att där inne fanns det inte mycket att se så vi nöjde oss med att titta på det från utsidan.

Vi går ner till stranden och tar igen oss en stund.

_____________________________________________________________________

Stenstaden kallas ibland för katternas stad och det var inte så konstigt för här vimlade det av katter.

Har du hört talats om capoeira?

Vi traskade vidare på vår favelapromenad, som jag skrev om i de föregående inläggen, här och här.

Vi kommer ner till ett litet torg där några fnittriga tonårstjejer håller till och den här lille söte killen.

Här har en del skjulliknande hus rivits och lite modernare hus byggts upp i stället.

En trött hund ligger och vilar här.

En liten kille kämpar på med en tung tunna.

Många skaffar barn tidigt här och många har också många barn.

Promenaden går vidare.

Stilen på husen varierar.

Vid nästa lilla torg träffar vi på några småpojkar som hälsar oss med vad jag tror är "morning".

Fast det de sa var "money", men vår guide sa bestämt ifrån att de fick inte tigga. Han sa till killarna att ni är inte fattiga och behöver inte tigga. Att bjuda dem på godis var okey men inte ge pengar.

Det som är trevligast med våra resor är nog kontakten med de människor man träffar på, även om vi inte pratar samma språk så kan man få kontakt och lite utbyte.

Graffittin i favelan var riklig och färggrann. 

Är det någon som är giftassugen så finns det en lämplig kandidat till äkta make här i favelan. Han är berömd för alla sina ringar och säkert den mest fotograferade mannen i Rocinha. Han har varit gift nio (9) gånger och har en ring för varje äktenskap, men nu är han singel igen och har ett finger kvar som inte har någon ring.

Hans kompisar ville också vara med på bild.

Nästa gata vi kommer till ser nästan lite idyllisk ut med trästaket och lummig grönska.

Sedan är det dags för dagens överraskning och uppvisning i capoeira.

Några charmiga killar hälsar oss välkomna och ska nu visa oss vad capoeira är för något.

Capoeira är en afrobrasiliansk kulturtradition och kampkonst med inslag av musik, sång och dans, den  utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien.

Enligt sägnen utvecklades capoeira ur traditionella afrikanska kamparter som slavarna maskerade i form av dans, då de var förbjudna att utöva och träna dem.

De här killarna gör sitt bästa för att få igång oss besökare med både sång och handklappning och så sätter de igång sin show.

Deras vighet och spänst kan man inte klaga på.

Det är en glad och livfull uppvisning de bjuder på.

För att se i rörliga bilder och med lite ljud till så kika gärna på de här två filmklippen HÄR och HÄR. Tröttna inte att se på det första klippet, för jag började filma lite för tidigt, det fartfulla kommer en bit in i klippet.

Vår tvåtimmarspromenad i favelan är snart slut och vi kommer ner till området där de flesta butiker ligger.

Där är det lite livfullare och kommersen är i full gång.

Vi går upp på gångbron med den pampiga bågen som vi såg uppifrån, då vi stod på utsiktsplatsen och kikade ner över området.

Vi spanar uppåt för att leta efter det gula huset som jag la märke till i första favelainlägget.  Längst till höger i den här bilden finns det ett hus med blå kant, det är polisens högkvarter i området. Fast det är inte någon vanlig polis utan de kallas för "Den lugna polisenenheten"  (Unidade de Policia Pacificadora) som förkortas till UPP. De arbetar brottsbekämpande och socialt i de områden som  kontrolleras av gäng av knarklangare. Låter bra i våra öron, men vår guide säger att de vill helst klara sig själva i sina favelor.

Vi spanar efter det gula huset. Kan du se det, lägg också märke till det lilla området som ligger lite avskilt till höger.

Där har vi det gula huset.

Det området till höger är ett ställe dit inte ens vår guide går på egen hand, trots att han bor i favelan. Där håller en hel del knarkhandlare till och det är oroligare än i den övriga delen. De vill inte ha någon insyn i sitt område.

Marcelo berättat att trots att han bor i en favela, så kan han inte besöka någon av de andra favelorna utan att först ha kontaktat den han ska besöka och be den personen komma ut och lotsa in honom.

Här vid favelan finns också en av de modulskolor som byggts upp hundratal i Brasilien, bredvid den finns ett fint swimmingpoolområde, det får barnen gratis använda bara de går i skolan. 

Nu är det dags för oss att lämna favelan.

Vi har haft en givande dag med många trevliga möten och fått mycket intressant information. träffat många trevliga människor och fått en annan bild av favelorna än vad jag hade före besöket.

___________________________________

Vi fortsätter på promenaden i favelan.

Efter att ha lyssnat på de plåtburkstrummande killarna och dansande småpojkarna fortsätter vi vår promenad i favelan och de vindlande gränderna. En sak är säker och det är att jag skulle inte ha hittat runt här på egen hand. Då skulle jag nog ha irrat runt där fortfarande utan att hitta ut.

Marcelo leder oss vant in i labyrinten av trappor och trånga passager.

Vi träffar på en hel del folk som alla hälsar glatt på oss, den här damen säljer vykort.

I de små rummen vi passerar arbetas det med diverse sysslor.

Trångt är det och nedför går det nu.

Gränderna leder oss till en öppen plats där det gäller att inte kliva ut i gatan och komma i vägen för någon motorcykel.

Favelorna är som en stad i staden och de sköter sig mer eller mindre på egen hand där.

Killen i elhandeln har det lite lugnt i dag.

Alla som bor i favelan har samma adress.

Posten levereras till den här lådan.

Sedan kommer en dam som bor i närheten och sköter utdelningen. Hon avlönas av dem som bor där.

Efter informationen om hur postgången är utformad i favelan slinker vi in i nästa gränd.

Det är inte bara vänliga människor vi möter, även några hundar. Den här skäller och står i så man ska tro att den är riktigt farlig, men viftar sedan på svansen och hela kroppen för att visa att den vill leka och kela.

Fast den här med stackelhalsband vågade jag mig inte fram till, den vaktade sitt hus.

Man får passa sig var man sätter ner fötterna i dessa gränder, underhållet är inte av bästa sort.

Men vi slingrar oss fram även om det är både trångt och brant ibland.

Avloppssystemet är inte av den bästa sorten här och sopsortering och renat avfallsvatten är det ingen som bryr sig om.

Fast Marcelo berättar att det görs försök att få ordning på det, men de flesta slänger bara ut skräpet i dikena med avfallsvatten som rinner genom området.

Problemet är att kunna lösa transporterna i de här trånga gränderna och att få folk att bära ner sina sopor till början av favelan verkar vara ett svårlöst problem. När barnen ser att föräldrarna bara slänger ut sina sopor så är det inte så lätt att få dem att ändra beteende.

Nu när vi kommit ner en bit kan vi se hur husen är byggda och tillbyggda. De liksom klättrar ovanpå varandra.

Att få upp en nyinköpt soffa till översta våningen kan vara ett heldagsprojekt.

I dag är det tydligen en dag med vattentillgång.

Vi fortsätter vandringen efter att fått tagit del av de logistiska problemen med sophantering.

De här killarna var jag osäker på om det var tillåtet att fotografer och Marcelo var för långt fram för att hinna fråga. Blir en bild i smyg.

Yngsta lilla favelavandraren.

Efter ett tag träffar vi på den här glade mannen, han tycker att jag ser tysk ut och vill gärna vara med på en bild.

Sedan vandrade han vidare med sin börda.

Det gjorde även vi.

________________________________