När livet liksom tar paus...

...och allt som snurrar runt i huvudet är de växande operationsköerna och Lena Ph,s låt "Det gör ont". Då kan det vara skönt att tänka tillbaka och minnas hur skönt och annorlunda det var i oktober då jag var på Galapagos. Minnena och bilderna finns kvar även om mitt bloggande tog paus och haltar en hel del fortfarande.

Min onda axel skulle ha opererats i början på januari, men halkan slog till och alla planerade operationerna måste skjutas upp och de hjältar som sliter på sjukhusen måste ta hand om alla de som halkat omkull. Jag får vänta tills början av februari istället, fick en bunt morfintabletter för att stå ut. Då har det gått ett år sedan jag skadade mig.

Men under väntetiden så lyckades jag knäcka menisken ganska rejält, tog saken i egna händer och pengar som skulle gått till en resa som inte gick att genomföra nu och bokade tid för undersökning. Fick både tid och hjälp snabbt, bra att inte gå för länge med trasigt knä och få följdkomplikationer. Så i fredags fick jag knät opererat och har nu två veckor i stillhet tills jag får börja träna på sjukgymnastiken. Så med stora doser smärtstillande för axeln och massor med tid kan det vara dags att kolla igenom resterande bilder från Galapagos. 

Återvänder i minnet till en vandring på ön Sullivan Bay, en väldigt speciell ö som  känns otroligt steril. Inte mycket som växer där och marken är mest täckt av stora mängder lava. Ett stort vulkanutbrott i början på 1900-talet skapade mer eller mindre denna plats.

Lavan har skapat en hel del märkliga och spännande mönster. Som de här som ser ut som någon tappat en mängd kablar där.

Den lavan kallas dessutom för kabellava.

Många andra spännande mönster finns det här också.

En del formationer ser ut som en liten vulkan.

Kan vara farligt att stoppa ner fingrarna i dem. ;)

Trots att det gått så lång tid sedan detta vulkanutbrott så har det inte börjat växa så mycket, men några fina kaktusar har rotat sig här.

Djurlivet på den här ön är inte stort, men en ensam gräshoppa hittar vi.

Strax innan vår promenad på den ön är slut upptäcker vi en Galapagos Hawks, det är egentligen vråk men det engelska namnet låter mycket häftigare.

Den är i alla fall stor och mäktig.

Stenkoll och lite Ruggigt

Jag hade turen att få se mer än en galapagospingvin på resan till Galapagos. Den här träffade vi på under en gummibåtstur, den satt vid en klippvägg och såg lite ensam ut.

Den satt där och ruggade...

...och med tanke på att den ska sitta där i 2-3 veckor och vänta på att de gamla fjädrarna ska lossna, så såg det ut att vara ett mindre väl valt ställe att tillbringa dem på.

Före ruggningen äter de upp sig, för under den så kan de inte simma runt i havet utan bara sitta och vänta.

Klippväggen är brant och hav och vind eroderar den bit för bit, då kommer det fram lite runda fina stenar.

En del riktigt stora, zoomar ut så att det går att jämföra med fåglarna.

Här träffar jag på den Svalstjärtadade måsen också. Den har ovanligt stora ögon som underlättar för nattligt födosök.

Av den sällsynta lavamåsen finns det några stycken, även här.

En ung blåfotad sula.

När sulan tittar så här rakt emot kameran så får den ett lite lustigt utseende och det är därav det engelska namnet Blue footed booby kommer sig. Booby lär vara ett ord för clown på spanska.

Lyfter blicken lite...

...och får jag syn på min första galapagoshök.