Färden mot havet.

Vårt äventyr i regnskogens land går mot sitt slut, vi packar våra väskor och hoppar in i en av de de små Interbussarna för att åka mot havet. Stilla havet denna gång.

Vi åker genom ett varierande landskap med höga berg,  djupa dalar och små byar.

Eftersom vägen ut till havet ska ta runt fyra timmar så behövs det rastas och få komma ut och sträcka på benen och vad är då inte lämpligare än att stanna på ett ställe där det både finns fåglar och tillfälle för lite mellanmål för de hungriga. Jag hoppar över det där med mat, när jag upptäcker att i de höga mangoträden sitter det fullt med stora fåglar. Inga tamfåglar som matas utan vilda fåglar som sökt sig dit för att det finns godsaker i träden. De kommer dit på morgnarna för att äta av frukten och flyger bort på kvällen.

Fast nu var det inte den här lilla fågeln som jag menade, men jag tyckte att den skulle få vara med först för att inte försvinna bland de stora och färggranna.

Jag vet inte vad det är för fågel men tycker att den påminner lite om vår nötväcka med det mörka bandet över ögonen.

Det var inte så många som brydde sig om den lilla fågeln, faktiskt så var jag helt ensam om att försöka få med den på bild. De flesta hade  blicken högt upp i träden.

För där uppe fanns dessa arapapegojor. 

Klart att dessa stora och färggranna fåglar drog ögonen till sig. Enda nackdelen för mig var att vi hade åkt i luftkonditionerad buss och då jag klev ur den till den fuktiga värmen slog imman till. Tämligen frustrerande att gå där med igenimmad kamera och se alla dessa vackra fåglar. Det var bara att vänta tills imman försvann. Till slut så gjorde den det.

De här två satt och kuttrade lite kärleksfullt.

- Psst älskling, det står en fotograf där nere.

-Bäst att vi gör oss lite fina inför fotograferingen. Jag kan hjälpa dig, upp med vingen bara.

- Fast du behöver lite putsning du också.

-Vi tar fotvård också, när vi nu ändå håller på.

- Nästan klara.

-Så där, blir det bra så här. Nu kan du ta den där bilden.

Det finns en tukan här också, jag tror att den spelar lite blyg.

Det är en Gulstrupig tukan och den verkar vara lite nyfiken på vad som händer där nere på marken.

Den spanar och kikar på oss mellan löven.

Den närmar sig mer och mer.

För att plötsligt hoppa ner och reta turisterna lite. Det där röda kan ju vara ett gott bär.

Tukanen får syn på att en dörr är öppen på bussen.

-Undrar om man kan få lite skjuts här. Det var nära att vi fick en fripassagerare.

Det gick inte så bra för tukanen att lifta så den drog sig tillbaka till ett träd igen.

Dags för oss att åka vidare också och motvilligt hoppade jag in i vår lilla buss igen.

Fler byar passerade vi.

Och plötsligt är vi framme i Tamarindo och har den här utsikten från balkongen.

Till kvällen får vi en vacker solnedgång också.

Nu blommar det.

Tog en sväng in till stan för att se hur det såg ut i Kungsan.

Där blommade det för fullt bland körbärsträden. Gott om folk var det där på morgonen också.

Många var det som fotograferade blommorna.

Och stilarna varierade ganska mycket. Inte så lätt att få med blomningen i en vattenpöl.

Lite lättare men inte helt optimalt var det i dammen, då solen lyste med sin frånvaro.

Men gott om blommor var det.

Visst är de vackra.

I fin rosa färg.

Undrar om de doftar något.

Lite roligare är det att fotografera de som fotograferar, än blommorna.

-Måste de växa så högt upp!

Är man i stan med tjejgänget så är det klart man vill ha en gruppbild med de vackra blommorna.

-Lyfter du upp henne så tar jag en bild.

-Titta så fint det blev.

Sedan blev det en promenad i gamla stan och efter det blev jag hungrig och åkte hem.

Har inte gått och fiskat.

Alla är fotografer sa de på TV och nog stämmer det, men vad är det som alla fotograferar.

Vi har stannat på en parkering och något rör sig bland träden.

Vi har siktat vår första vilda emu, klart det måste fotas då.

Vi tror först att de är ganska skygga och smyger omkring för att få bild på dem, men jag ser sedan att det är ett ställe där folk brukar ha picknick så de här stora fåglarna är nog vana vid att det kommer människor. Tur att de inte är så oskygga att de går fram och tigger, för de är stooora och kan även sparkas.

Vem vill ha en sådan här näbb ner i picknickmaten.

Vår chaufför John har upptäckt att det finns något mer spännande här. Plötsligt blir emun inte lika intressant. Det sitter något med vassa klor uppe i ett av eukalyptusträden. Fast den sitter ganska så högt upp. Den kramar trädet och trycker magen mot den svalkande stammen för under värmeböljan är trädets temperatur mycket lägre än luftens.

Vilken lyckodag, vi träffar på inte bara några emu utan även koala. John hojtar till igen och han har upptäckt att det finna inte mindre än tre stycken koalor här. En sitter på backen men inne i buskarna så jag ser bara en tass sticka fram, men i ett annat träd sover den här.

Koala betyder inget vatten och den dricker inte heller vatten utan utvinner vätska från eukalyptusbladen. De äter upp till ett kilo eukalyptusblad per dygn och dessutom så väljer de ut endast tre eller fyra av de över hundra arter som finns. De tillbringar ungefär fem timmar om dygnet för att leta och äta dessa blad, resten av tiden sover de. Den här ser ut att sova men sträcker sig plötsligt efter ett nytt blad.

Kolan är det enda djuret i världen som uteslutande lever av eukalyptusblad. Bladen innehåller stora mängder giftiga fenoler vilket gör att andra djur inte kan äta dem. Det krävs otroliga mängder energi för att bryta ner giftet, det är förklaringen till att koalan sover så mycket. Den måste spara på energi för att bryta ner sin farliga kost.

Det här är en hona och hon har en unge på ryggen, vilket betyder att den är mer än sex månader gammal, för före den åldern så lever de i mammans pung. Det är lite svårt att få syn på ungen så jag går runt trädet för att få syn på den, men ungen är rörlig och har flyttat sig från ryggen.

Men nu får jag lite ögonkontakt med koalan.

Vi lämnar koalorna ifred tar en sista titt på emun innan vi far vidare.

Det blev inget fiske i dag.