Ulaanbaatar

Följ med på en promenad i Ulaanbaatar, staden är inte så stor och vi får en karta på hotellet. Flickan i receptionen är ändå så orolig att vi ska gå vilse och inte hitta tillbaka så hon ger oss sitt privata mobilnummer så att vi kan ringa om vi får problem. 

I det här huset finns ett dinosauriemuseum, orsaken till det kommer jag till längre fram.

På det lilla torget är det ett mindre tivoli med färggranna barnleksaker och olika andra aktiviteter.

Det byggs en hel del, men som på många andra håll i världen stannar plötsligt byggen av och halvfärdiga hus bara står där. Det här bygget ser ut att vara igång, Regeringen vill att de som flyttat in till stan ska överge sina koleldade ger och flytta in i lägenheter istället.

Kan i en utomståendes ögon ses som lite onödigt, då dessa koleldade kraftverk står mitt i stan och spyr ut sin rök.

Det rosaaktiga på himlen är inte från någon soluppgång utan luftföroreningar. UB ligger som i en gryta mellan bergen och föroreningarna stannar kvar där.

Varmvatten från dessa leds sedan genom stan i sådana här tjocka rör. Vi blev varnade för att inte gå i vattenpölar, för de är inte alltid regnvatten utan ibland springer dessa rör läck och då är vattnet hett.

På vår promenad kommer till stora torget, Sukhbaatar Square. Tidigare hette det torget Chinggistorget. Det stora huset är regeringspalatset.

Gammalt och nytt möts.

På torget har det samlats en del folk, den här dagen är det en skolklass som har återträff. När det gått 20 år eller mer så brukar man samlas på torget i den stad där man tog sin examen. Då klär man sig ofta i sina traditionella kläder och sätter på sig alla medaljer man samlat på sig under åren. Medaljer är något som mongolerna gillar. Det verkar finnas medaljer för det mesta, som när en kvinna fött fyra barn då blir hon uppmärksammad med en medalj.

Mongoliets flagga vajar så fint här vid torget. Det blå fältet står för det mongoliska  folket och är Mongoliets nationalfärg. Den röda färgen var ursprungligen socialismens  färg, men sägs idag symbolisera framsteg. Sojomboemblemet i det inre fältet innehåller flera olika element som beskriver olika aspekter av den buddhistiska världsuppfattningen. De två pelarna ska symbolisera jämnvikt och hur landets gränser säkras, cirkel där emellan (som jag trodde var symbolen för Jin och Jang) kallas här för fiskar och ska symbolisera vänskap, ovanför dessa fiskar har vi symboler för sol, måne och eld. Under kommunismens tid fanns det en stjärna ovanför elden, men den togs bort 1992.

Ryttarstatyn föreställer Damdin Sükhbaatar, en ledare för revolutionen 1921.

Många master och sändare där på taket, men landet är stort och på många ställen under vår resa så fanns det inte ens mobiltäckning. Internet och ofta även el var bara att glömma.

Fönster blir smutsig och måste putsas.

De ser ut att trivas där uppe.

När jag var liten så skämtade man ofta om att om man gräver sig genom jorden så kommer vi ut i kina och då är allt uppochner. Nu kanske det egentligen är till Mongoliet man kommer och då är det kanske inte så konstigt om McDonaldsmärket är på den här ledden.

Fanns inte många väggmålningar, men den här kan väl duga.

Hittade en liten en också.

Polisen står verkligen mitt i gatan och dirigerar trafiken. I den här korsningen var det trafikljus, men efter att ha sett hur vild trafiken är och att rödljus bara verkar vara en rekommendation så kanske han är befogad ändå.

Men just då vi stod och iakttog honom så verkade han göra mer skada än nytta. En av alla trafikolyckor hände just då, blev något förvirrat för bilisterna med hans vinkningar.

Har man skaffat sig telefon och en våg så kan man tjäna en liten slant.

Solglasögon verkar vara en mycket populär produkt.

Mitt ressällskap och ängel till make. Har kanske fått lite slitna vingar av årens gång och efter alla våra resor, men han är bra ändå. Vi kämpar vidare sida vid sida, förhoppningsvis i många år till.

Blev långt, hoppas du orkat läsa ända hit. I morgon börjar äventyret och vi kommer att bli hämtade tidigt för att dra iväg ut i landsbygden. Vi reser inte i någon grupp, utan har bokat en guide och chaufför.

                                                                         Del 1 -- Del 3

I inkarikets spår

Jag har varit ute och rest, inget ovanligt men den här resan på två veckor hade så många upplevelser och intryck i bagaget så det är lite svårt att sålla bland  dem alla och landa i verkligheten här hemma i Sverige. Vet egentligen inte var jag ska börja så jag börjar lite trevande med första dagen på resan, men jag kan inte lova att hålla mig kortfattat eftersom jag är så full av intryck.

Vi landade i världsarvstaden Lima vid Stilla havskusten i Peru efter 12 timmar i luften efter att ha gjort ett byte i Amsterdam. Då var det kväll och efter en välkomstdrink på Perus nationaldrink Pisco Sour drog vi oss tillbaka för att vara pigga inför nästa dags stadsrundtur.

En natt sömn och vi var redo för att lära känna tiomiljonerstaden Lima som är Perus huvudstad. Lima grundades av conquistadoren Francisco Pizarro 1535. Vår rundtur började dock med ett stopp på en halvtimme för att släppa fram ett demonstrationståg.  Demonstrationer och strejker är vanligt i Peru det lärde vi oss under resans gång.

Vårt första stopp var vid Franciskanerklostret, San Francisco de Asís.

Vi var precis inte ensamma om att göra ett besök där, det var någon slags helgdag och många skolklasser, som var klädda i sina paraduniformer, hade bestämt sig för att göra studiebesök där.

Inne i klostret får man inte fotografera så det får bli bilder utifrån i stället. Det som imponerade mest var nog katakomberna under kyrkan som var kyrkogård fram till 1810. En lite skrämmande plats med alla ben som var arrangerade  ganska "konstnärliga" former och mönster i de olika rummen.

Även biblioteket med sina cirka 25 tusen volymer var imponerande, synd bara att man inte kan läsa i dem för de är så sköra att om man rör dem så kan de gå sönder.

Utanför klostret var det liv och rörelse och många försäljare försökte få oss att köpa kokablad, eftersom vi var på havsnivå så kändes det inte så angeläget att införskaffa dem ännu.

Vi tog en  promenad till Katedralen.

Träffade på en trött vakthund.

Vandrade förbi regeringsbyggnaderna och det låter ju ganska rimligt att man inte får ta med sig pistolen in där.

Här var det vaktavlösning och många som tittade på.

De här byggnaderna ligger vid Plaza Mayor de Lima med sina många fina gula byggnader.

Innan vi går in i katedralen så var jag bara tvungen att ta en bild på de tuffa gardet av damer som stod uppradade utanför.

Spanar också in Perus flagga.

Fortsättning följer...

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Italian Chapel - Orkney

Den Italienska kyrkan är ett kapell som ligger på Lamb Holm på Orkneyöarna. Den byggdes av italienska krigsfångar under andra världskriget. De var där för att bygga Churchillbarriärerna.

Det var en höstdag i oktober 1939 som den tyska Ubåten U47 smög in i sundet vid  Scapa Flow, där slagskeppet HMS Royal Oaks låg för ankar. En torpedattack gjorde att det stora slagskeppet sjönk till botten på bara några minuter och med en förlust av 833 man. Den attacken var upprinnelsen till att börja bygga barriärerna. Fast då hette det att man skulle bygga "vägbankar" för  att knyta de södra öarna till fastlandet Orkney.  Men bygget gick trögt eftersom det fattades arbetskraft...

...så i början av 1942 hämtades det italienska krigsfångar dit för att hjälpa till med bygget. Många läger byggdes här i backarna där det nu finns ett litet flygfält och där korna nu går omkring och betar. Den som är intresserad kan se på den här lilla kartan hur det såg ut då.

Nu går korna lugnt här och betar och verkar inte bry sig om de historiska vingslagen i området eller de flygplan som verkar att mest för nöjes skull cirkla runt här.

Planet som jag såg lyfta när vi klev av bussen kom tillbaka och jag tror nästan att de såg att jag fotograferade dem.

I  september 1943 när Italien kapitulerade till de allierade, så förändrades dessa krigsfångars status och de fick större frihet och även lön för sitt arbete. Italienarna önskade en ordentlig plats för tillbedjan och med hjälp av padre Fader Giacobazzi och Domenico Chiocchetti övertalades då lägerchefen, Major TP Buckland så att de skulle få bygga ett kapell på Lamb Holm. De fick då två "Nissen huts" (valvformade skjul) att bygga om till ett kapell under förutsättning att de gjorde allt arbete utanför arbetstid. Det var så grunden lades för Orkneys mest besökta attraktion.

Här möts vi av den italienska flaggan.

Med tanke på att den här kyrkan är byggd till största delen av återvunnet material så är det en helt fantastisk skapelse.

I backen ovanför betar korna och iakttar turisterna som strömmar till.

Efter att ha läst all information på tavlorna utanför så går vi in.

Domenico Chiocchetti som gjort det mesta av dekoren inne i kyrkan och det mesta är gjort av skrot som de hittat i omgivningen så är det ett helt otroligt arbete som utförts här. Även med tanke på den bergänsade tiden som han hade till sitt förfogande. Han stannade kvar på ön för att bygga klart kapellet även om de andra fångarna släpptes strax efter krigets slut. Han avled år 1999 efter att ha besökt sitt livsverk flera gånger.

Domenico Chiocchetti (då bosatt i Moena, Italien) återvände till Orkney för att hjälpa till med ett restaureringsprojekt. Han stannade i tre veckor och utförde en mängd olika reparationer och innan han reste hem igen skrev han ett brev till folket i Orkney där han sade: “The chapel is yours - for you to love and preserve. I take with me to Italy the remembrance of your kindness and wonderful hospitality.  I thank the authorities of Kirkwall, the courteous preservation committee, and all those who directly or indirectly have collaborated for the success of this work and for having given me the joy of seeing again the little chapel of Lambholm where I, in leaving, leave a part of my heart”. - Domenico Chiocchetti - 11 th April 1960."Kapellet har bara använts under en mycket kort tid, men det står i dag som en fantastisk bevis på människans strävan att övervinna motgångar och ett engagemang för sin tro.

Vi hade tur när vi var till det lilla fina kapellet, för när vi gick ut så kom det en stor buss med passagerare från ett kryssningsfartyg som valt kyrkan som utflyktsmål. Vi gick ner till den lilla vinbutiken som ligger nere vid infarten och botaniserade bland deras hemgjorda fruktviner. Många utsökta sorter hade de och en tjusig flaska med innehåll med smak åt portvinet "Grådask" slank ner i vår kasse. En trevlig souvenir att ta med hem.

Sedan traskade vi upp till vägen och ställde oss vid vägkanten för att vänta in bussen. Någon busshållplats fanns det inte där och behövdes inte heller, för här på Orkney ställer man sig bara någonstans utefter bussens färdväg och där stannar den för att plocka upp passagerarna. Likaså släpptes folk av vid sina hus och inte där det fanns en förutbestämd hållplats.

Lite blommor fanns det i diket där vi stod.

Jag kastar en sista blick över till  St Mary's innan vår buss kommer, och blir något förvånad då jag kliver på bussen och det är samma förare även denna gång som på de två andra sträckorna vi åkt i denna dag.

                                                            Föregående om Orkney

Där har ni ju redan varit.

Ja, varför sitta hemma och rulla tummarna när det finns så mycket att se ute i världen. Det damp ner ett lockande erbjudande med posten och jag och maken nappade på det och gav oss iväg.

Efter en ganska lång flygresa så började vi se målet för resan där under oss. Det ser inte så bebyggt ut men jag ser en del vackra berg.

Molnen bullar upp sig som ett lager med sockervadd, men i en glipa ser jag att det inte är ödemark där nere.

Sockervadden glesnar för en stund och ett bördigt landskap breder ut sig.

Så tätnar molnen igen och det blir bulliga vita moln; de är riktigt vackra.

Flygplanet sänker sig ner och nu är vi under molntäcket.

Här ser de ut som om de bygger ett fort, men det är nog bara ett grustag.

Vi hoppas på att få se det klassiska landmärket för den här staden, men det är täckt av moln i dag.  Men man kan ändå se hur den här staden är omsluten av berg och hur själva stadskärnan ligger som en skål nere i dalen.

Det berg jag hade hoppats på att få se vid landningen, var det här. Från sidan ser det ganska platt ut, men när man kommer upp dit så är det inte lika platt. Det berget kallas för Taffelberget, dit upp kan man åka kabinbana om man vill.

Den som inte har kikat i förväg har nog redan förstått att vi hamnat i Sydafrika och Kapstaden.

En av mina vänner sa, när jag berättade att vi skulle åka dit, men där har ni ju redan varit. Ja just därför, blev mitt svar. Det är en trevlig stad och nu kom vi ner precis innan vintern började. Lite kul med de omvända årstiderna. Hemma var det vår och här höst.

Det är den 14 april då vi hamnade här, men jag har haft lite annat för mig sedan vi kom hem så dessa bilder har fått vänta. Det här området i Kapstaden kallas för Waterfront.

Här har de ramat in Taffelberget men som sagt, så var det moln över det i dag.