Tianmen Mountain runt och glasgångvägen.

Nu ska vi åka stollift, att komma på var inga problem men hur ska jag ta mig av den sedan. Det är frågan?

Vi hinner inte många meter innan vi möter några som vinkar och ropar hallo, eftersom det är så få västerlänningar här och jag har min röda krycka så är vi lätta att känna igen för kineserna och de här damerna träffade vi på dagen innan i trappan med de många trappstegen.

Bra att de talar om att det inte var här vi skulle gå av.

De är 1,6 kilometer lång, cirka 1.400 meter hög, går man runt hela så tar det ungefär 1 ½ timme.

Vi ser även att bergen har en annan struktur här än i den andra nationalparken.

Jag oroade mig i onödan för hur jag skulle komma av stolliften, två starka män stod beredda att hjälpa till, så avstigningen gick i ett nafs. Inte så lätt annars då stolen inte stannar och med kryckor i handen. Härifrån ser vi utsiktstornet som vi var upp i förra inlägget.

Templet som vi såg från utsiktstornet.

Här blommar körsbärsträden förfullt.

På en öppen plats växer det här trädet som ser ut att bli omfamnat av en stor sten. "The Love Between Trees and Rocks". Legenden säger att det en gång levde en begåvad forskare på berget, men han misslyckades upprepade gånger med sin examen (inperial exam) och kände sig väldigt frustrerad och misslyckad.  För att uppmuntra sin man sökte hans fru efter frön till  zeklovaträd, Hon planterade dem vid en sten och efter flera år av regn och vind så började trädet oväntat att växa bredvid stenen. Forskaren lovade att försöka ta sin examen igen och nu klarade han det. Hur man säger "Growing a Zelkova" och "Passing the Imperial Exam" är det samma i Kina så fenomenet med att få trädet att växa anses vara ett gott omen.

Hur var det med att inte klättra där?

Vi fortsätter vår promenad här uppe på berget, passar på att beundra utsikten.

En del tar till helikopter för att se på berget och utsikten.

Berg

Gångvägarna som klänger sig fast utefter bergväggen är det dags för nu.

Ibland få man ducka för att komma fram.

Och ibland måste man stanna till och titta på utsikten.

Gångvägen slingrar sig fram.

Nu har vi gått så att vi är ovanför hålet i berget.

På vissa ställen där det är lite mer intressant kan det bli kö och trängsel.

Inte så konstigt för här har vi kommit fram till glasgångbron.

Här fick vi röda tossor att ha på skorna och inget förbud mot väskor, kryckor eller kameror.

Tur att vi inte behövde ta den där stegen, det såg lite väl vanskligt ut. Den såg ut att vara där som stöd för lite kablar, men någon måste ju ha klättrat där för att sätta upp den.

Modigt gäng som sitter allra längst ut mot kanten för att ta sina bilder.

Men roligast var den här lilla familjen som stod i slutet av glasgångvägen och väntade, jag såg dem på håll och trodde att det var flickan som inte vågade gå ut på glaset, men de stod och väntade på mig  bara för att den lilla flickan skulle få säga Hallo! Tydligen inte så vanligt med västerlänningar här.

.

Föregående  -  Nästa