Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.

Vildmarkståget 2023. Östersund - Vilhelmina

Vår resa med Vildmarkståget går vidare.

Vi vaknade upp till ett nypudrat Östersund, staden hade fått en rejäl dos med snö innan vi kom och i natt har det kommit lite till vilket gör att det är ganska halt ute. Bäst att gå försiktigt ner till stationen.

Vårt tåg är inte riktigt klart ännu, men vi är klara och lite spända på att få se vårt nya lok som dra oss till Vilhelmina.

Så ser det ut att vara dags för påstigning och alla drar sig mot perrongen.

Spår 3 ska vårat tåg gå på men för att komma dit måste det backa en bit och växla över till rätt spår.

Kommer det inte snart!

Jodå, här kommer vårt tåg med nytt lok för dagen, fast ett ganska gammalt lok. Det är ångloket E2 094 som är byggt 1907 som ska tjänstgöra i dag. Först backar det och vi får en fin bild av dagens skönhet.

Strax kommer det tillbaka på rätt spår.

Längst bak har vi ett diesellok från järnvägsmuseet T43 235, det är med för att vi ska ha el och värme ombord. Det skymtar lite på bild 3. Här i Östersund står även Inlandsbanans nya ellok, Elektra.

Det är många som jobbar här.

Ett ånglok måste ha erfaren lokförare och där inne i loket får man lite patina av arbetet.

Med rälsdunk och pustande ånga tuffar vi iväg på nya äventyr, första upplevelsen är att få se vad vi får för gott till fikat i dag. Smarriga havtornspraliner var det i dag.

Vi har ett stopp i Lit och Hoting. I  Hoting får vi två nya passagerare de ska förbereda vår ostprovning.

Kul att se att även stinsen är klädd i tidsenliga kläder för att matcha vårt tåg.

I Hoting finns det tid för hågade att besöka loket, jag lovar att det är inte bara lilla Wille som ville in där.

Kön var lång, mest herrar.

Det går åt mycket kol för att driva ett ånglok, eldaren  fick skotta rejält. Det går åt 200 kg kol/mil.

I Hoting finns det ett gammalt lok som står som prydnad.

I Sikås bor det visst en man som gillar att visa upp sig tämligen lättklädd, i dag tyckte han nog att det var för kallt att var ute i bara mässingen.

Vi ser att ånglok väcker intresse, många är ute och fotograferar utefter vägen och till och med hundar verkar gilla tåg.

Nu är det dags för ostprovning. Ida och Johan från Norråker har kommit ombord med massor av tallrikar med ost. Ida berättar för oss om alla ostar och hur de tillagats.

Vi får prova vit fårost från Rafsjögårdens Gårdsmejeri, Fagerhamns ost på obehandlad komjölk från Hillsands Getgård och Hilsands Blå, till det ett kex med västerbottensost i från Neom Fjellä. Goda alla tre.

Omtänksamheten på det här tåget är väldigt stor, har man en junior ombord som inte uppskattar vin och ost så ser de till att han får en egen bricka att provsmaka, en som är mer i juniormodell.

Ånglok behöver vatten så när det är dags för påfyllning stannar vi vid en älv för påfyllning. Personalen pulsar ut i snön för att se var det är bäst att komma ner till vattnet.

På andra sidan tåget där fanns det gott om vatten. 

Ner med slangar och pump.

Nu börjar vi spana efter ren, vi spanar och spanar. Mycket spår efter ren och andra djur men ingen ren, kanske vi får syn på några i morgon.

Men lite fågel såg vi.

Så småningom kom vi fram till Vilhelmina, men först måste vi bestämma om vi ville ha röding eller oxkind till middag. Hekie tar upp beställning. Lätt val för mig.

Middagen blir på Bergmans Fisk & Vilt, där snöade det.

Den middagen var utsökt, jag hade valt röding fiskad i Malgomaj, gott var bara förnamnet.

En smarrig dessert fullbordade kvällen.

Wille gillar inte fisk så han valde oxkind, den var inte så god så när personalen såg att han inte ätit serverades han en hamburgare istället. Den försvann i ett nafs. God var hans bedömning.

Kan man ha det så mycket bättre på en tågresa, jag tror inte det.

Det var dag två på vår resa med Vildmarkståget. 

I morgon ska vi se lite av Vilhelmina och sedan tuffa vidare mot nya spännande mål.

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Frukost och Konstvägen.

Ingen trängsel i frukostmatsalen precis, vi avnjuter vår sista frukost på Borgagården och njuter även av utsikten en sista gång innan det är dags att dra vidare.

Stannar till vid Hotell Borgafjäll för att se huset som Ralph Erskine ritat, hade hört att man skulle kunna åka skidor från taket och det ser nog ut att kunna fungera.  Det huset lär ha liknats vid slagskepp, flygplan eller en kraschad postbuss.

Sedan åker vi Konstvägen mot Dorotea men det enda konstverk som vi upptäcker på den sträckan är "Himmelmöte". Det ser ut som ett jättestort fågelägg med en dörr i. Kliver man in står man omsluten av blått och kan blicka upp mot en förhoppningsvis blå himmel. Ett otroligt eko är det där inne.

På väg ner mot mer bebyggda trakter får man inte missa att besöka Jettes gårdsmejeri i Högland och köpa lite god ost.

I Dorotea regnade det och eftersom vi inte är några husvagnsmänniskor så hoppade vi över att besöka Husvagnsmuseet,  men i Vilhelmina sken solen igen och där tittade vi på kyrkstaden.

Även om vi sedan drog oss in mot fjällvärlden igen så var det inte helt folktomt, i en bäck som mynnar ut i sjön Malgomaj träffade vi på Näcken. Där satt han i godan ro och spelade sin förföriska musik. Det var nästan så det spratt till en benen och att vi dansade ner till honom.

Färden fortsatte på grusvägar längre och längre in i fjällvärlden.

I Grytsjö finns det en gammal Skvaltkvarn från nybyggartiden, där hålls det årligen en kvarndag en söndag i juli, tyvärr så var det inte den dagen vi var där.

Dagens mål på vår resa var Saxnäs och på vägen dit passerar man ett mycket vackert vattenfall som kallas för Trappstegsfallet.

Inte så konstigt att det kallas för just Trappstegsfallet eftersom det verkligen ser ut som trappsteg.

Till slut så når vi vårt mål för dagen, Saxnäsgården. En enorm betongkoloss som byggts vid den vackra Kultsjön. Lite obegripligt att man byggt ett så fult hus i den vackra omgivningen.