Stopp - stanna!

Vi kommer åkandes på en liten avsides väg i Hälsingland när jag plötsligt håller på och skrämma slag på min man då jag ropar att han måste stanna. Det jag fått syn på som jag tycker är så vackert, är en liten bit av vår svenska natur, så vackert att jag vill ha en bild som minne.

Först ett gult solmoget sädesfält sedan en brun åker där bonden kör omkring med sin traktor (häst skulle ha varit optimalt, men han är en modern bonde) bakom det den blå sjön och där bakom blånande berg. Verkligheten var förstås mycket vackrare än vad det blev på bild men förstora gärna.

Visst är Sverige fantastiskt.

Världsarv och Hälsingegårdar.

Eftersom vi är i Hällsingland så kan det vara en bra sak att passa på att titta på några Häsingegårdar, extra aktuellt eftesom flera har blivit utnämnda till världsarv dessutom. Hela sju stycken till och med. Den som ligger allra närmast där vi bor är Kristoffers i Stene, men jag tror att vi blev lite lurade av skyltarna som skulle visa vägen för den här första gården vi stannade till vid heter Stenegården och är visserligen en Häsingegård men jag tror inte att det är den som blivit världsarv. Men den var fin den också.

Eftersom vi trodde att det var Kristofers i Stene så letade vi inte vidare. Flera av de Hälsingegårdar som nu blivit världsarv får man inte gå in i eftersom det är privata boningar och de andra som vi såg hade sådana besökstider som inte passade oss, så därför blev det utvändiga bilder.

Nästa gård är en Hälsingegård men inget världsarv men en väldigt fin gård.

Den fyrbyggda gården har byggnader som uppförts från mitten av 1700-talet till sekelskiftet 1800. Den var i drift fram till 1922 då Jonas, som var den siste bonden där, avled. Han hade inte förändrat något under sin tid utan lät allt förbli ”som det var förr”, och på Karls kom tiden att stå stilla. Han hade inga arvingar. Gården som var ganska förfallen köptes senare upp av  hembygdsrörelsen och gjordes  om till hembygdsmuseum och visningsgård och började kallas för Karlsgården.

Inte så långt ifrån Karlsgården hittade vi Lörängs linskäkt. Den är från 1700-talet. Då fanns där slipverk, granrishack och linstamp. Som så ofta är vanligt var det inte öppet när vi kom dit och vi hade nog inte sett den heller om vi inte följt en liten skylt som sa "Linskäkt" och undrat vad det var för något. Jag hade gärna traskat omkring lite där och fått lite närbilder och andra vinklar, dessutom var det en fin stenbro där också. Men det får bli en annan gång då jag kan gå utan att behöva stöd av mina kryckor.

Nästa Hälsingegård som vi såg var Gästivars i Vallsta. Där var det fullt med folk i trädgåren men inte öppet ännu. Gästivars är en av de sju som ingår i världsarvet. Under sommarmånaderna finns här en hemslöjdsbutik och även utställningar, vilka jag gärna hade besökt om vi inte varit där för tidigt. Det lönar sig inte alltid att vara morgonpigg.

Sågen i Norrby såg inte så fräsch ut.

Men Jon-Lars i Långhed, (Alfta) var desto finare. Den är privatägd men man är välkommen att titta på den från grinden. Den har 17 rum och visst är den imponerande. Det unika med Hälsingegårdarna är just storleken, ingen stans i världen finns det en sådan koncentration av gårdar med stora byggnader som i Hälsingland. Många är byggda på 1800-talet och kunde man bygga stort så gjorde man det också.

Överstycket över de båda ytterdörrarna på brokvisten är väldigt vackert. Att den här gården har två ytterdörrar beror på att huset byggdes åt två bröder med två identiskt lika delar med en gemensam storstuga, för dans och fest.

Den sista i raden av de som vi tittade är Pallars även den i Långed och  inte så långt ifrån Jon-Lars, den är också privatägd. Jag har läst om gården och även sett bilder på de vackra målningarna inne i husen. Men tyvärr så vill de att man stannar utanför staketet så på min bild syns inte de vackra förstukvistarna som husen här är rikt utrustade med.

Det finns ungefär 1.000 hälsingegårdar och många är också öppna för besök och i vissa kan man även övernatta.

Även min fars släkt hade en Hälsingegård, men tyvärr så brann den ner 1925. Därför vet vi att den här bilden togs före 1925 men jag vet inte vika som är med på bilden. Inte ens min släktforskande tremänning (som jag fått bilden av) har lyckats lista ut vilka de är.

Visst såg vi en hel del annat på den här rundturen också men det kommer i ett annat inlägg.