Möss och elefanter.

I förra blogginlägget hade vi kommit till Uttersberg. Även om man skulle kunna tro att det finns rikligt med utter här så har inte platsen fått sitt namn efter dessa utan det är en bruksägare på 1600-talet som hette Utterclou som namngett platsen. Han tyckte det var en bra plats för järnframställning och här fanns ett järnbruk fram till strax efter första världskriget. 

Kvar från den tiden finns herrgården och i parken där ett galleri, Galleri Astley. Vi nöjde oss med att promenera i utomhusdelen och njuta av det fina vädret.

Här blommar det fint, tror att det här är någon sorts kaprifol.

Där i parken finns det en hel del att titta på konst och konstig konst också. Den här trodde jag var något annat än konstverk, tur den hade en skylt som berättade att den hette Outflow.

Flera djurfigurer vilade sig här i parken.

Ryktet som säger att elefanter är rädda för möss går tillbaka till den romerske författaren Plinius den äldre. I hans verk ”Naturalis historia”, i vilket han samlade mycket av grekernas och romarnas naturkunskap, finns ett långt avsnitt om elefanter. Där står bland annat att elefanter inte tål möss och råttor och inte heller rör foder, som dessa djur varit nära.  Fast det är tydligen inte sant. Biologer i djurparker bekräftar också att elefanter på intet sätt är rädda för möss.

Vet inte om det är den myten som gjort att det sitter en liten mus på elefantens rygg, eller om det bara är någon som glömt den där. Lite gulligt var det ändå.

Det fanns också en ljudinstallation om träd, men antingen räckte inte min hörsel till för den eller så var den inte igång då vi var där.

Den här hör inte till konsten i parken men är fin ändå, en likadan stod vid min pappas affär när jag var liten.

Färden gick vidare och vi hamnade i Stråssa, här finns det minnen som vitnar om den stora gruvepoken i Bergslagen.  Tiden och naturen gör nu sitt bästa med att återta byggnaderna.

Här hade jag velat vara lite modigare och inte så laglydig och trotsa avspärrningar, skyltar och plank och fått gå runt mer, men är inte så modig. Det här huset lockade lite extra.

Ett högt plank och rejäla lås spärrade så att man inte kom nära. Inte ens om jag står på tå så kommer jag över planket.

Men i ett plank hade någon sågat upp en liten, liten lucka precis lagom stor för att sticka in kameran. Ser ut som om någon bott där innanför.

Tre sjöars väg.

 Om man är bilturist i Nora så kan jag rekommendera en tur på "Tre sjöars väg". En liten tur på ca. 3 mil. Den första sjön är Norasjön och den hade jag med i ett tidigare blogginlägg. Eftersom vi nu redan var i Nora startade vi också turen där. Sträckan är utmärkt med brunvita skyltar med en blomma på Och det är en naturskön väg.

Den första sjön som vi kommer till efter Nora är Fåsjön.

Det här är mangårdsbyggnaden i Siggebohyttans bergsmansgård. Eftersom vi tycker om att vara ganska tidigt i farten så är det förstås inte öppet men titta utvändigt går också bra. Siggebohyttans bergsmansgård är från slutet av 1700-talet byggd av den förmögne bergsmannen Anders Olsson. Han var rik och ville förmodligen visa det genom att bygga en gård så mycket större än de övriga bergsmansgårdar i området. Han lär ha varit en något egensinnig man och gick under namnet "Kejsar- Anders".

På taket finns krönta järnskorstenar.

Det här är stallet.

Kan det här vara bergsmannen Anders Olsson med hustru?

Här har vi kommit till den tredje sjön som är Usken.

Vacker väg men eftersom den inte var så lång hamnade vi i Lindesberg som också ligger vid en sjö. Lindesjön.

Där i Lindesberg hände det inte mycket.

Verkar som alla hade åkt på auktion i Nora.

Hit kan man åka tåg. I dag hade nog de flesta åkt härifrån.