Tuol Sleng

 Känsliga tittare varnas! Tycker du att det är jobbigt med massmord, misshandel, tortyr och ren ondska. Skrolla då inte ner i det här inlägget utan klick dig bara bort från det. Själv kände jag rysningar utefter ryggraden och en stor sorgsenhet då jag gick igenom dessa bilder. Har så svårt att förstå att det finns sådan ondska.

Vi ska nu till den förra gymnasieskolan Tuol Sleng i Phnom Penh. Fram till 1975 var det en vanlig skola, men sedan gjordes den om till ett fängelse och tortyrplats. Vad som hände det året var att en fransklärare vid namn Saloth Sar tog över makten. Han tog sig namnet Pol Pot som soldatnamn och det är under det namnet han är känd.

Pol Pot hade en extrem idé om att det inte skulle finnas några städer, samhällsklasser skulle utplånas, inga kontakter med omvärlden skulle få förekomma, ingen avanserad teknik och inga pengar skulle få finnas. Skolor stängdes, sjukhus stängdes, pengar avskaffades, etniska minoriteter förbjöds att tala sina egna språk, stadsbor förflyttades till landsbygden. På ungefär en dag tömde han hela Phnom Penh på dess befolkning. De flesta hamnade här. Det här är skolan Tuol Sleng. Röda khmererna döpte om den till "Security Prison 21" (S-21) "

Vet inte om det var en bra skola men på översta våningen i ett av husen kunde man se att det faktiskt varit en skola en gång i tiden.

Redan när man kommer till området med skolan ser man att det inte är någon trevlig plats. Taggtråd och plank omgärdar skolområdet.

Läser man förhållningsreglerna ser man dessutom att det var väldigt tufft här.

Tittar man in i det som tidigare var skolsalar, får man en liten aning om hur det var här då det var fängelse. Fast då var det inte bara en säng utan de stod tätt. Lägg där till en tryckande värme. Den lilla lådan är till för att uträtta fångarnas behov i.

Bilder på hur det såg, ut när befriarna kom, finns uppsatta i salarna.

Det var med tunga steg man gick runt och tittade. Ville först inte fotografera, men tänkte att den här ondskan inte får tigas ihjäl och inte glömmas bort. Förhoppningsvis så att det inte upprepas. Fast den önskan förmodar jag inte blir uppfylld.

Utanför finns det 14 gravar. Det är de offer man hittade här då befrielsearmén kom 1979.

Vid sidan om dessa gravar står det en ställning där skolans elever hade gymnastiska övningar. Där hängdes fångarna med huvudet nedåt. De fick hänga där tills de förlorade medvetandet. Då doppades huvudet ner i tunnorna, som står inunder, de var fyllda med illaluktande smutsig vätska, som var avsett till gödsel för åkrarna. Då fick fången tillbaka medvetandet och förhöret kunde fortsätta.

Vi gick vidare till nästa hus där mängder av bilder var uppsatta. Vid ankomsten till fängelset blev fångarna först fotograferade och tvingades att berätta om hela sitt liv ända från barndommen.

Förstora gärna och titta på de här bilderna, det här är bara en bråkdel av alla dessa människor som torterades och miste livet här.

Jag tycker att man verkligen ser hur skräcken lyser ur ögonen på mannen emed nummer 404.

Även kvinnor och barn fängslades.

Nästa hus som vi gick in och tittade i visade hur fångarna bodde, eller snarare förvarades.

De fångar som bodde i stora celler var fastkedjade i långa järnstänger. Fångarna sov på golvet utan mattor eller filtar. De var förbjudna att prata med varandra.

I de mindre cellerna var fångarna fastkedjade i golvet eller väggen.

Rad efter rad med små trånga celler.

 Dagen i fängelset började klockan halv fem med inspektion. Vakterna kontrollerade att bojorna satt ordentligt fast och att fångarna inte hade några föremål som de kunde begå självmord med.

Fångarna fick fyra små skedar risgröt och vattning soppa tillagad på löv, två gånger om dagen.

Tog någon driksvatten utan att först fråga vakterna om lov resulterade det i kraftig misshandel.

 Fångarna spolade av med vatten var fjärde dag.

Det var inte svårt att hålla sig för skratt när man gick omkring här, så egentligen kändes den här skylten väldigt överflödig.

De här två männen hade överlevt fångenskapen och satt och signerade och sålde böcker om sina upplevelser.

Tortyren och misshandeln för att få fångarna att erkänna det de var anklagde för hade inga gränser och den var så grymm att det är svårt att fatta och förstå. Det var inte svårt att få de anklagade att bekänna olika brott under sådana förhållanden. De som trots allt överlevde misshandeln här fördes sedan till Choeung Ek, mer känt som The Killing Fields,  för avrättning. Dit ska vi sedan.