Tjapukai, där Australien börjar

Ytterligare en innehållsrik dag går mot sitt slut. Först har vi åkt guldgrävartåg till Kuranda, sedan linbana över regnskogen och nu ska vi få lära oss om aboriginernas historia.

Efter en god lunch med traditionell aboriginsk mat,  ska vi få se ett skådespel om Tjapukaifolkets andliga och traditionella övertygelse om hur Australien och människan skapades. Vi sitter i ett runt rum där levande skådespelare interagerar med gigantiska hologram. En fantastisk föreställning på tjapukaispråket som inte fick störas med fotografering.

Efter det får vi en till föreställning med dans musik.

Den här dansen liknar hur emun spatserar omkring.

Intresant att se hur de i danserna kundd återspegla olika djur.

Kan man göra upp eld med bara två pinnar? Det kanske fungerar. 

Ingen rök utan eld, säg det...

...och det stämmer ju också. Det gick ju bra att göra upp eld med pinnar.

I ån som vi går över simmar några barramundi, den goda fisken vi ätit vid flera måltider här.

Efter föreställningen ska vi få testa att kasta med kastspjut. Först en demonstration om hur det går till.

Sedan är det vår tur att prova.

-Hur var det nu man skulle hålla.

Och så iväg med spjutet.

Dags att kasta bumerang. -Rikta den ditåt.

-Ta sats...

...och så iväg. Gick ju bra det där.

Vår guide heter Vinden och han berättar om aboriginernas vapen, mat och musikinstrument.

Han är även duktig på att spela didgeridoo.  En "äkta" didgeridoo ska vara urholkad av termiter. Didgeridoon spelas genom läppvibrationer i en låg bordunton (brumbas), som man sedan utökar med ljud man gör med stämbanden eller tungan. När man spelar didgeridoo ska man helst använda sig av cirkulationsandning, andas in samtidigt som man andas ut.

_____________________________________________________________

Kuranda och en tur ovanför regnskogen.

Kuranda är känt som byn i regnskogen och har lockat till sig besökare, främst för att beundra de mäktiga Baronfallen. Fast i dag var de inte så mäktiga. Även många hantverkare lockades till den här platsen för dess skönhets skull och här finns nu en liten hantverksby.

Många butiker har samlats här och bland det vanliga souvenirvarorna finns en hel del konsthantverk.

Den här guldsmedsbutiken hade en lite annorlunda utgång.

Vi promenerade runt lite och träffade på den här lilla killen som hade med sig sitt husdjur. Han berättade vad det var för sorts orm, men det har jag glömt. ;)

Här finns även ett litet baptistkapell.

Satte mig där en stund, skönt med lite tystnad och stillhet.

Det fanns en hel del fåglar här också. En Australisk fikonfågel.

En dubbelögd fikonpapegoja hoppade runt i trädet bredvid där vi hade slagit oss ner för att få en god fruktsmoothies, de serverade underbara sådana här i Kuranda.

Den mumsade glatt i sig från trädets frukter.

Dags att dra sig ner till linbanestationen.

Den är 7,5 km lång och går över McAlister Range och Barron Gorge National Park. Den här linbanan byggdes utan att förstöra naturen. Före byggandet undersöktes platsen för att säkerställa att utrotningshotade och sällsynta arter inte skulle påverkas. Den övre jorden och lövskrädet samlades in och återinfördes när konstruktionen var färdig. Växtplanter som avlägsnades under byggandet omplantades på sina ursprungliga platser.

Arbetarna måste sterilisera utrustning och skor innan de kom till byggplatserna. Ryska Kamov-helikoptrar användes i stor utsträckning för att bära utrustning, material och cement till tornplatser och regnskogsstationer. Helikoptrar transporterade 900 ton stål, cement och byggmaterial bara till Barron Falls Stationen. Eftersom inga vägar byggdes under byggandet gick arbetarna varje dag till tornplatserna med sin utrustning.

Vi glider iväg över Barron River.

Och våra korgar hänger några meter över regnskogens trädtoppar.

Mäktigt att sitta här och titta ner på trädtopparna medan vi sakta glider fram.

Där har vi Baron Falls som vi såg vid tågstoppet.

Här uppifrån ser man hur träden liksom klättrar på varandra för att komma upp till ljuset.

Lite svårt att få med det hisnade djupet på bild, men lite kittlade det i magen då man kikade ner.

Svårt att se ända ner till marken i den täta vegetationen.

Vid Red Peak Station kliver vi av för att gå runt och se på växtligheten. Vill man, så  finns här guider som visar runt berättar och svarar på frågor.

Men vi hade vår egen Magnus som berättade med inlevelse om vad vi såg.

Fin utsikt över området.

Ormbunkar som växer ovanpå träden.

Träd som tar hjälp av varandra för att klättra uppåt.

En liten bagge träffade vi på också.

Nu är vi snart nere i Smithfield.

Där ute är Stora barriärrevet.

Här i Smithfield kan man åka vattenskidor på en kabeldriven bana.

Det hade kanske varit kul att testa men vi ska få lunch och veta mer om hur det var där Australien började.