Ushuaia - Tierra del Fuego

Kikar ut över kajen och ser att längst bort ligger Kapten Chlebnikov, ett fartyg som jag gärna skulle ha velat flytta över till, för jag vet att det är till Snow Hill och kejsarpingvinerna den ska iväg. Tyvärr så lyckades jag inte komma iväg på den resan innan den lades ner, isbrytarna tjänade mer på att bryta is till oljeletarna uppe Arktis.

Vårt bagage lastas iland och snart får vi följa efter Adam nedför landgången och få passen stämplade och komma in i Argentina.

Eftersom vi har några timmar på oss innan flyget går till Buenos Aires, så passar vi på att ta en liten rundtur i Tierra del Fuego som Eldslandets nationalpark heter. Den är 630 kvadratkilometer stor så vi hinner bara se en liten, liten del av den.

Här har vi världens sydligaste postkontor, fast det måste väl vara det sydligaste på fastlandet. Det som jag såg i Grytviken borde ligga betydligt mer söderut. Om någon undrar varför det är kö in så var det några som ville posta vykort från denna sydlig utpost ...

...och om du var riktigt snäll så kunde du få en så här fin stämpel i passet.

Gullig brevbärare de har här.

Längre ut än så här fick man inte gå ut på bryggan för att beskåda Beaglekanalen men det gjorde inget för här var ingen sugen på att bada och kondoren som flög förbi såg vi ändå.

En magellanräv smög förbi.

En ibis visade sig en kort stund.

Den här märkliga frukten kallas för indian bred.

Och det här är falsk mistel.

På vissa utvalda ställen hade gångvägar i trä byggts för att spara på naturen och att folk skulle få komma fram och beskåda utsikten.

Den var väl värd att beskådas.

Det var inte alla som kunde läsa och hoppade runt helt obekymmrat på gräset.

För att förstå den här skylten behöver man inte kunna läsa.

Vi avslutade rundturen på en restaurang med utsikt ut över Ushuaia, ser att vår Professor Multanovskiy ligger kvar och väntar på nya passagerare som ska ut på äventyr.

Ombord på Professorn satt vi vid väggfasta långbord, så när det var dags för avdukning skickade vi tallrikarna längs bordet så de hamnade längst ut och någon kunde plocka bort dem lättare. Vid lunchen på utflykten satt vi också vid långbord. Inte väggfasta och det här var en restaurang med servitriser, vår vana trogen så gjorde vi likadant som på båten och skickade tallrikarna till ena änden av bordet. Därav de glada minerna här och den något snopna och lite generade servitrisen.