Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.

Road trip north

Varför inte ta och göra en bilsemester på vintern, tänkte vi. Har man precis avslutat alla sina jobbuppdrag och blivit pensionär på riktigt så är det väl värt att fira med en "Road trip". Sagt och gjort, in med lite varma kläder i bilen och likaså fotoutrustningen och så iväg. Bara åika och se vart det bär hän.

Första stoppet på vägen norrut blev vid flottbron i Gagnef.

Nästa bensträckare blev Tällberg. Högst upp i Tällberg har konstnären Gustaf Ankarcrona skapat en hembygdsgård som kallas för Holen. 

Husen här är hämtade från olika byar i Leksand.

Nere i själva byn står julgranen fortfarande klädd. Stora fina kulor är det i den. Den lutade lite men var fin ändå.

Inte nog med att de har en telefonkiosk, vilket inte är så vanligt nu för tiden, den var fint målad också.

Sedan hamnade vi i Rättvik och trotsade de isiga vindarna och halkiga underlaget och gick en sväng ut på Långbryggan.

Det var fler som inte skydde lite kalla vindar. En del susade fram med eleganta svängar.

Andra behövde lite mer stöd i tillvaron och tog sig fram på isen lite mer staplande.

Vid dagens slutmål rustades det för fullt för Vasaloppet.

Efter middagen i ett otroligt lugnt Mora hälsade vi på Zorn.

Innan det var dags att dra sig tillbaka på Mora Hotell.

God Natt!

Mot Sverige.

Bland det första vi stöter på när vi startar vår färd mot Sverige är en skog av älghorn.

Inte vilka älghorn som helst utan dessa är färgglada och mönstrade. Det finns ingen förklaring till varför de är där och vem som satt upp dem.

Då, när jag står där mitt i vägen och försöker få bilder på dessa märkliga horn är det någon som tutar, det låter som om det vore  bakom ryggen på mig. Jag hoppar högt och tror att det är en bil som kommer. Vet inte om lokföraren såg mig och ville skämta eller om de bara alltid tutar där .

Tåget försvinner och jag återgår till hornen.

Inte så mycket snö i de här trakterna runt Rendalen, men mäktigt landskap är det ändå.

Fanns tydlig väg här även på 1800-talet.

Återigen träffar vi på Pilgrimsleden och här finns det en gammal sten med en inskription på som det finns flera teorier om vad den betyder, Det är ett M och ett L som sitter ihop. Den ena tolkningen är att ML står för årtalet 1050 och den andra teorin är att det står för "Midleidis" alltså att man var havlvägs mellan Oslo och Nidaros.

Vad Åkre vel står för vet jag inte men gissar på att det är något åt God tur.

Vi träffade inte på några pilgrimmer, men en man i diket fanns det där.

En skolebolle får man ju inte missa att äta då man är i Norge och vi hade ännu inte gjort det, det måste åtgärdas innan vi lämnar Norge. Vi hittade inga skoleboller i den butik vi var in i men väl ett skolebröd. Det gick lika bra det och vi delade på ett bröd.

Bland det sista vi ser i Norge är en hyllad idrottsman, det är Oddbjörn Hagen, ingen som jag kommer ihåg och det är inte så konstigt eftersom han var aktiv på 30-talet. VM-medaljör och tog guld i OS 1936.

Råttfällebindning hade man då, minns att min far hade sådana.

Lämnar Norge, kommer ihåg från barndomens resor hur svårt far hade med att komma ihåg att nu var det vänstertrafik igen.

Det första vi möter i Sverige är en Svensk tiger, mitt i skogen.

Förresten var det två som tiger, en på var sida om vägen.

Och ett troll, men så är vi ju mitt ute i skogen också.

Ristafallet och lite Åre.

Vi lämnade Glösa och historiens vingslag och fortsatte vår färd mot Åre.

På vägen mot Åre så passerar man en skylt som berättar att här finns Ristafallet. Har varit där på sensommaren och antog att nu i maj så borde det vara rikligt med vatten där. Visst var det så, det strömmande rejält och gjorde skäl för att kallas ett av Sveriges största fall. Beror väl på hur man räknar när man kallar vattenfallen för störst, om det är högst eller bredast eller antal liter vatten som rinner där, Ristafallet är i alla fall 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter, flödet är mellan 100 och 400 m³/s, beroende på årstid. Antar att så här på försommaren är den högre siffran som gäller.

Inte lätt att ta på lång slutartid på fri hand, stativet låg kvar i bilen och jag var för lat för att gå och hämta det men det funkade någotsånär ändå. Sonen som gått en nivå längre ner fick bli modell (helt ovetande, han står hellre bakom kameran än framför) och visa fallets storhet.

När Tage Danielsson letade efter miljöer till inspelningen av Ronja Rövardotter  valde han Ristafallet.

Vi går en bit utefter S:t Olavsleden för att se fallet på lite håll. Här nere filmades även sekvenserna där Ronja och Birk flyter nedströms hållande i en björk.

När vi är så nära Åre så måste vi också åka upp till Copperhill och titta, det är fin utsikt där uppifrån.

En hel del snö kvar på bergen runt omkring.

Men tussilagon blommar för fullt i backarna.

Vår rundtur fortsätter och vi hittar fler historiska platser.

Här är vi närheten av Mörsil där slöts vapenstilleståndet mellan norska och svenska trupper år 1809.

En liten bit längre bort finns en till minnessten och det var tydligen där som avtalet sedan undertecknades av general von Döbeln och kapten von Krogh, de hade en soldats ryggtavla som skrivunderlägg. Intressant är att stridigheterna avslutades utan att en enda kula avlossades. Tänk om alla krig och stridigheter kunde avslutas så fridfullt. 

För den historieintresserade finns det en hel del information att läsa på den här tavlan.

Landskapet är mycket vackert här, men lite tråkigt med dessa "föryngringsytor" som bildar stora sår i markerna.

Har vi kört fel? Nej, det finns tydligen ett Frankrike även här i Jämtland.

Stora Sundby

På vår lilla rundtur en solig dag i mars kom vi fram till ett riktigt sagoslott. Ett helt otroligt slott med massor av tinnar och torn. På gräsmattan framför slottet betade en flock gäss, solen sken och vattnet i Hjälmaren glittrade. Vi hade kommit till Stora Sundby.

Slottet är privatägt men man får gå in i parken för den blygsamma summan av 20 kr. Redan på 1300-talet fanns det en försvarsborg här. Det här slottet  fick sin nuvarande form 1848 med de fyra tornen som symboliserar de fyra årstiderna. Det finns också tolv lite mindre torn, ett för varje månad på året och symbolerna slutar inte där för i slottet finns det 52 rum. Ett rum för varje vecka och dessutom så skulle nog en fönsterputsare ha ett heltidsjobb här med de 365 fönstren.

Den här byggnaden gissar jag på att det var någon form av växthus eller orangeri tidigare. Nu såg det lite förfallet ut.

Här fanns det mycket att gå runt och titta på men jag sparade på stegen och tar det någon annan gång då det blivit mer sommar och blommor och växtlighet som kommit igång mer.  Det lilla jag såg och läste om stället lockar till fler besök. Då ska jag nog promenera till Finkholmen och se om Spökhunden är där.

Vår färd fortsatte och vi kom inte så väldigt lång innan vi upptäckte ytterligare en Sevärdhet. Sorby borg det är resterna efter en Fornborg som troligtvis är från järnåldern. Eftersom de gamla borgarna var försvarsanläggningar så var de oftast placerade på höga platser där man kunde utnyttja stup och andra branter för avspärrning. Den här borgen var inget undantag så det blev ett välkommet avbrott i bilåkandet och lite fotträning i ojämn terräng.

Uppe på kullen fanns det rester efter flera sammanbundna stenmurar som bildade tre koncentriska cirklar. På den tiden var det nog vatten mycket närmare kullen och borgen och forskarna tror att den här borgen var en "tillflyktsborg"

Fascinerande att se att dessa murar som byggdes för så länge sedan fortfarande finns kvar, även tanken på dessa människor som slet och släpade med detta bygge var just här. Undrar vad som finns kvar efter oss efter så lång tid!!!

Så här tror "de lärde" att det såg ut på den tiden.