8. Stormarnas udde.

Vår utfärd går vidare och på väg mot Godahoppsudden träffar vi på några strutsar, måste erkänna att det är lite ovant att se dem med havet som bakgrund. Honan är lite brungrå till färgen.

Hanen är svart och vit. Jag hade tidigare hört historien om hur strutsen stoppar huvudet i sanden och då tror de att de inte syns, men jag visste inte att de var så nyfikna av sig att de även kikade upp ur sanden.

Målet nu är Godahoppsudden. År 1487 lämnade Bartolomeus Dias Lisabon med tre skepp och seglade iväg. Kan anta att de kände sig ganska stolta då de passerade den stenpelare som rests på den sydligaste platsen dit portugiser tidigare lyckats ta sig, de fortsatte sin färd söderut och det bar sig inte bättre än att de hamnade i en fruktansvärd storm som blåste dem söderut i 13 dagar. När stormen mojnat styrde Dias kosan österut för att vad han trodde nå Afrikas västkust, men inget land dök upp utan bara tomma havet, då styrde han norrut och nådde Bahia de Vaquieros, som ligger ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden. De hade förstås inga sjökort och Dias visste inte att han rundat udden. Efter vissa incidenter med befolkningen så började besättningen tröttna och vägrade att vara med på Dias tankar på att fortsätta färden för att nå till Indien. De övertalade Dias att återvända till Portugal. På återvägen upptäckte Dias udden och döpte den till "Stormarnas udde" efter de stormar han råkat ut för. De återvände i alla fall till Portugal och berättade för den portugisiske kungen vad de upptäckt. Kungen tyckte att Stormarnas udde inte var något bra namn och beslutade att döpa den till Godahoppsudden eftersom det nu fanns gott hopp om att hitta vägen till Indien.

Så här såg udden ut då vi var där, ser inte så stormigt ut den här soliga dagen.

Men jag kan föreställa mig hur det är en riktigt blåsig dag, med tanke på hur det en stilla dag, ser ut på skäret där skarvarna håller till.

Vågorna slog ganska så högt även i dag.

Många rev som kan ställa till problem, ser det också ut att finnas.

Alla ville fotografera sig vid skylten för att bevisa att de verkligen varit här. Jag stod länge och väntade att det skulle bli tomt vid skylten, lyckades till slut men insåg att bilden gjorde sig nog bättre med någon människa med på den.  Själv så visste jag att jag varit där så någon bild på mig själv vid skylten avstod jag från...:)

Vid lunchpausen träffade jag på en vilande gorilla.

Kanske bara min fantasi som skenade men nog ser stenbumligen ut som en gorilla som ligger där och beskådar omgivningen.