Tecken av kärlek

Skrev ett blogginlägg i september om att välja väg, men det är inte alltid så lätt att följa det man bestämt sig för.

Har den senaste tiden inte känt för att fotografera och vid de tillfällen som jag ändå gjort det så har det inte blivit något bra heller. Funderade på att lägga av helt och hållet, inte göra något mer försök ens. Varför anstänga sig då det inte känns kul tyckte jag.

I morse då jag och hunden tog vår sedvanliga morgonpromenad så gick jag fortfarande och funderade på det, det var så vackert i alla träd med snö och frost men jag hade lämnat kameran hemma och tyckte nog att det var lika bra..................ända tills jag kom fram till stället som jag fotograferat som symbol för att välja väg.http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/36560.htm#comments

Jag stannade upp och undrade om det var någon som ville sända mig ett tecken eller budskap, hade inte kameran med mig men återvände på en ny hundpromenad nu på lunchen och tog en bild.

Jag kanske behåller kameran ett tag till och gör några nya försök att fotografera, behöver ju inte ha så bråttom.

Man får skratta...

...eller le lite grann i alla fall.

Tog en promenad i ett morgontidigt Stockholm, någon hade lämnat sin kaffemugg på ett med texten passande ställe tyckte jag.

"Ta för dig flicka! Räds ej morgondagen! Tag allt du vill av glädje och skratt"

Richard Le Gallienne, sa dessa visa ord.

Välja väg.

Ibland smalnar vägen, eller stigen av,  med ett rejält hinder på vägen dessutom.

Det kanske bara är så att man måste välja åt vilket håll man ska gå. Ta sitt beslut.

Återkomst

Ibland känns det som om livet tar paus, t.o.m stannar upp helt, men konstigt nog så fortsätter det ändå. Var nog bara jag som klev åt sidan ett tag. Allt annat forsatte som om ingenting hänt.

Men som tur är så finns det levande änglar och andar som håller en under armarna och hjälper en vidare, och så en dag händer det något och man ser att världen är kvar. En källa att hämta kraft ur.

Lite symboliskt med en bild på Ingmo källa.

Flödet vid denna källa är 50 liter/sekund, så mycket friskt gott vatten att stärka sig med finns det där.

Till minne av Annica!

Till min älskade dotter.

Jag kan inte dikta så jag lånade Karin Johanssons ord, de är nästan som jag känner.

Fast i dag regnar det och det känns skönt, vädret stämmer bättre överens med tomheten. Jag kan inte förstå att det här är sant, det måste vara en ond dröm.

Hoppas du kommit till en bättre värld och blivit mött av din mormor.

Lägger in Annicas sista dikt här.