Skaill House - Orkney

Efter att ha tittat på Skara Brae kan man ströva runt i landskapet eller välja att besöka Skaill House, eller varför inte välja båda delarna.

En solig promenad på stranden kan inte var fel.

Vi drar oss bort mot det stora huset, Skaill House. Namnet "Skaill" är fornnordiska för hallen och de flesta gårdar norr och söder om Bay of Skaill har nordiska namn.

Vi går in och blir välkomnade av en trevlig värdinna som även ger oss en beskrivning av huset på svenska. Först kommer vi till matsalen.

Kikar in i biblioteket.

Spännande med ett dolt utrymme i bokhyllan.

Är man barn, eller bara lite barnslig, så kan man passa på att leta vikingar. Det ska finnas sex stycken som är på rymmen. 

I lönnfacket i bokhyllan hittar jag en av rymlingarna. 

Sedan hittar jag två till, men jag vet inte vad de heter för de liknar inte någon av de på planschen.               .

Vi fortsätter till de andra rummen.

Här har vi kommit till biskopens sovrum. Sängen med sänghimmel har tillhört biskop George Graham som var biskop i S:t Magnus katedral. Fast det är inte sängen som är det intressanta i det här rummet utan Breckness privilegiebrevskåp. Enligt familjetraditionen så ska den andre lairden snidat detta skåp med sin fickkniv. Fast som det ofta är med sägner så är det inte helt sant för skåpet ska ha tillverkats redan under den första halvan av 1600-talet. Långt före den första lairdens tid.

Fast nu vill vi gå ut igen och njuta av det vackra vädret.

Det här är inte bara ett hus som man visar upp för turister utan här är en levande landsbygd också.

Skara Brae

När man är en Megarider på Orkney så gäller den biljetten även till den öppna våningsbussen som går till de mest attraktiva sevärdheterna. I dag hoppar vi på den och tänker oss ett besök på Skara Brae. Smala vägar som går genom ett vackert jordbrukslandskap för oss dit.

Skara Brae är en förhistorisk bosättning på västkusten, vid Bay of  Skaill. Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla, har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.

Vi börjar med en sväng in på museet. De här bearbetade benföremålen tros ha använts till att göra hål i läder, men kan även ha varit till för att få ut köttet i krabbskalet.

Ett halsband som någon vacker kvinna burit någon gång för mycket länge sedan..

Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.

Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna, men även på Irland har man hittat liknande klot.

Bosättningen upptäcktes genom att den kom i dagen i en svår storm. Det var den 7: e Lairden  William Graham Watt, som då bodde och härskade över egendomen Skaill House, som efter en extrem storm 1850 gick ner till stranden för att inspektera vilken skada stormen ställt till med och upptäckte då resterna av en gammal bostad. Han tillbringade sedan de närmaste åren med att gräva ut platsen. Han höll på med sin privata utgrävning i 18 år och fick fram fyra hus.

Utanför museet har det byggts upp en kopia på husen i bosättningen, där kan man gå in och få se hur det såg ut.

Men nu vill jag se hur det ser ut på riktigt.

Skara Brae ligger nu alldeles  vid havet nu, men från början låg byn inte så här nära havet.

Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål, men 1924 kom det en ny svår storm där delar av ett hus sveptes med i stormbyarna, därför beslöt man att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Den utgrävningen  avslöjade att byn och bosättningen var större än vad man tidigare trott.

Bosättningen består av åtta stenhus.

Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50-100 personer.

Fler som betraktar husen.

När utgrävningarna började i slutet av 1920-talet trodde man att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung, men senare när man kunde göra kol-14-dateringar så fick man fram att bosättningarna var från yngre stenåldern och var bebott i ungefär 600 år under intervallet 3200 och 2500 f.Kr

Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra så som de är här i Skara Brae.

Arkeologerna har lyckats pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena.

Både hus och inredning är i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.

Träffade på en kärvänlig häst här.

I stenarnas mellanrum häckade det flera fåglar.

Här ser man hur gångarna mellan husen var, nu är de öppna men då var de täckta. Man vet inte de verkliga orsakerna till att Skara Braae övergavs, men det spekuleras att familjer började röra sig bort och bilda mer enskilda gårdar i stället för att bo så här sammanfogade med gångar. En annan teori är att det var en svår storm som jagade folket på flykten.

I bakgrunden ser vi här Skaill House och efter att ha betraktat den här märkliga bosättningen så beger vi oss dit bort.

Träffar på några kaniner på vägen dit.

Om det är någon som undrar vad Kökkenmödding är för något, för det gjorde även jag och eftersom jag är nyfiken av mig så kollade jag upp det: En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista.

Nu går vi över till Skaill House.