Lite kvällsliv i Melbourne.

Vi lämnade piren ute vid S:t Kilda i förra inlägget då skymningen kom.

Det blir kväller ganska fort här, så vill man fota solnedgången får man vara på hugget.

Inne över stan så slår solen i guldkronan på Eureka Tower och den lyser nästan som en strålkastare.

Det blir mörkare och mörkare, många strosar fortfarande ut på piren. Säkert pingvinerna som drar förutom solnedgången.

Vi letar reda på vår spårvagn för att åka tillbaka in till stan.

Även nu är det mycket folk på vagnen så vi får en ståplats, testar en bild i spegeln där inne. Inte så lätt när man står krokig arm med en stolpe. Fick i alla fall en bild på mitt fotosällskap.

Foto förenar, har sagt det förut och det stämmer även i Australien. Man bli bekant med folk. Gemensamma intressen och det byttes visitkort.

Tillbaka inne i city efter diverse omvägar så ville jag förstås ha någon kvällsbild. Hade gått bättre med stativ, fast det hade jag inget med mig. Kul måne de har där under.

Sedan en avslutning på någon av alla barer och vårt dygn i Melbourne var över. I morgonbitti flyger vi vidare.

Fast här hemma breder julfriden ut sig i nutid. God Jul till alla!

96:an till S:t Kilda och den 10:de.

Det är dags att hoppa på spårvagnen för att åka ut till S:t Kilda, vi har köpt kort  för nu ska vi utanför det centrala området där gratisspårvagnarna går. Folk har slutat arbetet och det är knökfulla spårvagnar, men vi lyckas klämma oss ombord ändå. Ute vid S:t Kilda är det också mycket folk, men en väldigt avslappnad stämning. Träffar på en del fotografer också, fast den här var lite svårflörtad och koncentrerad på sitt motiv. Gick inte att få ett vettig ord ur honom, så jag drog vidare mot piren.

Där borta är piren som är målet för kvällens aktiviteter.

Här vid stranden kan man ägna sig åt många aktiviteter, många solar och badar medan andra tränar. 

Kors vad det vimlar av segel i dag, man kan ju nästan tro det är lördag.

Men nu var inget av det här ovan orsaken till att jag promt ville hit ut till S:t Kilda på kvällen, utan det är då som dvärgpingvinerna kommer hit efter att ha varit ute och fiskat.

Du som inte gillar pingviner kan bläddra förbi, för nu blir det många pingviner. Det här är den minsta av de 18 pingvinarter som finns, den väger mellan 1000-1500 gr och blir ungefär 33 cm hög. Den här lilla filuren var den första jag träffade på när jag kom längst ut på piren. Det är bara att lyssna så vet man att det är någon pingvin där. De är små men de hörs.

Vill man se många dvärgpingviner som kommer upp ur havet, den så kallade pingvinparaden så får man åka ut till Philips Island men där är det inträde och man får inte fotografera. Här till piren är det bara att traska ut och vänta på att de små pingvinerna dyker upp och fota får man göra så mycket man vill, men utan blixt. 

-Bäst att göra sig fin innan alla beundrare kommer.

-Så här ser jag ut bakifrån.

-Här har ni min polare, eller om det är frun. Svårt att veta för hanar och honor ser likadana ut.

Här sitter två till och kikar ut mellan stenarna. Visst är vi söta.

Och gulliga mot varandra.

Efter en stund så kommer en till liten pingvin in efter sin fisketur. Fisket ser ut att ha varit lyckat för den är bra rund om magen.

Har man varit ute på fiskafänge så gäller det att göra sig fin innan man träffar sin käraste.

Fast att putsa fötterna var ganska svårt, den här ramlade vid varje försök.

Var sak har sin tid fotosejouren är över, den här pingvinen måste iväg. Men först så ska det ropas på sin käraste.

Näbben är bra att ha då man ska klättra.

Se där, det fungerade att ropa, där kommer hon.

-Vänta lite, en puss först.

Det kan vara svårt att förstå hur små de här pingvinerna är med bara mått och vikt som referens. Stenbumlingarna kan ju vara gigantiska, men med den här lilla tjejen med i bild så går det lättare att se storleken på dem.

Vi säger hej då till pingvinerna och lämnar dem innan det blir för mörkt för att fotografera.

Jag är nöjd och glad för nu har jag fotograferat min tionde art av pingviner i det vilda. Vi lämnar piren för lite kvällsliv.