Murmansk, visum och hemresa.

Att resa i Ryssland är inte så lätt.  Förberedelserna för det här äventyret började redan hemma i Sverige. För att få komma till Murmansk, även om det bara rör sig om en transport från flygplatsen till hamnen, så måste du ha visum. Är man lite bekväm kan man använda sig av ett ombud, men jag tyckte att ska man iväg på en expedition till Nordpolen så borde man klara av att söka visum på egen hand.  Alla intyg om att vi hade boende ordnat och vad vi skulle göra där var fixat och översänt av Quark Expedition. Så med pass, foton och en en hel bunt papper begav jag mig iväg till ryska ambassaden. Kollade innan vilken tid de öppnade och var där strax innan, i god tid trodde jag. Där vid ambassaden var det full kö. ...Utanför. 

Det stod en bastant vakt utanför dörren och släppte in folk en eller två åt gången. Det var en lite kylig majdag och vädret slog om till kyla och regn, så där stod jag och frös i alldeles för tunn jacka...men vadå jag ska ju till Nordpolen, och tänk på hur polarfarare har frusit på väg dit, så inte ger man upp för lite kyla.

Kön bakom mig växte men kön framför verkade aldrig ta slut, men så äntligen stod jag längst fram och väntade bara på att vakten skulle öppna dörren och släppa in mig. Det var bara en halvtimme kvar av öppettider. Då kommer vakten ut och jag tror att nu är det min tur.

Då säger han; "Ni kan gå hem nu, vi stänger!"  Men HALLÅ! Här har jag stått och väntat och frusit i en och en halv timme, så här kan ni inte göra. Men det kunde de.

Nästa dag var jag där i mycket god tid och stod längst fram vid grindarna då de öppnade Och fick komma in relativt snabbt. Trots att damen som tog emot min ansökan inte riktigt förstod var jag skulle bo i Ryssland så fick jag mitt visum och eftersom det var klart att hämtas ut den 6 juni, då allt annat förutom ryska ambassaden var stängt så var det ingen kö då.

Jag fick mitt visum.

Vid ansökan om visum bör man vara noga så att man ansöker rätt visum, så att man inte gör som de två i vår grupp som kom från Brasilien. När de kom till Helsingfors några dagar före avresan till Murmansk, tyckte de att det kunde vara trevligt att ta en tripp över till St. Petersburg eftersom de nu var så nära.

 Visum hade de ju redan. Tyvärr hade de inte tänkt på att ansöka om dubbelt visa, så när de kom till Murmansk var deras visa redan utnyttjat.  Jag behöver väl inte säga att det var två mycket ledsna personer som fick resa tillbaka med vändande plan till Helsingfors. Ryssarna släppte inte in dem.

Mycket text och lite bilder, inte min stil men av förklarliga skäl har jag inga bilder på det här. Vissa ställen får man inte fotografera på. På flygplanet till Murmansk fick vi en blankett och uppgifter om att fylla i den mycket noggrant med allt vi hade med oss i bl.a kamerautrustning. Jag satt och plitade ner allt mycket noga eftersom det skulle vara viktigt att allt var antecknat för att utresan sedan skulle gå så smidigt som möjligt. Ingen berättade att det skulle vara i två exemplar dessutom. Det fick vi veta vid tullgenomgången, så det var bara att plita ner en till lista. Allt skulle antecknas. Sedan stämplades det på alla papper. Filmtemets utrustning fotograferade de dessutom av, alla firmamärken på kameran också. Viktigt var också att spara det stämplade pappret med förteckningen.

Sedan släpptes vi igenom med stämplar både på förteckning och i pass.

Vi fick en liten kort rundtur med bussen Sputnik.

Murmansk såg ungefär lika trist ut som vädret var den dagen. Vi fick se det som ryssarna ansåg viktigast. En 30 meter hög staty av den "okände soldaten". Ett minnesmärke över de som stupade i "De stora patriotiska krigen". Här brinner en evig eld.

Men allt det där var för två veckor sedan och nu är hela äventyret avklarat och vi har bara själva resan åter till Helsingfors kvar. Kanske inte bara eftersom det gäller att ha sitt pass och förteckning redo. Först lite väntan innan vi fick komma till inchekning och passkontroll.

Undrar så varför alla dessa papper skulle fyllas i och varför det var så noga med att ha dem kvar. Vid säkerhetskontrollen, där man brukar lägga upp handbagage och sina ytterkläder. Där lastades allt bagage upp. Resväskor och handbagage om vart annat. Det tjöt och larmade hela tiden men personalen viftade bara förbi oss. Vid metalldetektorbågen var det samma sak, det tjöt i larmet hela tiden men ingen brydde sig och viftade förbi oss när vi undrade. Passen kollades lite flyktigt och min förteckning ville ingen se. Sedan lite mer väntan i ett litet väntrum.

Vårt plan kom och hämtade oss och vi kom till Helsingfors utan problem.

Där rådde ett organiserat kaos innan alla förstod att alla väskor togs om hand och kördes till hotellet.Att ta sig till Nordpolen är säkert en dröm för många och var det även för mig.

Tänker man sig en expedition dit så ser man ofrånkomligt slit och umbäranden,
förfrusna tår och fingrar och en lång strapatsrik skidtur framför sig.
Trodde det var en ouppnålig dröm, eftersom åren rann iväg och skida dit inte var något
alternativ för mig.
Men sommaren 2007 så gick ändå min dröm i uppfyllelse. Tack vare den atomdriven isbrytare, Yamal, med 75.000 hästkrafter som bröt sig fram genom is och åter is upp mot "The top of the world".

Ett helt fantastiskt äventyr i de vita vidderna. Lycklig, glad och nöjd är jag över att ha fått vara med om denna upplevelse, det var värt varenda krona. En dröm är uppfylld.

I Helsingfors var det sommar. Lite ovant efter att ha gått i vinterkläder i två veckor.