Upp i bergen igen och Risfälten

Dags att dra sig upp till bergen igen för att beskåda risfälten. Vi styrde kosan till Longji Rice Terraces.  Det här första stället som vi ska till är välbesökt av turister, mest kinesiska turister och en och annan västerlänning hittar också hit. Det ligger i en nationalpark och om man inte kommer åkandes i en bil som tillhör lokalbefolkningen så måste man parkera bilen vid entrén till nationalparken och åka shuttlebuss upp till byn. Vår bil släpps igenom men först ett litet stopp för att betala entrén till i parken. 

Där är det pingis på gång.

Sedan är det bara att köra upp på serpentinvägar upp till byn där risfälten ligger. Något förvånad blir jag då det första jag ser där uppe är ett stort parkeringsgarage. Tur att det finns för några andra parkeringsmöjligheter finns inte.

Långt där nere ser jag entrén till parken.

Byn heter Longji (Dragon's Backbone) Terraced Rice Fields och namnet med drakens revben kommer av att risterrasserna liknar en drakes revben och bergskedjan toppar ser lite ut som drakens ryggraden. Fast här nere i nedre delen av byn ser man inte mycket av några risfält. Så vi tågar iväg genom byn, som är mer som en gata med brant uppförsbacke kantad av hus och butiker.

Byns specialitet, bamburis,  lagas över öppen eld. De använda bambubitarna använder man till att elda med.

Terrasserna täcker ett område på 66 kvadratkilometer. De byggdes för 600 år sedan av lokala minoritetsbefolkningar som flydde upp i bergen när fientliga trupper invaderade Guilin.

Vi har traskat uppför och uppför, rundar en krök och då syns risfälten. 

Dit upp ska vi säger Lele och pekar högst upp på berget. Dit där uppe där man ser två flaggstänger och en massa folk.

Skojar du? Frågar jag! 

Nä, det är där man får bäst utsikt över risfälten.

Jag funderar en stund och undrar om det är värt mödan att gå dit upp. Fast jag tänker inte sååå länge utan lassar över min kamera till min trogna assistent, maken... Han får bära den uppför.

Vinkar åt tuppen och så går vi...

...och jag koncentrerar mig på att gå och tar bara några få mobilbilder på vägen upp. För upp ska jag.

Kunde de där människorna för 600 år sedan bygga dessa terasser med sina enkla redskap så ska väl jag orka med en vandring dit upp. Tilläggas kan väl att vi har prickat in resans varmaste dag. Det är +37 grader. Tämligen svettigt utan att gå en promenad på några timmar uppför. Foto: Rune Cortés

Trägen vinner så upp kommer jag.

Och nog var det mödan värd att ta sig upp för det berget.

Här uppe förstår man var utrycket med drakens revben kommer ifrån.

Det är nästan svindlande att titta ner.

 Fast alla tittar inte på utsikten,  den här lilla killen kunde inte slita blicken från de konstiga västerlänningarna.

Själva byn Longji ligger där nere och har man gått upp måste man även gå ner så efter lite bilder vänder vi ner igen.

En sista titt på utsikten och så vänder vi.

Det lagas mat även här uppe på toppen och nu börjar det suga lite i magen. Vi måste ju testa byns specialitet. Sticky rice tillagat i bamburör. Men vi väntar med lunchen tills vi är tillbaka i själva byn.

Vandrar tillbaka. Lele först.

Mitt emellan kommer jag och måste ju stanna då och då för att ta lite bilder.

Sist kommer maken eftersom det tar lite längre tid att filma.

Ett hotell som ligger halvvägs upp.

Ner kommer vi alla tre och nu ska vi leta reda på ett ställe som serverar traditionell lokal mat.