Finaste väggmålningen i Glasgow.

Sist bland bilderna från Glasgow så vill jag visa den väggmålning som jag tycker är den allra finaste. Den är så ömsint och fin, dessutom min favorit bland fåglar. Lite synd är, att kvarteret med dessa hus verkar vara på fallrepet, de flesta butiker utefter gatan var nerlagda och stängda och lokalerna gapade tomma.

.

För att mannen med fågeln inte ska känna sig så ensam så får han sällskap med några hungriga duvor.

Från min altan.

Någon frågade mig en gång om vi aldrig är hemma, jo det är nog så att vi är mer hemma än ute på resa. Dessutom så trivs jag väldigt bra här hemma och då gillar jag att sitta på verandan och titta på naturen och djurlivet här. Naturligtsvis så består djurlivet mest av fåglar, även om det då och då dyker upp några fyrfota djur också. I bland har jag kameran med mig ut, fast oftast sitter jag bara och tittar och njuter.

Nötväckan är en flitig gäst vid fågelbordet, när barnen var små så döpte vi den till Sprättolle eftersom den verkar vara så kräsen och sprätter iväg frö efter frö innan den tycker att den hittat något som är tillräckligt gott.

Ibland kommer de med sina små också, de ser lika stora ut som föräldrarna men tigger friskt för att bli matade.

Tofsmesen är ingen flitig gäst, men varje år så brukar det dyka upp någon. Den är lite mer försiktig av sig än nötväckan.      

Vi har några holkar på tomten och de vanligaste gästerna i dem är talgoxe och blåmes, men några år på raken så har flugsnapparen lagt beslag på de två närmast huset. Han brukar jobba och slita för att locka till sig någon tjusig dam, men lyckas inte så bra. Jag har ännu inte sett något lyckat frieri för honom. I år var det dessutom så att talgoxen vann kampen om holken.

Den som jag tycker är allra sötats och fin är nog den näpna rödhaken, blir så glad då den kommer och hälsar på. Den är ingen villig fotomodell och de gånger jag fått någon bild på den är lätträknade. Men ibland sitter den still tillräckligt länge för att fastna  på bild.

Busen bland fågelgästerna är nog skatan, fast de är ganska vackra de också.  Även en skata kan bli törstig.

Min nya blyge vän.

Ofta då jag sitter ute på altanen kommer en liten rödhake och hälsar på, oftast kommer den då jag inte har någon kamera i närheten. Hämtar jag kameran så vips är den borta. Det bästa är att bara sitta stilla och titta på den och beundra den smäckra lilla besökaren. Då kan det till och med hända att den gör ett besök nära, nära mig och även sätta sig en stund på altanräcket. Men en bild har jag ändå fått på den lille vännen.