Superpappegojan!

Det är dags för landstigning igen. Den här gången är det Lunga som är målet. Någon har någon gång beskrivit den här ön som "en grön juvel i ett påfågelhav".  Det där med den gröna juvelen förstår jag för det är grönt på den här ön.

Det har funnits bosättningar på ön och vi ser lite rester efter dessa hus, det har också funnits whiskydestillerier med rester efter dessa letar arkeologerna fortfarande. Det sägs att de var placerade på kanten till branten och då de såg att myndigheternas båtar närmade sig puttades de helt enkelt ut allt över kanten.

Vad som däremot ska finnas här är häckande lunnefåglar. När vi närmar oss ön så ser vi att det är gott om fågel men än så länge ser vi inga lunne.

Det är en ganska lätt landstigning så stövlarna kunde vi lämna kvar ombort på fartyget, fast det ser lite kul ut med alla röda flytvästar så här ovanifrån. Kan se slarvigt ut med att lägga dessa på stranden men det är ett steg i säkerhetstänket, för om det ligger någon flytväst kvar så vet man att det också finns någon kvar där. Känns tryggt att inte riskera att bli akterseglad på någon vindpinad ö ute i Atlanten.

Lunga är en artrik ö och trots att det är tidigt på säsongen så ser vi att det blommar lite här och där.

Man får passa sig och inte gå för nära kanten här uppe för det är högt ner och kanten är ganska perforerad av lunnefåglarnas bon.

Mycket riktigt, det finns lunnefågel här. Inte så rikligt som det brukar vara, men i alla fall mer än vad jag sett på landbacken. Fast det är ganska lätt att slå det rekordet efterom jag inte sett lunnefågel på landbacken tidigare.

Orsaken till att det inte är så många anses vara att fisken minskat i antal. Men de som finns här är tillräckligt många för att få fotograferna att falla ner, i mer eller mindre fototrans.

Här behövs inga långa telen för att få en närbild, man kan komma ganska nära fåglarna. Den här gynnaren var ganska rolig och nyfiken. Den kröp ner i sitt bo med ett lite kurrande läte men kom sedan upp igen och nyfiket kikade på oss för att hoppa ner i boet igen.

 Den höll på så ett tag innan den ledsnade på oss besökare luftade vingarna...

...och tog ett skutt ut över klipporna.

Det var inte bara fåglar på den här ön, jag upptäckte att det kikade fram en liten brun kanin ur ett av hålen.

Inte var dag man får både kanin och lunne på samma bild.

Inte bara bruna, det fanns även svarta kaniner här.

Den klassiska bilden då lunnefågeln kommer med näbben full av mat fick jag inte och det berodde antagligen på att vi var här lite för tidigt på säsongen, de hade inga ungar ännu. Men något var på gång för det vänslades en del bland bogroparna.

-Åh vad jag gillar dig.

-Skulle kunna äta upp dig.

-Ska du bråka, då går jag.

Det var kul att fotografera lunne, men jag tycker att de ser så ledsna ut.

På väg ner i bohålan.

Det fanns inte bara lunne här, men det var lunnefåglarna som man kunde komma nära och så tycker jag att de är så vackra med sin färgglada näbb.

Här kan man undra vem som tittar på vem.

Samspelta.

 Ett sista porträtt innan vi lämnar ön.

 Märkliga ting hända på denna ö, har ni hört legenden om den tvåhövdade skarven? Nu vet ni att det inte är någon skröna...;)

Vi säger farväl till Lunga, vinkar till skarvarna på klippan och återvänder till vårt fartyg.

Fortsättning följer och då ska vi till ett världsarv.

Föregående inlägg om fåglarna vid Staffa. - Här kan du läsa om den mytomspunna ön St.Kilda