Lite Klaipėda och en massa otur.

Fanns en slogan som löd "ett äpple om dagen håller doktorn borta..." Undrade om en hamn om dagen också skulle fungera i samma syfte.

Hur som helst dagens hamn och även den sista är Klaipėda i Lithauen.

En lång pir möter oss även här, där sitter det folk och iakttar båttrafiken.

Även här kantas inloppet till staden av industrier.

Undrar vad detta är för manick, kanske en makalös maskin.

Kan vara gas eller olja.

Ett lite annorlunda hus dyker upp.

När vår båt förflyttar sig så ser huset ut att förändras också.

Det finns ett hotell i det huset och på taket har den en servering med vidsträckt utsikt.

Vi kommer fram till vår landstigningsplats och det första vi träffar på är Det svarta spöket. Naturligtvis finns det en legend om spöket. 

Legenden går tillbaka till 1595, när Hans von Heidi, en av vakterna på Klaipėda slott, gjorde sina nattliga rundor nära hamnen. Från ingenstans dök en huvklädd figur upp nära vattnet. I stället för att attackera den förskräckta vakten frågade den honom hur stadens förråd av spannmål och timmer var. Von Heidi informerade spöket att staden hade tillräckligt med förnödenheter, men spöket varnade honom att det inte skulle räcka. Spöket försvann.

Då, på den tiden trodde folk på spökenas, häxornas, trollens och jättarnas ord. Hans von Heidi informerade plikttroget sina överordnade om sitt spöklika möte, och staden satte igång att öka sina förråd av timmer och spannmål. Sedan följde några dystra år av hunger och brist, som folket i Klaipėda bara överlevde på grund av spökets varning.

Klaipėda klarade svältåren tack vare spökets varning. Så Svarta Spöket är en hyllning till stadens räddare.

Spöket hittar man vid kedjebron. Men mer om den bron senare. 

Vi vandrar in till själva staden och blir påminda om det gamla namnet på Klaipėda. Tidigare hette den Memel

Här som i de flesta städer pågår torghandel, här som i Riga är det mycket bärnsten till försäljning.

Hittar en karta över gamla stan, lite svår att ta med sig på en promenad.

En väldigt trevlig brevlåda har de vid det huset med kartan.

Här har det funnits en fästning en gång i tiden.

En fin promenad får man om man går utefter kanalen. Gör man det så är det lätt att hitta till Skeppet Meridianas. Det är ett skepp som byggdes i Finland 1948, användes i 20 år som träningsbåt för utbildning av framtida sjömän. Nu är det restaurerat och ombyggt till restaurang.

På ett hus nära skeppet ser jag sotaren uppe på taket.

Här kan man dessutom ta bilen ut i kanalen.

Även Klaipėda tänker på Ukrainas folk.

I värmen är det skönt med en parkpromenad och här blir det lite svalkande duschar också.

Dags att återvända till vår lilla båt. Fortsätter efter kanalen för än har vi inte hittat den berömda kedjebron som öppnas manuellt. På andra sidan kanalen ser jag en lite speciell bänk. Ser ut som en sjöjungfru klivit upp ur kanalen och satt sig där i solen.

Där, ja just där, borde jag inte ha släppt blicken från backen. Plattorna som ligger på gångvägen ha lagts så det finns en nivåskillnad. Det uppmärksammar inte jag utan trampar snett vid kanten. Försöker få upp balansen men foten gör så ont när jag kliver ner på den att jag faller som en nysågad fura. 

Det är inte bara pinsamt utan det gör ont också. Faller rakt framför en ung man som kommer åkandes på en sparkcykel. Han är snäll och stannar och hjälper till så jag kommer upp. En stukning gissar jag och maken på, men det gör förfärligt ont. Linkar bit för bit tillbaka mot båten, men den dryga kilometern tillbaka känns som en evighet.

Får sitta och vila lite för då vi kommer fram till den lilla kanalen som leder in till vallgraven runt slottet så är bron öppen, bron som är bredvid Det svarta spöket. 

Ja, du har gissat rätt. Det är kedjebron. Den vi gick över på väg in till stan.

Det är ett unikt tekniskt arvsobjekt och historiskt värdefull. En handsvängbar metallbro som byggdes 1855. Den är gjord av nitat järn, dekorerad med kedjor, därför kallas den för "Chain Bridge".

Sitter där och väntar på stängning, värken dunkar i foten och knäna fick sig även de en smäll, men glädjen är ändå stor - kameran höll och jag kan fotografera då bron ska stängas.

Två karlar kommer och tar tag i metallstången i mitten och börjar gå runt, runt.

Till slut är bron helt stängd och alla åskådare kan gå över.

Men foten då, jo tillbaka på fartyget blir det först ispåse på foten, sedan ner till fartygets sjukhus och röntgen. Inget är brutet men här hemma så konstateras det att jag dragit av ett ledband och även skadat en sena. Det vet jag så här långt men har fått remiss till magnetröntgen då min ortoped är orolig att det är något mer skadat. Det blir en historia om tre månade, för så lång kötid är det för MR. Lång tid för läkning också, säger min läkare.

Får låna en rullstol ombord, så jag kan ta mig till middagen och även trösta mig med en drink före maten.

Som om det inte räckte med en skadad fot så blir det mer otur.

Innan man får komma ombord på dessa fartyg så måste man visa covidpass, ha ett negativt antigentest och all personal testas varannan dag och har även munskydd på sig. Före buffématsalen  är det handtvättnig som gäller och över hela båten är det handsprit utställt.

Men trots allt detta så lyckades både jag och maken få covid 19.  Började med en konstig hosta sista dagen ombord. Hemma sedan kom lätt feber och en del symtom som inte bukar vara vid en vanlig förkylning. Vi har fyra doser vaccin, så jag gissar att det var därför som vår Covid 19, blev ungefär som en lättare influensa.

Så det där med en hamn om dagen fungerade inte för att hålla doktorn borta.